Jag blev matad en söt och lite klibbig vätska och när jag hade svalt den så spred sig en värme genom kroppen, sedan jag kände hur smärtan avtog och hur mina muskler började slappna av lite. En lättad suck lämnade mina läppar och jag blev medveten om två röster "... have to take this conversation somewhere else, in quiet. 'Cause he's awakening." hörde jag och jag öppnade sakta mina ögon och tog några lugna andetag. Jag var fortfarande öm och lite mörbultad men det var inget som jag inte kunde stå ut med så jag reste mig på ena arm bågen och vände mig i mot rösterna. En bredaxlad man med brunt hår och skäggstubb satt på pallen bredvid mig och bakom honom stod en nästan dockliknande tjej med rosa hår i stora lockar. Jag såg mig omkring i rummet men mörka träväggar och tjocka balkar i taket. Det var varmt och skönt och hade en väldigt hemtrevlig känsla och jag kände hur jag tinade upp helt och hållet. Lite fel kändes det att jag bara låg där i deras hem och lite pinsamt var det när jag inte hade en aning om vad i hela friden det var som höll på att hända. Jag reste mig helt i sittande ställning med en grimas, jag hade nog fina blåmärken över hela kroppen. "Um... Hi, who are you? And do you know where I am?" frågade jag lite osäkert och tittade lite i mellan dem och lade min blick sedan i mannens. "I´m Patso and this is my doughter Nilah and you are in our home in the Merrso comunity, near the Juskoi river in summer land." sa han med ett vänligt leende men jag tittade på honom som om han vore galen. "I´m sorry Sir? Where did you say?" han kastade en blick på sin dotter och såg sedan lite undrande på mig. "Who are you then and where are you from?" frågade han och jag blinkade lite förvirrat. "Um, I´m Trevon Daniels and I´m from LA?" sa jag lite osäkert för jag gissade att de skulle förstå lika mycket utav det jag sa som jag gjorde utav det de sagt.
"Dad.." Frågade jag blygt.
"How are you planning on saving him?" Det dröjde ett tag innan jag fick ett svar och då hade min far redan påbörjat sin medicinska genomgång. Han mumlade några otydliga saker för sig själv innan han tittade upp och ryggade tiill. Han verkade förvånad över att se mig här.
"Don't look surprised dad. I want..... No - I need to know if he's going to be alright. If I am right, about our bound, I need to know if he's going to survive." jag var rädd. För att få ett nej. Aldrig hade jag hört talas om någon som finner sin livskamrat utanför denna värld. Jag visste inte ens att det fanns en annan värld, men han.. Han var annorlunda och jag visste att han kom utifrån. På något vis. Dessutom hade jag sett vad ett liv utan kärlek gjorde till de djur och människor utan sin livspartner. De var vilsna, försvunna bortom räddning.
"He'll be just fine. But we will have to take this conversation somewhere else, in quiet. 'Cause he's awakening." Med rädsla tittade jag ner på bädden, där något precis började röra på sig.
Jag kände att jag blev upplyft och blev iväg buren på något. Men jag kunde inte riktigt fokuserade på vad och mitt huvud var lite groggy. En häst..? Jag släppte ut ett stön när jag sänktes ner och rullade ner på marken igen, men jag han inte slappna av för någon ryckte i mig. Mina ben var svaga men jag försökte använda dem så mycket det gick och jag tillät mig att luta mig lite mot den korta personen som höll mig uppe. Rosa, det var de mesta jag såg när jag lutade mitt huvud mot vad jag antog var en tjejs axel. Vi pustade på och började klampa upp för några trappor, de var jobbigt men jag kämpade på även om det kändes som att min kropp skulle explodera. Tillslut så lades jag ner på något lent och skönt och det kändes som att jag smälte ihop med sängen. Det bultade på flera ställen i kroppen och jag slöt ögonen av utmattning.
