whenthewordsarewritten.blogg.se

När jag kom till mitt rum så öppnade jag det stora fönstret och visslade efter Black , han kom nästan direkt och kraxade glatt. När jag tog fram hans ganska stora bur så skakade han ovilligt på huvudet. "Black, come on... Jump in now." Som tur var så gjorde han som jag bad honom utan att kruxa, sedan stängde jag hans dörr och ställde buren på mitt ena nattduksbord. Jag orkade inte packa upp mina saker utan slängde mig på sängen och släppte ut en suck. "So what do you say Black? This year we're seniors. And this is our last year at Hogwarts..." Sa jag och han tittade på mig med sina svarta runda ögon utan att göra ett ljud.  Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att få stå på mina egna ben och få en chans att bryta mig fri från min familj. Min dröm är att få resa, upptäcka världen och hitta alla gömda vrår här i världen. Pengar är ju inger problem då jag har massor av sparningar, men min pappa skulle nog göra allt i sin makt för att få mig studera vidare och göra någon vettigt av mig. Jag menar, tänk vilken skam det skulle bli enligt honom att hans son var ute och "svindlade omkring" medans alla andras söner studerade för att bli advokater eller hålla på med politik. Jag fick ett lite buttert ansiktsuttryck och mina tankar gick tillbaka tills vårat senaste bråk om min framtid. Då hade jag bara sagt att jag kanske inte ville gå på collige, tänk hur han skulle reagera om jag sa att jag ville resa. Men sedan så vill jag självklart göra något mer än resa, men vad det är har jag inte kommit på än. Förhoppningsvis så kommer jag upptäcka det när jag är ute i världen... 

-------

Adam:

När jag öppnade dörren så stannade jag överraskat upp då jag hörde mjuka vackra toner från pianot, dörrarna är väldigt tjocka så det blir att man inte kan höra något utifrån. Först tänkte jag gå och komma tillbaka senare så att hon eller han fick vara ifred men när en svag röst började sjunga så ångrade jag mig. Jag var tvungen att se vem det var som var ägaren till den rösten, så jag slank in och stängde försiktigt dörren. Lauralie... Mitt hjärta tog ett skutt som det alltid gör när jag ser henne. Jag visste inte att hon spelade, eller sjöng för den delen. Det som slog mig väldigt fort var hur smärtsamt ärligt hon förmedlade låten och det fick mig att nästan bli trollbunden om det inte vore för den ständiga nervositeten som kom upp när jag var nära henne.

En bit in i låten så la jag märke till att hon fällde en tår som glimmade till av solljuset från fönstret och jag tog ett oroligt steg fram. Jag ville inte att hon skulle vara ledsen. När låten var slut så föll ytterligare några och jag beslöt mig för att ge mig till känna så jag skulle bespara henne pinsamheten av att gråta framför någon annan. Hon torkade snabbt sina tårar och sedan mötte hon min blick. Vad ska jag göra nu då?? Jag borde gjort upp en plan, eh jag får väll bara gå med min vanliga taktik, ärlighet. "I'm sorry, I didn't want to interrupt your song. It was very beautiful you know." Sa jag med ett försiktigt mjukt leende och gick fram till henne.