2015-05-10
19:22:00
S
Han ryckte till och öppnade sakta ögonen och jag hoppade snabbt baklänges för att få avstånd och fick motstå impulsen att gömma mig bakom soffan. Jag vill verkligen inte att han ska se mig nyvaken med rufsigt, krulligt hår, inget smink och puffiga ögon osv. Uch, och speciellt när han ser ut som en modell, utan tröja, i mjukisbyxor. Åh, gud! Han är så sexig att jag dör! Jag bet min ena läpp och drog samtidigt diskret upp mina ärm täckta händer för att dölja mitt ansikte.
"Em... I guess I slept all right, thanks...em.." Svarade jag osäkert, han verkade så avslappnad medans jag kände som att jag skulle explodera av nervositet och skam.
"Whut? Tedeeybears? How.. I mean why would you think that?" Att gilla teddybjörnar satte inte mig precis på den "coola listan" och det skulle nog inte imponera på Ethan precis...
2015-05-10
18:59:00
L
Med ett ryck vaknade jag till och rös av den plötsliga kylan. Det tog ett tag innan ögonen anpassade sig till mitt vakna tillstånd och med en chock insåg jag senare att jag inte var ensam.
”woah” utbrast jag och satte mig halvt upp i soffan, vad var klockan? Försiktigt tittade jag mig runt i rummet och såg på väggen att den bara var strax efter fem.
”Mornin', you sleep ok?” Frågade jag med en morgonröst samtidigt som jag försiktigt kliade mig i nacken, detta blev ju lite pinsamt. Plötsligt kom kvällens händelser tillbaka till mig, hur vattnet spillts ut fram till vägen upp till sovrummet.
”I didn't realise you were so much into teddybears” sa jag med en retsam röst efter att jag hasat mig upp ur soffan och gått för att sätta på mig en t-shirt, det var kanske inte det mest optimala att endast gå runt i mjukisbyxor.
2015-04-07
23:38:12
S
Hennes ögon for upp och hon såg i blindo och kunde inte se mitt ansikte verkade det som. Förvirringen var tydlig i hennes ansikte och ett väsande ljud kom ut hennes strupe. En gnista av glädje tändes, just nu var jag bara glad att hon var vaken och vid min sida igen. "Oroa dig inte, du är säker nu." sa jag lugnande och strök hennes hår. Hon behövde blod, de visste jag, jag kommer ihåg hur intensiv törsten va när jag vaknade. Bredvid britsen så hängde en påse som var kopplad till henne för att förse henne med blod vilket inte gjorde någon nytta för hur hennes kropp fungerade nu. Jag drog ut nålen och hängde av påsen, Mason rusade ilsket in. "Vad fan gör du?" väste han åt mig. "Du vet precis vad jag gör, hon måste äta." svarade jag men kunde inte se honom i ögonen.
Jag tog bort nålen från slangen och viftade det först framför hennes näsa för att hon skulle veta vad det va och förde det sedan mot hens mun medans Mason argt stirrade på mig medans han såg med oro på sin syster.
2015-04-07
22:18:00
L
Törsten var det första som kom tillbaka till mig när jag återfick medvetandet. Munnen kändes torr av vätskebristen och kort därefter återvände hörseln. "Hon låg riktigt illa till, doktorerna kan inte säga exakt va-" Men snälla sänk volymen, jag försöker vila här, utbrast jag, bara för att sekunden senare inse att jag bara kommunicerade med mig själv.
Jag försvann i ytterligare några sekunder för att senare rycka till av en fjäderlätt beröring på min panna. Vem var i mitt rum? I ett panikartat försök till att identifiera främlingen öppnade jag mina ögon bara för att mötas av ett totalt ljus. Allt var så vitt att det brände i ögonen. Vid ett försöka att kommunicera med omvärlden möttes jag dock bara av ett väsande läte som lämnade min strupe. Vad hade hänt med mig?