"WHAT DO YOU MEAN?" väste min far så att huden knottrade sig över hela kroppen. "He's connecting to you.. Like that? han fortsatte och tittade intensivt på mig. Jag nickade försiktigt, rädd för att röra mig. Hårt blundade jag för att stänga ute blicken han gav mig men en hostning fick mig att öppna ögonen raskt. "He is awake. Help me get him upp to the house, right now that's everything we can focus on." När jag tittade upp på min far tittade han menande mot mig att jag skulle byta form. Med slutna ögon fokuserade jag på hur min kropp byttes till en magnefik hästs skepnad. Pappa agerade snabbt med att lägga upp den blöta kalla kroppen på min rygg så jag kunde rida upp till huset med honom där jag lade mig ner så att fallet inte blev lika hårt för honom innan mina bara fötter ännu igen kunde stå på marken. "Come on.." Mumlade jag och lyfte upp honom så att hans armar och kropp blev stöttade av mig och mina axlar för att kunna hjälpa honom in till vår stuga.
Trevor var åter igen borta i ett svart hål, men nu hade hans kropp en bevakare. Mannen bar honom på sina axlar och gick med skyndande steg tillbaka den väg han kommigt. Men efter en stund så började det rycka i Trevors kropp och mannen la ner honom på marken vid en å för att se vad som var fel. Trevors kropp försökte göra sig av med resten av vattnet i hanns lungor men det gick inte så bra och till slut blev den åter still av utmattning. Mannen såg oroligt på och försökte hjälpa, men sedan hördes en röst och efter det så kom det en rosahårig flicka som startade en konversation men mammem som hon kallade far.
Djupt andetag. Mina ögon öppnades häftigt och jag reste mig i sittande ställning. Det vällde upp något i min hals och efter det hostade jag upp ytterligare lite vatten tills min mage kändes helt tom. Jag la mig utmattat ner på marken igen och andades häftigt. Det ömmade och gjorde ont i hela min kropp och den tomma illamående känslan i magen och kylan gjorde det inte bättre.
En kvart eller lite senare kunde jag se den välkända miljön jag bodde i, där träden var gröna, gräset var grönt och himlen var blå, som på nästan alla andra platser i vårar land. Jag log åt tanken och fortsatte skutta framåt i indiansteg och då och då svinga mig framåt i de trärep min kära far hjälpt mig att sätta upp. "Dad where are you? Dekoh..?" Ropade jag förtvivlat när jag insåg att ingen i min familj var hemma, kunde de redan glömt bort mig och fortsatt firandet någon annan stans? Sedan såg jag något sitta på huk framme vid ån. "DAD?" skrek jag och sprang fram dit. "Oh... Honey.. Help me with this.. He's hurt and I've tried my best to help him down here but we've got to get up to the house!" Rabblade han snabbt och gav mig knappt en blick. När jag tittade ner till det som låg framför min kära far började jag backa snabbt. "I am NOT helping you with THAT!" Sade jag med en skakig röst. Frågande tittade han på mig och samtidigt hade han en irriterad blick. "What's happened? I'm really sorry if he dumped you five houndred years ago, but his life depends on this!" Långsamt pratade han med en vass röst och en isande blick som mötte min. Det var inte normalt att min pappa betedde sig såhär, kanske, kanske hade han oroat sig länge efter mig och trott att jag var död innan? "He didn't dump me dad. He started bounding to me, and he's not even one of us, I could feel his aura.." Viskade jag förfärat och vågade inte möta hans blick.
-
skriver på mobilen så det kan vara lite konstigt..
Minnesbilder från förr flimrade förbi i mitt huvud. Min mammas hand som klappar mitt huvud och drar en slinga bakom örat, pappas skrockande, farmors ljuva kanel doft, min första tatuering, första kyss, när jag fick min första skateboard av farmor, alla kramar jag någonsin gett, första slagsmålet, när jag ramlade ner för trappan och bröt armen och mitt ena nyckelben....Men sedan så kom ett ljus in över mina stängda ögonlock, det jagade bort bilderna och förde mig tillbaka i medvetandet. Någon skakade om mig, en varm andedräng mot mitt ansikte, doften av vatten och trä. Kylan. Den hade ett isande grepp om mig och jag kände knottren på min hud. Jag kunde känna en gurglande och illampende känsla i magen och strakts efter det så hostade jag ryckigt upp lite vatten som varigt fast i mina lungor. Mina ögon öppnades sakta och först var allt grumligt och det sved som satan men tillslut kunde jag urskilja en liten låga från ett ljus i en lyckta. Det var natt nu, men jag kunde ändå se den främmande mannen som stod lutad över mig. Han hade ett ljus av hopp i ögonen, vilket var underligt tröstande. Men sedan tog smärtan och utmattningen tag i mig och jag hann bara gny lite plågat innan allt blev mörkt igen.
