whenthewordsarewritten.blogg.se

När Lauralie försvann från min närhet så lös mina ögon av ilska. Hur vågar hon? De den jävla ungen! Hur vågar hon vägra mig när jag bad henne som en vanlig jävla människa. Och speciellt när jag inte kan ta risken att straffa henne, hon var på ett ställe jag inte kunde nå och det drev mig till vansinne, Jag är en Snape! Jag är inte någon som ska känna sig så här fastbunden.

Mina fötter började röra på sig och hela jag var vibrerade, jag behövde smocka till någon nu. Jag la knappt märke till hur alla skrämt flyttade på sig, jag antar de kunde känna av min ursinnighet som strålade ur mig. Allt jag kunde tänka va att hitta någon att ta ut min ilska på. Jag kom ut på gräsplanen och skannade av området, mål i sikte. Där, lite avsides stod Mark och pratade med ett charmerande leende med någon tjej. Vilket gav mig en hyfsat bra anledning att ge mig på honom, de var ju i mot min älskade lilla pappas regler att umgås med det motsatta könet. OCH ENDÅ VILL HAN ATT LAURELIE OCH JAG SKA LOSSAS VA IHOPP!! Bara för att förbättra min "rykte". Här skulle han få se på förbättring. 

Jag kom fram till dem och Mark såg stöddigt på mig, han har alltid haft lite problem med att förstå vem det ä som bestämmer. Min blick vändes mot tjejen som inte ens var speciellt söt och hon tyckte till när mina ögon stack igenom henne. Jag gjorde en nickning mot skolan för att säga att det var dags för henne att sticka och hon löd utan tvekan, precis som det var meningen att de skulle va. "Ey, what's the problem man." Sa han och såg lite trotsigt på mig. "My problem is that you are breaking the school rules, and I am not your man." Sa jag med ett en lugn och hotfullt leende och innan den lilla rösten där inne han hindra mig så svingade jag armen i ett hårt slag som träffade honom rätt på käken.