2015-04-07
21:25:00
S
En vecka. Det har gått en hel vecka. Efter en veckas konstant sökande har jag fortfarande inte hittat henne. Vart kan de ha fört henne? Jag kände knuten i min mage hårdnas, vad fan är det de gör med henne egentligen? Mitt huvud föll ner i händerna och jag kramade åt mitt hår, allt är mitt fel.
"Plingilingiling!" Jag lyfte huvudet och grävde upp mobilen ur fickan, Mason! "Hallå?" sa jag och min desperation kunde inte döljas. Han tvekade lite i andra änden vilket bara oroade mig mer. "Mason." sa jag med en argare ton. "Hon är tillbaka..." Jag reste mig hastigt upp och tog på mig skor och jacka i ett drag. "Vart!" Han tvekade igen som om han egentligen inte ville berätta för mig. "Mason, vart?" sa jag hotfullt och påminde honom vem som var äldst, han suckade och jag hörde irritationen i hanns röst. "Hon är på Oregons State Hospital." Mitt hjärta föll, jag la på och sprang jag ner för trappan och hoppade in i bilen då solen var ute. Jag struntade totalt i alla trafikregler just nu, jag var bara tvungen att nå henne. Rådet skulle få betala.
Jag rusade in genom dörrarna till receptionen "Vart är Cie.." Jag avbröt mig själv när jag kände hennes doft och jag rusade efter den. Mason stod utanför ett rum och jag saktade in när jag närmade mig dörren. Allt saktades ner. "Hur..?" Min röst svek mig men Mason förstod och jag såg lite skuld och oro i hans ansikte när han såg på mig. "Hon låg riktigt illa till, doktorerna kan inte säga exakt va konsekvenserna kommer bli. Men... nu. Xander, du lovade mig att hon inte skulle tvingas bli en av oss." "Nej." Jag klev in genom dörren till hennes säng och satte mig på huk. Jag hade svikit henne, det kändes som att mitt hjärta slets ur bröstet för hundrade gången den här veckan. Jag visste nog att det var detta som skulle hända henne efter de tagit henne men jag hade inte velat erkänna det. Jag reste mig upp och böjde mig över henne och kysste hennes panna.
"Ciera, förlåt mig."
"Ciera, förlåt mig."
2015-04-06
21:22:29
Min slarviga mall - L
Namn: Ciara (KEER-a)
Ålder: 18 år
Bor: Portland
Art: vampyr
Utseende:
Rött hår, gröna ögon, blek hy. Har fräknar som framkommer i solljus och inte så tydliga ögonfransar.
Personlighet: Hon är omtänksam, lojal och försiktig. Men det är extremt viktigt att inte komma på fel sida av henne då hon har svårt för att förlåta och är extremt envis.
Familj: En storebror som lever med henne efter minnesförlusten (Cameron Monaghan). Han är bra kompis med Xander och har det därför svårt med hanteringen av situationen eftersom han är överbeskyddande om sin syster.
Bakgrund: I hennes mänskliga liv förlorade hon och hennes äldre bror Mason sina föräldrar i en skottlossning på en bank. Ciaras förvandling blev framtvingad av rådet efter att hon påbörjat en relation med Xander. För att de båda inte skulle bli dödade behövde hon omvandlas omgående av antingen rådet eller Xander.
2015-04-06
21:11:00
Min Mall - S
Namn: Xander Kaluna
Ålder: 19 (+ 97)
Längd: 188,5
Född: Wales
Bor: Portland
Boende: Lägenhet
Art: Vampyr
Jobb: Cafét "Sweet tooth" + cash från jobben åt gänget
Utseende:
Personlighet: Spelad ”Tuffing”/Bad guy, Respektfull, Beskyddande, Skämtsam Familj: Sin brors ättling, Tommy Daniels, 17 år - Hetlivad, Impulsiv, Ansvarslös, Smart
Bakgrund: När Xander och hans lillebror Kyles föräldrar dör i en brand så beslutar dem sig att lämna allt bakom sig och emigrerar till USA år 1918. Men på fartyget dit så blir Kyle överfallen, innan det blir för allvarligt så kommer Xander i mellan och ropar åt Kyle att springa efter hjälp. Det blev sista gången dem sågs för efter det så var Xander inte mänsklig längre. Hans psykotiska skapare dödade hejdlöst och drog med Xander, men rådet gjorde sig av med hans skapare då han väckte för mycket uppmärksamhet. Då blev Xander fri och började leta efter sin bror, men han hittade bara en grav och en gravid änka. Efter det gjorde han det till sin uppgift att skydda sitt släckte.
