whenthewordsarewritten.blogg.se

Två små röda lampor började snurra vid sidorna av mig och jag fick en uppsyn av rummet, det var ungefär fyra kvadratmeter stort och var som en järnlåda. Jag ryckte till och lyfte blicken när jag hörde en manlig robot röst från taket. O,oh... Vad fan har jag hamnat i nu..? Som svar på tanken så sköts en dörr åt sidan och in i väggen, sedan surrade det till och ett svagt, kallt, blått ljus flimrade upp i taket framför mig. Jag stod helt blixtstilla och väntade spänt på att en till lampa skulle tändas, för jag kunde känna att det fanns mer att avslöjas framför mig. Men inget hände och jag bara stod där i tystnaden. Min blick vändes skarpt mot en av de gömda högtalarna i taket när en röst hördes i dem. "Eugene..." Jag mumlade bittert till svar även om jag inte visste vare sig han skulle höra det eller inte. Vad var de här? En fängelsehåla? För det hade snabbt blivit tydligt för mig att det inte fanns någon vapen förvaring här.

Han fortsatte tala och jag rynkade besvärat på ögonbrynen, hinder? Vilka farliga hinder snackar han om? Jag kisade mot mörkret bakom den upplysta plätten men kunde inte se något. Hans bekymrade röst oroade mig och jag bytte nervöst ställning med fötterna. "Ore what?" Sa jag med en stadig röst även om det inte var riktigt så jag kände mig. "Fuck this.." Mumlade jag och vände mig om, de röda ljusen hade slutat blinka och lös nu upp vad som såg ut som en vägg. Om det inte var för de svarta sträcket skulle jag trott att dörren bara försvunnit. Jag pressade mina händer mot det kalla järnet och spände mina muskler medans jag pushade på. Orubblig. Jag pustade ut och slog nävarna i väggen. "Aaaah!" Skrek jag förbannat. Vad var det med den här killen och stängda dörrar? Nå, han får väll ha det på sitt sätt. Dags för en hinderbana.

Med en stor gäspning lämnade jag Simon för att gå in till mitt nya rum, nyfiken på vem som skulle bli min nya rumskamrat. 

"Hi.." sade en liten kort brunett som satt på sin säng med ögonen fästa på mig. 

"H i, I'm Lauralie" svarade jag med ett leende och sträckte ut handen i väntan på att hon skulle skaka den. 

"oh.. I know, the whole school knows who you are" hon skrattade elakt och vände sig om, utan att ge min utsträckta hand mer än en nedlåtande blick. Menmen, hon hade väl antagligen bara en dålig dag. 

"What classes are you taking?" Frågade jag, lika glad som innan, varför skulle jag bli nedstämd bara för att min rumskamrat hade tappat bort sin väska, bråkat med sin pojkvän, eller helt enkelt bara saknade sin familj? Vad det än var skulle hon säkert bli snällare i morgon. Dock svarade hon inte, så jag ville inte heller störa henne eller slösa min egen tid, som jag snart skulle få ont av. 

"I'll be going to the music department now, but we will probably se each other another time" Log jag och skrattade lite lätt innan jag gick ut genom dörren och började låta mina fötter leda mig rätt som de gjort så många andra gånger. Det gick så naturligt att jag inte ens behövde ha ögonen öppna. Dock stannade jag plötsligt när jag kunde höra hur Adam började diskutera häftigt med någon, och vem det var, behövde jag inte ens ha öppna ögon för att avgöra. 

Tydligen hade Snape startat ett bråk med en annan kille, men jag brydde mig inte, han var inte mitt problem även om jag kunde förstå att rektorn ville ha hjälp med honom, det här var bara vardagsmat för alla eleverna. 

Tyst började jag nynna på en ny låt jag hade lärt mig under sommarlovet, den var vacker och jag kunde inte undvika att längta efter att låta mina fingrar dansa över tangenterna. Att känna den lyckliga känslan av att kunna skapa musik med sina bara händer. 

Några minuter senare när jag hade gått igenom den, lyckligtvis, öppna dörren till musikavdelningen, började jag spela och fylla rummet med ord från mitt hjärta. 