"Whoa... Akta dig.." tänkte jag när min fot träffade fel på en sten. En intensiv smärta sköt upp i benet och jag grimaserade. "himla skit.. att inget kan gå som det ska.." irriterat frustade jag till men fortsatte att gå framåt, det var vardagsmat för mig att råka stuka foten när jag gick, eller handleden när jag hjulade, och smärtan försvann nästan direkt om jag bara fortsatte. "LALALALALALALALALLALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALA" sjöng jag högt och började hoppa indianhopp, helt oberörd av det som tidigare hänt. "Oh I feel good.. LALALALA.. I know that I would now.. LALALA.. OHH I FEEEL GOOD NOW... LALALALALA... I KNOW THAT I WOULD NOW!" Min 'bästa' skrik/sångröst kom fram där jag hoppade och flera av djuren i närheten försvann med plågade ansiktsuttryck. "WHOA.. THAT REALLY HURT YAH KNOW?!" Ropade jag med en så allvarlig röst jag kunde innan allt brast ut i skratt. "Sorry people for real.. I didn't mean to destroy your hearings.. But thanxs for your support.. Really.. That is severely nice.." I början var rösten äkta och jag menade det jag sade, men ju mer jag babblade på den här dagen, ju mer oseriöst blev det. Jag var inte ens arg på den okända pojken längre.
Svart. Jag flöt omkring i ett oändligt svart hav. Jag vet inte hur länge, men det kändes som en evighet. Men plötsligt ändrades det och allt gick i en väldans fart, sedan för en stund flög jag innan jag tumlades runt och runt utan att bli yr, bara oändligt utslagen. Men sedan blev allt stilla. Paralyserad och fast på ett ställe med bara mörker överallt. Men ändå fanns det en svag obetydlig känsla av att allt skulle bli bra i botten av allt. Kanske var det Himmelens kall..?
Medans Trevons medvetslösa kropp färdades med floden passerade han en lika vacker och förundransvärd natur som den första synen han fått av landet. Tillslut efter några timmar så ökade farten och om han hade varigt förmögen att se hade blicken fyllts av fasa då han närmade sig ett vattenfall. Hanns tunga kropp föll över stupet och var för en stund lätt som en fjäder. Men sedan dunsade han i vattnet och rycktes in i en virvelvind under vattnet. Efter att ha blivit mörbultad och tillslut åkt upp på land så började hans kropps strid för överlevnad. Trevon befann sig på gränsen och medans ödet gjorde sitt val så sänkte sig solen ner över himlavalvet och fick vackra färger spegla sig innan det var stjärnonars tur att komma fram och dansa
___
Där han hamnade:
"Vad händer?" chockat spärrade jag upp mina ögon när jag såg hur hans kropp långsamt ramlade ner i vattnet. Hans stackars ögon visade tecken på panik och jag skulle precis springa fram till honom när mitt huvud plötsligt blev väsentligt tyngre än vad det brukade. "Nej... Nej.. NEJNEJNEJ... Vad händer? Jag måste få tag på blommorna...jag..måste...hinn..a...ge..de..m.." Tankarna for genom mitt huvud innan mina ögon rullade bakåt och benen vek sig likt nykokt spaghetti. Utan en chans att försvara mig eller dämpa fallet föll jag och träffades hårt av marken i huvudet så ögonen svartnade. "hjälp.."
Blink... Blink.. Försiktigt öppnade jag mina ögon och möttes efter ett tag av en vacker solnedgång. Himlen, som var så fin och färgglad var placerad som ett tak över mig och jag var tvunget att påminna mig om varför jag låg där jag låg så jag inte drömde mig bort och missade min brors födelsedag. Flera timmar hade gått och vad den nya pojken än hade gjort så skulle jag finna honom och få honom att ångra det. Försiktigt satte jag mig upp för att undvika svindel och tog mig för pannan, den ömmande och säkerligen hade en bula börjat växa fram. "Men..?" tänkte jag och stirrade ner på min hand. "Hur bytte jag form igen..?" Jag var chockad över att en förvandling hade kunnat ske utan min vilja, men jag ville inte ödsla mer tid, så när mina fötter stod stadigt på marken igen och jag hade plockat ihop blommorna till Dekoh började jag jogga hemåt igen.