Nu: Tommy hamnade i fel kretsar och blev involverad i ett gäng som han gör småstölder och annan skit för. Xander försökte få honom ur det och gick så långt att blanda sig in i hans liv för att se till att han inte skadades. Så för att se till så att inget hände honom så blev det tillslut att han mycket motvilligt anslöt sig till gänget, han hade varigt med i det runt 1,1/2 år när han mötte Ciara genom kompisen Mason, hennes bror.
2015-02-12
16:16:00
S
"Well, the fighting is going all right.." Jag pausade för att blockera ett slag och duckade för dens andra slag, sedan slingrade jag mig runt och låste dens armar och sparkade av den i mitten så den gick i två. Men trots det fortsatte överkroppen krypa i mot mig som en läskig zombie. "... but the psykological part is a little sway." La jag till innan jag hoppade på dens armar och ryckte bort luckan på bakhuvudet och flera sladdar rycktes dän med det.
Nu var det inga kvar och jag kollade mot Eugene och gick fram till honom, jag drog efter andan 11...10... "Holy shit! You have to cut the wire now!" 8...7...6...
2015-01-31
19:34:24
L
Fuck. I ögonvrån kunde jag se hur Janell föll till marken och jag försökte uppskatta hur lång tid vi hade på oss innan tiden bokstaligen var slut för oss. Det kunde inte vara mer än 1,5 minuter kvar på timern så stressen började definitivt komma.
"How's it goin'?" Ropar jag flyktigt efter att jag hoppat upp på ryggen på en av träkonstruktionerna. Sittandes här på fick mig att känna mig som en cowboy som gör ett ynkligt försök att rida en tjur. Det hoppade och ryckte varje sekund som gick och det blev svårare och svårare att försöka komma åt kontrollpanelen. Förbannad på situationen samlade jag kraft för att knocka ut min motståndare.
När jag väl lyckats öppna luckan mötte jag dock ett annat stort problem. Klockan lyste med röda bokstäver 27..26..25.. Fan. Vilken av kablarna ledde till avaktiveringen? Den röda var jag säker på att den var neutral, men vit eller gul.. Min magkänsla sa till mig att det var den vita.
2015-01-06
22:49:00
S
Rosa moln täckte himlen och framför mig låg en skog men mycket udda formade träd. Jag såg något röra sig där inne och jag blev rädd men sedan hoppade en enorm nalle ut och skuttade i mot mig över fältet. Jag fylldes med kärlek som om att det var min skälsfrände som äntligen poppat ut ut skogen och jag började springa mot den. Sedan beskådade jag det som en film och såg mig i en vit böljande klänning springa i mot honom och så hoppade jag upp i hanns famn i slowmotion. "Kayla!" Sa nallen i en bekant röst och vi kramade varandra tajtare. "Teddybear!" Sa jag lyckligt skrattande. "You finally found me.." Ja ja och borrade in ansiktet i hanns päls. "I will never let you go now."