 

 

 

Det lyckorus som for igenom mig för varje nytt stycke skapade ett stort leende på mina läppar. Det här var livet.

"THREE, TWO, ONE... ACTIVITY STARTED" Den kraftiga robotrösten talade genom högtalarna och alla stannade upp. Ljudet vi alla lyssnade till, med förvåning, förakt, och rädsla tillhörde en livsfarlig fälla. Alla vi som var i huset, hade genomgått testet och nu hade hinderbanan blivit aktiverad igen, och det var inte av oss. 

"EVERYBODY TO THE BASEMENT. NOOW!" skrek jag och började jogga ned för trapporna, till källan av ljudet. Varför skulle någon frivilligt gå in i ett rum där det tydligt stod 'DANGER! KEEP OUT'? Den här tjejen var verkligen konstig.. 

Väl nere i källaren samlades alla i kontrollrummet för att försöka se var hon var men med tanke på att hon precis gått in i banan. 

"Janell.." Sade jag med lugn röst för att få henne att svara. 

"You have right now entered a very dangerous room of obstacles. I don't know why you did it, but, now that you did, you have to clear every room or.. or.." Jag visste att det jag sade inte skulle hjälpa, men hon var tvungen att veta sanningen, om hon skulle ha en chans att ta det på allvar var hon tvungen att veta hur hon skulle gå till väga.. annars.. skulle hon dö.

Mark stapplade bakåt in i en tjock ek och innan han kom till sans igen avfyrade jag ännu ett slag. Han stönade smärtsamt och gled ner till marken. Mina ögon brann och det rusade i min kropp av adrenalin. Varför kämpar han inte i mot? Jag grabbade tag i hans krage och drog upp honom. "FIGHT BACK!! What's youre problem you fucking weackling!?" Jag började skaka om honom men sedan stannade jag plötsligt upp. Minnet från det pappa gjorde alldeles nyss... Jag gjorde samma sak nu.. Mina händer släppte Mark som jag fått en stöt, jag såg ner på dem med avsky och shock.

En näve träffade min kind och jag tog ett överraskat steg bakåt, det dunkade och spände på benet. Jag såg upp och såg Mark grina med ett fult leende. Fan heller, jag tänker se till så att det försvinner för gott. Jag kom snabbt med ett gensvar och sedan ett till, sedan grabbade jag tag om hans axlar för att hålla fast honom medans jag knäade honom en, två och tre gånger. Jag hörde honom kippa efter andan och jag kastade honom åt sidan, att han ens haft tanken att han skulle kunna ta mig. Jag höjde näven igen med mening att skrämma honom och han ryckte fegt till precis som jag önskat. Jag hånlog åt honom och sparkade till hanns fot på vägen tillbaka till skolan, när jag såg upp stod Adam där. Skit. Jag fortsatte gå  men med en bitter uppsyn. En vänskaplig uppläxning på väg. Jippie..!

Herre gud vilket jäkla labyrint hus. Jag stannade upp när jag nådde en till korsning och suckade irriterat, jag visste inte längre från vilket håll jag börjat eller vart jag skulle ta vägen. Jag försökte tänka igenom alla svängar jag tagit men någonstans i mitten så trasslade det ihop sig. Tillslut satte jag bara av åt vänster, jag kunde inte stå still för länge och klura ut vart jag skulle, även om jag var orolig att jag skulle komma tillbaka dit jag började.

Mitt hjärta tog ett skutt av lycka. I slutet av korridåren så såg jag att det öppnande upp sig till ett rum innan korridoren fortsatte vidare, men sedan kom jag på tänka på de två salongerna som jag stött på innan.. Men i dem så speglades inte ljuvt solsken på det fylliga, röda trä golvet. Jag kom fram till ett par stora glasskutdörrar som var omringade av tjockt och utsökt utsmyckat trä. Mitt i mot dem så var det en bred, majestätisk trappa som gick ner en våning. På var sida av den så fanns det två fina fåtöljer och ett litet bord med en blombukett på. Men jag vände mig direkt till dörrarna och ryckte i dem, men åter ett lås. Gah!! Varför måste han ha så många dumma lås!! Okej för honom är de kanske väldigt nödvändiga men definitivt inte för mig som måste ut här ifrån. Jag antar att jag måste förstöra lite i det här huset för att komma ut...Men det kommer självkart inte gå att ta sönder det här glaset, för om han ändå satt lås på dem så borde han väll fixat skottsäkert glas. Då så får jag väll bara försöka pilla upp låset på något sätt.. Hum.. Jag tog en pin från mitt hår och knuten lossade betydligt mer men jag ägnade inte en tanke åt det utan försäkte se hur jag skulle låsa upp låset, det värkar som...

