whenthewordsarewritten.blogg.se

Med en stor gäspning lämnade jag Simon för att gå in till mitt nya rum, nyfiken på vem som skulle bli min nya rumskamrat. 

"Hi.." sade en liten kort brunett som satt på sin säng med ögonen fästa på mig. 

"H i, I'm Lauralie" svarade jag med ett leende och sträckte ut handen i väntan på att hon skulle skaka den. 

"oh.. I know, the whole school knows who you are" hon skrattade elakt och vände sig om, utan att ge min utsträckta hand mer än en nedlåtande blick. Menmen, hon hade väl antagligen bara en dålig dag. 

"What classes are you taking?" Frågade jag, lika glad som innan, varför skulle jag bli nedstämd bara för att min rumskamrat hade tappat bort sin väska, bråkat med sin pojkvän, eller helt enkelt bara saknade sin familj? Vad det än var skulle hon säkert bli snällare i morgon. Dock svarade hon inte, så jag ville inte heller störa henne eller slösa min egen tid, som jag snart skulle få ont av. 

"I'll be going to the music department now, but we will probably se each other another time" Log jag och skrattade lite lätt innan jag gick ut genom dörren och började låta mina fötter leda mig rätt som de gjort så många andra gånger. Det gick så naturligt att jag inte ens behövde ha ögonen öppna. Dock stannade jag plötsligt när jag kunde höra hur Adam började diskutera häftigt med någon, och vem det var, behövde jag inte ens ha öppna ögon för att avgöra. 

Tydligen hade Snape startat ett bråk med en annan kille, men jag brydde mig inte, han var inte mitt problem även om jag kunde förstå att rektorn ville ha hjälp med honom, det här var bara vardagsmat för alla eleverna. 

Tyst började jag nynna på en ny låt jag hade lärt mig under sommarlovet, den var vacker och jag kunde inte undvika att längta efter att låta mina fingrar dansa över tangenterna. Att känna den lyckliga känslan av att kunna skapa musik med sina bara händer. 

Några minuter senare när jag hade gått igenom den, lyckligtvis, öppna dörren till musikavdelningen, började jag spela och fylla rummet med ord från mitt hjärta. 

 

 

 

Det lyckorus som for igenom mig för varje nytt stycke skapade ett stort leende på mina läppar. Det här var livet.