Jag blev medveten om att mjukiskläderna hade skruvat sig och satt konstigt på mig och tröjan hade åkt upp så magen blottades under täcket. Varför ha jag sovit i mjukis..? Jag ryckte till och blev spänd i hela kroppen. Åh herre gud döda mig! Jag öppnade försiktigt ena ögat och det var ganska mörkt i rummet men ett mycket svagt ljus lyckades ta sig igenom från fönstret trots skyddet. Det var väldigt stort rummet och jag kollade snabbt för att se så jag var ensam, jag tog en suck, det var jag tack och lov. Fast det är klart, vad hade jag förväntat mig, man sover ju inte i samma rum som en kille man träffat en dag innan i hanns hus. Jag stannade upp i tanken. Det är inte ens meningen att jag ska sova här över huvud taget! Herre gud vad pinsamt, och han måste ha burit mig upp hit och, gud vilken plåga jag måste ha varigt. Jag måste be om ursäkt.. men det kanske jag kan göra i morgon för jag vill bara ta mig hör ifrån så fort som möjligt just nu. Jag förde täcket åt sidan och rättade till mjukisdräkten och satte mig på kanten av sängen. Vänta, jag vet ju inte vägen hem, och mina kläder?! Vart är dem? Min mobil och allt.. min mobil, gud... mamma måste ha ringt mig tusen gånger?! Jag måste låta henne veta att jag är okej! ÅH! Detta är ju bara en katastrof!
Jag sprang för att tända ljuset på andra sidan rummet och la då märke till att det nog var Ethans egna rum med pokalerna från fotbollen och så. Sedan såg jag en glims av mig i en spegel och allt mitt hår var i en stor rufsig röra, men jag hann inte fixa det för jag hörde ett ljud och ryckte till. Jag såg ett par fötter sticka ut från soffan och jag stannade upp. Ethan var här... I samma rum... Sovandes... Åh gud! Åh gud! Vad fan ska jag göra?! Jag försökte dra handen lite genom håret och smög mig sedan försiktigt närmare. Han hade bara en filt på sig och jag såg hur han huttrade till, jag fick en osäker min på anskitet och kände mig väldigt dum. Jag såg mig omkring för en filt och fick då syn på klockan. Hon var bara fem på morgonen, mamma sov nog då hoppades jag. Jag såg inget speciellt utan det ända som fanns var täcket så hag hämtade det och la det försiktigt över honom. Att han med sin rygg ligger i soffan och fryser medans jag ockuperar sängen som värsta snyltgästen. Jag önskar jag kunde flytta honom men det skulle jag aldrig klara av. Jag suckade och drog upp täcket till hanns haka, han såg så söt och sexig ut i sömnen och det blev att jag fastnade i att stirra på hanns ansikte. "I´m sorry." Viskade jag tyst till honom.
2015-01-06
21:28:00
L
När jag kom tillbaka från köket såg jag till min förvåning att Kayla hade somnat i soffan vilket satte ett litet flin på mitt ansikte. Grabbarna skulle definitivt inte låta mig glömma detta.
Dock så var det för sent för att väcka henne och tvinga henne att gå hem, så jag placerade så försiktigt jag kunde en arm under hennes ben och en arm runt ryggen för att kunna lyfta henne upp till mitt rum. Jag visste att min säng var mer än tillräcklig för oss båda två, men även om jag var medveten om mitt vanliga beteende mot tjejer så tänkte jag inte tränga mig på att sova i samma säng i hennes stadie.
Ett ljud fick mig att avsluta mitt tänkande och stanna upp där vi befann oss halvvägs upp för trappan.
Ett lågmält "hmmhp.." och ett tyst smackande med tungan undkom Kaylas mun i samma sekund som hon vred sig lite smått i min famn och slog sina armar om min överkropp. "mmfh... TEDDYBEAR"
2015-01-06
19:34:05
S
Jag tog ett andetag, två, tre... Vad, varför... Till och med mina tankar var förstoppade och jag var bara i ett förtvivlat stillestånd. Jag vill säga förlåt till henne för jag kände mig skyldig, men samtidigt tyckte jag att hon skulle säga det först för hon var inte någon ängel heller precis. hon hade inte visat mig någon respekt och bara haft förakt i rösten sedan tåget i morse. Men samtidigt så förtjänar jag det, det vet jag men jag vill inte se det, jag vill vara fast i min självömkan och självupptagenhet men som vanligt så håller det aldrig när jag är ensam och har kylt ner huvudet. Jag är en hemsk person, jag hatar mig själv och jag är inte värd något. Ingen bryr sig om mig och det är mitt fel. Jag tog ett skälvande andetag och torkade bort en tår innan den han falla. Helvete, va en man. Jag drog ihop ansiktet och reste mig sakta upp. Jag är ju bara patetisk.