"Come out little princess!" Jag kollade skrämt upp, det var rösten från killen som låst in mig i skrubben.  Skit! Jag skulle inte hinna få upp det här innan han fick tag på mig. Det sög till i magen, om han fick tag på mig skulle jag inte överleva. Jag önskar nästan att det skulle varigt Eugenes röst, han skulle kanske skona mig i alla fall. Men nu var det inte han, så jag var tvungen att hitta ett gömställe eller fortsätta röra på mig. Jag beslöt mig snabbt för att springa ner för trappan och stod mellan två alternativ, till höger mer korridorer och labyrinter eller till vänster en stor järndörr med en röd skylt: STAY OUT: DANGER. Undrar vad som kan gömma sig här bakom..? Porr..? Hehe... kanske inte. (Vad säger det om mig om de var min första tanke..?) Eller.. Mina ögon lös upp, vapen!! Med de skulle jag ha en riktig bra chans att överleva och kunna ta mig ut här ifrån. Jag behövde inte fundera mer när jag kunde höra fotsteg komma närmre. Jag öppnade en av det tunga järndörrarna och innan jag klev in såg jag killen uppenbara sig på toppen av trapporna, jag skyndade in i rummet och omslöts av mörkret.

 

"So.. Your saying, that she's been alone all this time? And we never met her?" Frågade Heith chockat. Han var den yngsta av oss, och ifrågasatte fortfarande ganska mycket, eftersom han var nyare..

"I really don't know.. But if what she is saying is true, we need to help her.. Because, she was in deep shit out there.. She got a flashback or something causing her to fall in the staircasing, and I think that it's her past causing those attacks.." min erfarenhet med alla yngre lönnmördare var skulden de kände.. Kanske hade de blivit tvingade att assassinera någon man kände, bara för att bevisa sin lojalitet.. Det vet jag att jag var tvungen till att göra och då förlorade min pappa mig för alltid.

"Could someone bring her in..? If we all agree to at least talk to her and try to understand the situation?" Dem sträckte upp händerna för att rösta och när alla utan Kellan räckte upp sin hand, gick han motvilligt för att hämta henne.

Några minuter senare kunde vi höra hur någon skrek frustrerat. Sedan kom Kellan tillbaka med en ursinnig blick.

"That BITCH ran away. I TOLD you she was trouble." muttrade han innan alla for omkring som galningar för att hitta henne.

"Well, at least she's still in the house.." Sade jag och försökte se det positiva i situationen, men jag insåg så fort vi hade landat att det skulle bli svårt att få killarna att hjälpa henne. Speciellt när hon gör ALLT för att försvåra situationen. 