Hur mycket jag är kippade så ville luften inte tränga sig in i lungorna, enhörningen gnäggade och blev tydligt skrämmd av mig. Jag ville ta mig där ifrån och inte störa den men jag var fastfrusen av panik. Tålde jag inte luften på detta stället? Det började dansa svarta fläckar över mina ögon och huvudet surrade, tillslut så föll jag ner på knä. Men så fort jag nuddade den mossiga stenen så halkade jag och innan jag viste ordet av så omslöts jag av vatten. Jag försökte sprattla för att komma upp till ytan men rörelserna blev svaga och ynkliga, jag kännde hur mitt medvetande började dras bort medands jag stutsade på iväg på botten av floden. Vattnet virvlade förrädiskt runt mig och strök min kind. Så det var detta som var slutet. Slutet. Plöttsligt blev vattnet kallt som is när jag insåg meningen av det. Nej! Jag vill inte dö! Inte här! Inte än! Med en sista krafransträngning lyckades jag köra fötterna i bottnen och skuta upp mig, luft. Jag lyckades ta ett smärtsammt stort andetag innan jag åter igen plumsade i vattnet, men nu var det inte så farligt och jag hade kontroll över mina rörelser igen. Så jag spännde musklerna för att ta mig upp till ytan igen. Men då, ur ögonvrån kunde jag skymta något stort och mörkt men innan jag han reagera så sjussade forsens styrka in mig i det och allt blev svart.
"Andas inte.. Andas inte.. Han har inte sett dig.. Ta det lugnt..." tänkte jag för mig själv med kände mig dock inte mycket lugnad. Ett par sekunder gick utan att någon gjorde ett drag, men när hans blick mötte min hände något jag aldrig känt av innan. Aldrig på tusen år.. I alla fall inte på det här sättet.. En kittlande känsla for igenom mig och framför min näthinna kunde jag se hur ett band påbörjades från mig till honom. Ännu var det bara kort, kanske en halvmeter, och jag hade ingen aning om vad det var. Tänk om han försökte fånga in mig?! Jag gnäggade förskräckt och backade ett par steg och trampade rädd på stället. "Ta det lugnt.. Jag måste hålla mig lugn.. Blomman var hans födelsedagspresent. Jag skulle fånga den.." mina tankar fortsatte och det tog mig ett tag innan jag vågade titta upp igen och placera min blick på den okända mannen. Rädd för vad bandet mellan mig och honom betydde.
-
S, du får skicka ett sms till mig om min "nya" tanke.. Jag vill inte skriva iden här, men den tillhör ju det vi pratade om skulle hända senare! ;)
Mitt i mina förvirrande tankar så kännde jag en annan sinnes närvaro, jag såg försiktigt upp. Inget var framför mig och jag rynkade på ögonbrynen i förvirring, men innan jag började neka tanken så hörde jag ett svagt gnägg på andra sidan floden. Jag vände mig sakta om och genom det guldiga dimmskenet så kunde jag se en otroligt fin häst men... Nej, omöjligt.. Jag kisade ordentligt med ögonen men det spetsiga hornet var fort farande kvar. WHAT THE FUCK...Plöttsligt kom jag att tänka på medaljongen, synen jag såg nu och den matchade med varandra. Men detta var ingen fantasi, det var jag säker på. Hur kunde detta hända? Jag kollade förtvivlat upp på enhörningen igen och den stod kvar på samma ställe, den var värkligen vacker. Sedan så mötte jag dens stora oskuldsfulla ögon just vid det tillfället så kännd jag en kraftig stöt genom kroppen som fick mig tappa andan.
Det fuktiga gröna gräset smakade gott i min mun och jag njöt av att äntligen kunde vara mig själv. I min rätta form. Ett par minuter senare tittade jag upp och spottade ut det jag hade i min mun, även om jag var väl medveten om att det inte var så normalt för hästar. Framför mig stod en kille. En normal vanlig kille. Det kändes på hans aura att han inte var som oss. Men hur kunde han då komma hit? Frågorna rusade förbi i mina tankar när jag såg på honom. Håret var svart och på armarna fanns något färgglatt, vad det än var visste jag inte. En tyst gnäggning kom ut ur min mun och jag stod som faststenad, skulle jag backa och springa härifrån utan blommorna eller skulle jag gå fram och tysta den nyfikenhet inom mig? Än så länge var jag mer för det första förslaget, men det var Dekohs födelsedag och han ville så gärna ha den här blomman. Men samtidigt kunde jag inte bli människa igen framför en total främling som kanske var elak och ville döda mig. Varje cell i min kropp ville springa härifrån, allt annorlunda med honom gjorde att jag var rädd, men då var det större chans att han skulle upptäcka mig. Så jag var förstenad, med hoppet att han inte hört min gnäggning.