2014-11-16
19:41:08
L
Väl uppe vid mitt rum kom jag underfund med att inse min brist på aktivitet. Eftersom det var första skoldagen så hade vi inte fått några läxor och inte heller hade jag några vänner att umgås med. Ensamheten som omgav mig berörde mig mer än vad den brukade göra idag..
Vad var det för fel på mig? Aldrig tidigare brukade jag bli ängslig av tystnad och ensamhet men nu i denna stund stod jag inte ut. Jag var trött samtidigt som min hjärna gick på högvarv, jag ville inte umgås med någon samtidigt som bristen på kontakt skapade ett hål i mig. Allt jag gjorde kände jag hur jag motsade och allt kändes bara så komplicerat. Hur hårt hade snape slagit i mitt huvud mot väggen egentligen? Detta var så olikt mig.
2014-11-14
20:34:36
S
När jag var ute ur dörren satte jag på ett kaxigt leende när jag gick ner för korridåren. Jag repeterade bara o och om igen i mitt huvud, bryt inte fasaden. Mina tänder var hårt ihop bitna och jag knöt mina nävar i fickorna. Bryt inte fasaden. Jag ville inte gå till mitt rum för Adam var nog där och jag behövde vara för mig själv. Mina steg ökade lite i takten och desto fler svängar jag tog desto mindre personer var omkring mig, tillslut nådde jag rätt korridår, den som alltid är tom, där jag alltid får vara själv. Jag öppnade upp dörren till skrubben och klev in. Jag skrek ut i ett vrål och slog handen hårt i väggen. Min andning var ostadig och smärtan i handen började bulta genom armen och när jag kollade så hade jag skrapat upp så lite blod sipprade ut. "Fucking Shit." viskade jag argt för mig skälv. Varför, varför...? Jag sjönk ihop på golvet med en duns och la huvudet i händerna. Varför gör det alltid så ont, varför får jag inte vila? Ilska. smärta, ilska, smärta... Vafrör försvinner det inte? Varför kan jag inte kontrolera mig? Varför kan jag aldrig bli bättre? Varför kan jag inte hindra mig själv ifrån att bli precis som min far..?
2014-11-12
17:56:11
L
Det tog ett tag för chocken att lägga sig efter att jag hört vad han sade. Inte minst var han extremt respektlös utan han hotade mig också. Hur skulle jag kunna stå för mitt ord när han betedde sig så här?
Min andning som tidigare varit oregelbunden blev långsamt stadigare. Dock var det ett faktum att jag inte orkade med honom mer. Speciellt inte idag, så operation 'hålla mitt ord', fick bli morgonens projekt. Och även om jag var arg på honom så hade jag tillräckligt med stolthet i kroppen för att inte kliva ut ur toaletten direkt efter, jag kunde ju inte riskera att folk trodde att vi faktiskt hade gjort något där inne. Förhoppningsvis så fanns det någon uns av tacksamhet i den där skitens själ för att uppskatta att jag faktiskt gjorde det.
På väg upp till mitt delade sovrum så samlade jag mig, det var extremt viktigt att ingen började misstänka något. Men hur skulle jag lyckas undvika Snape och mentalt skicka honom allt det hat jag kände för honom samtidigt som jag skulle lyckas stå för mitt ord som jag gav rektorn? Egentligen var det omöjligt, men på något sätt kunde jag kanske fixa det. Om jag hamnade på rektorns goda sida, kanske jag kunde straffa Snape samtidigt som han fick lära sig en läxa? Tyvärr var det alldeles för elakt, speciellt när jag redan hade sätt vad rektorn har gjort mot honom, så man kunde ju alltid hoppas att han egentligen bara hade pms och behövde vila ett litet tag för att inse vad som är rätt. Man kan väl alltid drömma eller?