Detta är ju helt stört, varför behandlas jag som en 'bad guy' här? Jag ryckte åt mig armen och såg argt på honom. "It's not like I wanted to be here. So you don't ned to threaten me to go away, I whas planing to do that all along." Han stannade och vände på sig och hans ansiktsikte sa att han inte brydde sig eller trodde mig ett dugg och det gjorde mig ännu mer frustrerad. "Well good for you then." Sa han med sin mörka stämma och tog ett hårt tag om min över arm och drog mig in igenom dörren, jag stretade i mot så mycket jag kunnde och funderade på om jag skulle börja använda våld. Vi kom fram till en nästan osynilg dörr som satt under en av de majestätiska trapporna och den öppnade han och slängde in mig i med en större kraft än han behövt. Jag tumlade in i väggen i det lilla förådet och föll till marken tillsammans med soppkvastar och moppar. "Stay here." Sa han och jag vände chockat blicken mot honom och så smälldes dörren igen och låset vreds om. "What the...?" Mumlade jag, han hade låst in mig in en skrubb.."FUCK!" Jag reste mig hastigt upp och trasslade ur mig från allt bröte. "HEY!! GET ME OUT OF HERE!" Ropade jag och bankade på dörren med mina nävar. Helvete heller att jag tänker sitta i den här lilla skrubben och vänta på min dom. Jag tog ett djupt andetag och ställde mig i possition sedan sparkade jag till dörren med en kraftig stöt. Dörren flög upp och jag rusade mot dörren, tur för mig att låset på skrubben var gammalt. Jag var framme vid dörren och ryckte tag i de stora handtagen men de förblev stängda. "Shit.." Jag skakade om dem några gånger till men var tvungen att acceptera at de inte skulle öppnas för mig. Gah! Vart skulle jag ta mig ut nu? Jag såg mig om i den stora hallen och uteslöt övervåningen, eftersom jag inte har några redskap som skulle kunna ta ner mig säkert från den höjden. Så jag satte av in mot huset för att försöka ta mig till baksidan.

Skamset tittade jag ned i golvet och innan jag hann be om ursäkt hörde jag hur han gick sin väg. Om det var för att han kände mig och visste att jag behövde lite tid för mig själv eller om han var sårad, visste jag inte.

"I'm sorry.." Sade jag tyst och började gå till matsalen där jag kunde ana att alla var samlade, i väntan på mitt nästa drag.

Sorlet som pågick i rummet hördes flera meter därifrån, det verkade som om alla hade delade åsikter om det här och diskuterade i varandras munnar.

"SHUT UP!" Skrek jag så att uppmärksamheten vändes till mig i stället. De sju små dvärjarna vände sig emot mig som om de inte ens kände mig.

"Why would you.." "Do you even know.." "This will ruin everyth..." "Who is she..?"

Alla röster blandades med varandra innan jag valde att ta till orda.

"I get that you're upset, and wants answers that you think I'm in hold with..  But I don't know much more than you guys, but I'll tell you what I do know...." De tystnade och alla, det vill säga Kellan, Simon, Trent, Heith, Clark, Max och Xander satte sina blickar på mig.

"Somehow, we were both ordered to kill John Raley and I think that Grey's hired us to kill each other, even though, she haven't told me anything about her self, so I don't know if she can even be trusted. But according to her, she broke free a couple years ago, just like us.."  

"LAURA LAURA LAURA!!" Simon stod och hoppade upp och ned i dörröppningen när han såg mig komma.

"How did it go? What did the headmaster say to you??" Frågade han nyfiket. Jag hade gått direkt upp till sällskapsrummet efter att Snape hade pratat med mig. Skulle jag våga berätta för honom vad rektorn hade sagt? Nu när jag hade sagt nej, borde det ju inte vara några problem.. Eller?

"Well.. Really, it was really nothing.. He wanted to congratulate me for upgrading and he wished for me to send the best greetings to my father.. Now that he's the new minister of magic.." Jag gillade inte tanken på att ljuga för Simon, som alltid var så öppen mot mig och inte höll det minsta hemligt. Dessutom kändes det inte som mig, att ljuga och offra en vänskap för någon jag inte ens kände.. Men kanske var det precis vem jag var, en ynklig tjej, som offrade allt för andra, av ren rädsla..? Jag skakade bort tanken, jag kunde inte se ledsen ut när jag sagt att inget var fel.

"You know, now that the school's started.. That we wont get to spend that much time with each other.." Sade han ledsamt, när vi gick för att sätta oss ner.

"No.. Especially when the rules forbid us to even sit within 15 inches from each other.. I can't even give you a hug when you're sad.." Tyst suckade jag uppgivet.. Det sög att inte kunna göra som man ville, även om jag inte precis ville ha någon kontakt med den motsatta könet, förutom med Simon. Men det var annorlunda för han var min vän, som jag skulle vilja hjälpa när han blir utsatt, eller får ett dåligt resultat på ett läxförhör..

