whenthewordsarewritten.blogg.se

När jag kom till mitt rum så öppnade jag det stora fönstret och visslade efter Black , han kom nästan direkt och kraxade glatt. När jag tog fram hans ganska stora bur så skakade han ovilligt på huvudet. "Black, come on... Jump in now." Som tur var så gjorde han som jag bad honom utan att kruxa, sedan stängde jag hans dörr och ställde buren på mitt ena nattduksbord. Jag orkade inte packa upp mina saker utan slängde mig på sängen och släppte ut en suck. "So what do you say Black? This year we're seniors. And this is our last year at Hogwarts..." Sa jag och han tittade på mig med sina svarta runda ögon utan att göra ett ljud.  Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att få stå på mina egna ben och få en chans att bryta mig fri från min familj. Min dröm är att få resa, upptäcka världen och hitta alla gömda vrår här i världen. Pengar är ju inger problem då jag har massor av sparningar, men min pappa skulle nog göra allt i sin makt för att få mig studera vidare och göra någon vettigt av mig. Jag menar, tänk vilken skam det skulle bli enligt honom att hans son var ute och "svindlade omkring" medans alla andras söner studerade för att bli advokater eller hålla på med politik. Jag fick ett lite buttert ansiktsuttryck och mina tankar gick tillbaka tills vårat senaste bråk om min framtid. Då hade jag bara sagt att jag kanske inte ville gå på collige, tänk hur han skulle reagera om jag sa att jag ville resa. Men sedan så vill jag självklart göra något mer än resa, men vad det är har jag inte kommit på än. Förhoppningsvis så kommer jag upptäcka det när jag är ute i världen... 

-------

Adam:

När jag öppnade dörren så stannade jag överraskat upp då jag hörde mjuka vackra toner från pianot, dörrarna är väldigt tjocka så det blir att man inte kan höra något utifrån. Först tänkte jag gå och komma tillbaka senare så att hon eller han fick vara ifred men när en svag röst började sjunga så ångrade jag mig. Jag var tvungen att se vem det var som var ägaren till den rösten, så jag slank in och stängde försiktigt dörren. Lauralie... Mitt hjärta tog ett skutt som det alltid gör när jag ser henne. Jag visste inte att hon spelade, eller sjöng för den delen. Det som slog mig väldigt fort var hur smärtsamt ärligt hon förmedlade låten och det fick mig att nästan bli trollbunden om det inte vore för den ständiga nervositeten som kom upp när jag var nära henne.

En bit in i låten så la jag märke till att hon fällde en tår som glimmade till av solljuset från fönstret och jag tog ett oroligt steg fram. Jag ville inte att hon skulle vara ledsen. När låten var slut så föll ytterligare några och jag beslöt mig för att ge mig till känna så jag skulle bespara henne pinsamheten av att gråta framför någon annan. Hon torkade snabbt sina tårar och sedan mötte hon min blick. Vad ska jag göra nu då?? Jag borde gjort upp en plan, eh jag får väll bara gå med min vanliga taktik, ärlighet. "I'm sorry, I didn't want to interrupt your song. It was very beautiful you know." Sa jag med ett försiktigt mjukt leende och gick fram till henne.

 

Jag kollade bak och Eugene kom in i rummet, skit kommer han döda mig nu? Men jag visste att de inte var sant, varför skulle han gå in hit om de var så farligt bara för att döda mig. Jag vände blicken mot sifferdosan då han sa mitt namn och  lyssnade vidare. Sammarbete, det är något nytt för mig. Visst jag har jag Benny som back- upp ibland men det här är något helt annorlunda, och för att vara ärlig känner jag mig lite lättad över att inte behöva vara ensam. Speciellt här i hans dödsfälla till källare, han borde ju veta vad som kommer och vilken kod det är. Så jag klev undan så han kunde ta över men när han fortsatte så kastade jag en chockad blick på honom. Skojar han med mig, ska jag göra det? Så det måste betyda att han inte vet, har han en dödsbana i sin källare som han inte vet vilka hinder det är i? Han kom fram till mig och placerade min hand på dosan. Jag mötte hans intensiva blick. "Oh my god you are crazy." Sa jag i en utandning men sedan vände jag mig mot dosan och tog ett djupt andetag som han bad mig att göra. "It's been a really long time since I decrypted a code from scratch, I hope I can make it." Sa jag innan jag började med steg ett, jag hoppas verkligen att jag hinner.