.... Okej, em.. Jag svalde nervöst och såg chockat på Eugene, vad i...? Det var en väldigt obekväm känsla att ha någon skrika åt mig, det har inte hänt sedan jag var i träning... Den där sugande känslan i magen och hemska skammen som väller upp, den kom nu även om jag inte gjort något fel. Eller hur, jag har väll inte gjort fel på något sätt? Jag menar hur skulle jag tro på något som var omöjligt i mitt fall, jag har varit under radan sedan jag lämnade företaget. Så hur skulle jag kunna bli lurad in i en fälla av Grey's? Om inte...

Killen som höll i mig släpte äntligen taget när Eugene gått in i huset och jag tog avstånd från honom och vände mig om. Wow. Jag såg upp på honom, gud han måste vara nästan två meter... Två meter lång muskelbomb. Hans ansikte var ganska kantigt och hela han utstrålade hotfullhet men han lyckades ändå vara väldigt snygg på sitt sätt.  Han tog ett steg närmre och böjde sig över mig och jag kände att jag ville krypa ihop till en boll, att säga att jag kände mig liten var en enorm underdrift.

"You shouldn't be here. Do you know what happend to the last girl who came here?" Han pausade en stund och jag skakade skrämmt på huvudet, en smäll från honom skulle kunna slå ut mig direkt... "Well, she died. And if you even try to stay here you will surely suffer the same fate." Han grabbade tag i min vrist och gick med långa kliv mot dörren och jag stumlade chockat efter honom. Varför händer det här mig..?

Nu var det nog. Tvärt stannade jag för att invänta Kellan som bar på Janell.

"HAVEN'T IT EVER CROSSED YOUR LITTLE BRAIN THAT WE WERE SET UP?" Röt jag irriterat mot henne. "That the company we both left set us up to this mission so we could kill each other?" Fortsatte jag med samma arga ton innan jag vände på klacken, klampade in genom dubbeldörrarna som löpte från mark till tak och slängde igen dem efter mig.

Sebastian stod innanför och väntade på mig, som alltid efter ett uppdrag, men nu ännu mer angelägen att kolla hur jag mådde.

"Sir..?" sade han frågande men tystnade när han insåg att jag bara gick förbi utan att säga något.

"Ethan..? Is it that girl?" försökte han igen, och jag visste att han följde efter mig, även om jag vägrade ge efter och titta på honom.

"You know that was a bad....."

När Lauralie försvann från min närhet så lös mina ögon av ilska. Hur vågar hon? De den jävla ungen! Hur vågar hon vägra mig när jag bad henne som en vanlig jävla människa. Och speciellt när jag inte kan ta risken att straffa henne, hon var på ett ställe jag inte kunde nå och det drev mig till vansinne, Jag är en Snape! Jag är inte någon som ska känna sig så här fastbunden.

Mina fötter började röra på sig och hela jag var vibrerade, jag behövde smocka till någon nu. Jag la knappt märke till hur alla skrämt flyttade på sig, jag antar de kunde känna av min ursinnighet som strålade ur mig. Allt jag kunde tänka va att hitta någon att ta ut min ilska på. Jag kom ut på gräsplanen och skannade av området, mål i sikte. Där, lite avsides stod Mark och pratade med ett charmerande leende med någon tjej. Vilket gav mig en hyfsat bra anledning att ge mig på honom, de var ju i mot min älskade lilla pappas regler att umgås med det motsatta könet. OCH ENDÅ VILL HAN ATT LAURELIE OCH JAG SKA LOSSAS VA IHOPP!! Bara för att förbättra min "rykte". Här skulle han få se på förbättring. 

Jag kom fram till dem och Mark såg stöddigt på mig, han har alltid haft lite problem med att förstå vem det ä som bestämmer. Min blick vändes mot tjejen som inte ens var speciellt söt och hon tyckte till när mina ögon stack igenom henne. Jag gjorde en nickning mot skolan för att säga att det var dags för henne att sticka och hon löd utan tvekan, precis som det var meningen att de skulle va. "Ey, what's the problem man." Sa han och såg lite trotsigt på mig. "My problem is that you are breaking the school rules, and I am not your man." Sa jag med ett en lugn och hotfullt leende och innan den lilla rösten där inne han hindra mig så svingade jag armen i ett hårt slag som träffade honom rätt på käken.