Jag har alltid varigt bra på att knäcka koder, jag fick ofta beröm av min tränare vilket kom i form av en nickning.

Jag andades lugnt och fortsate lika koncentrerat efter varige framsteg. "10...9...8...7.." Men när nedräkningen satte igång började dock stressen krypa på, men när jag tänkte igenom allt en sista gång så blev det klart för mig och jag knapprade in sifferkombinationen 4071 och tryckte på OK knapen precis rå robot rösten sa ett. Först hände inget och jag tittade oroligt på Eugene, hade jag haft fel? Men så sköts glaset åt sidan så att vi hade fri gång att fortsätta, jag andades lättat ut. Första steget klart.

Redan efter de första tonerna, förvreds lyckan till en smärta som högg mig i magen. För andra, vilka som helst. Var det bara en låt. Bara ord utan någon vidare betydelse, men för mig. För mig betydde de allt. De var allt jag ville säga och allt jag kunde förmå mig att förmedla om min livssituation. Jag vågade inte skriva om värre saker jag upplevt. Om någon skulle lista ut vad jag verkligen skrev om, skulle jag inte få bo kvar hos min familj. De skulle ta ifrån mig de enda som betydde något och jag kunde inte tillåta det att hända. Bara genom denna låt, riskerade jag allt. Allt de kämpat för, endast för att jag skulle få en bra framtid. 

Under tiden som ljudet av de sista tonerna försvann torkade jag mina tårar. Det var ofrånkomligt att inte visa mina känslor. Minnen genom musiken omfamnade mig på ett sätt som de annars inte kunde och det var samtidigt ett sätt för mig att gå vidare. Att släppa taget. 

En låg harkling väckte mig från mina tankar och förde mig tillbaka till verkligheten. Snabbt torkade jag bort de envisa tårarna och tittade upp för att fästa min blick i..  Adams?

Stressat tog jag mig ut ur kontrollrummet efter en kort diskussion med Kellan. Vi hade båda kommit överens om att jag skulle kunna få oss båda levande ut ur denna helvetesbana. 

"Janell.. " Sade jag lågt när jag gått in i rummet med ansiktet mot hennes rygg. 

"I'm here to help you, okay? But then you'll seriously need to listen to me, because, now that we both entered.. There's no way that we are getting out alive without working toghether. " om hon inte lyssnade nu och började avkoda systemet inom... max 40 sekunder.. skulle vi brinna inne. 

Vem det var som egentligen byggde källaren i det här huset, var oklart för mig och alla andra också. När jag flyttade in, hade jag precis som Janell, omedvetet startat banan och det var knappt att jag kom levande därifrån. Efter det hade jag gjort allt i min makt för att leta upp arkitekten och de förra ägarna, men precis som väntat, var de spårlöst försvunna. Nu var jag alltid tydlig med mina lärlingar så att de inte går in i rummet, om de inte var redo. För det finns ingen stoppknapp, och av någon anledning, hur vet jag inte.. så ändrades förutsättningarna efter varje omgång. 

"you got around-.." jag tänkte efter nu.. Hur länge hade jag varit försvunnen i mina tankar? kankse 11 sekunder..? "..30 sekonds.. TOP.. To decode the lock. Or, letting us burn alive. Are you ready? Have you ever tried to crack a code before?" Aningen stressat gick jag fram till henne och tog tag i hennes hand och placerade den på kodlåset. 

Intensivt tittade jag in i hennes ögon.

"Concentrate, and breathe."