När jag öppnade ögonen möttes jag av en chockande syn. I stället för grå cement väggar och proppfulla trä hyllor så mötte mina ögon en förtrollande syn. Min blick drog sig över en bred lugn flod som skimrade av de få solstrålarna som lyckades ta sig igenom trädens löv, skogen var ganska tät och det växte onaturligt grön mossa på marken och några blommiga buskar växte längs med kanten av floden. I den så fanns det många stenar som stack upp över ytan så man kunde ta sig över till andra sidan och vattnet var klart och ljust så man kunde utan problen se botten. På andra sidan så var det ett fält av ljus blåa blommor, rosor om jag inte såg fel. Allt var underbart, jag kännde hur mina strumpor blev fuktiga och blöta så jag tog av mig dem och hoppade sedan ut på den närmsta stenen i floden. Men jag blev still på den, hur fan hade jag kommigt hit? Vad i hela friden var det här för ställe? Varför hade de här tankarna inte slagit mig först? Gaaahh!! Whut a fuck has happend???
"NANANANANANANANANANANANA" Nynnade jag och hjulade lätt på den fuktiga marken. Först kom händerna och sedan landade jag på fötterna igen. Idag kände jag mig glad det kändes som att jag var lyckligast i världen. Dekoh fyllde år idag och jag var ute för att hitta den bästa gåvan. Han berättade för mig att han egentligen inte ville ha något men det var en lögn, han hade letat efter en 'mirsofalie' som han tyckte var jättegod. Han visste att den var jättesällsynt, men det han inte visste var att jag hade en egen liten odling på den plats jag oftast transformerade mig. Så det var dit jag skulle, för att ta med mig flera hem till honom. Blommans egentliga utseende var helt normalt, det liknade en blå ros, så många tog fel när de skulle skaffa fram den, men jag kunde känna igen den på lukten så jag skulle ge min kära bror den bästa present han visste. För att komma till mitt speciella ställe behövde man gå igenom regnskogen och det var den bästa platsen på jorden tyckte jag så det var inga problem. Tyst sjöng jag för mig själv på min mors favoritsång och hoppade framåt, snart därefter kunde jag äntligen känna den mjuka och blöta mossan under mina bara fötter. Även om jag älskade det uppe i träden älskade jag det lika mycket på marken och jag ville så gärna kunna fläkta mig med hjälp av svansen igen.
Ett par minuter senare hade jag kommit fram till min älskade plats där jag nu i lugn och ro kunde transformeras för att äta lite enklare, även jag ville ju ha lite godsaker när jag ändå tagit mig ända hit.
"Trevon! Come down now, it's time to go to youre grandma!" När jag hörde mammas röst hoppade jag upp ur sängen och stängde av musiken som strömmade ur min dator. Jag var super hungrig nu så jag rusade ner för trappan så att jag kunde ha farmos goda mat i min mun så snart som möjligt. Trots att jag kommigt ner snabbt så hade mamma en missnöjd min på ansiktet, antagligen hade hon kanske fått skrika några gånger för att höras över min musik. Jag log lite ursäktande och drog på mina ytterkläder och efter det var vi ute ut dörren, pappa hade redan startat bilen så vi kom snabbt iväg. Det är bara två kvarter mellan våra hus och farmor blir alltid missnöjd när vi tar bilen, hon är ganska miljömedveten. Personligen så tycker jag det samma men om vi inte tog bilen så skulle vi inte hinna, och tid är något mamma är väldigt petig med.
När vi kom fram rusade jag ur bilden och gick in, när jag hittade farmor i köket så kramade jag henne bakifrån och hon hoade lite överaskat sedan skrattade hon lite lyckligt. "Hi Trevon, are you hungry?" Frågade hon och jag släppte taget. "Yeh, very." Sa jag och betonade det sista. Jag satte mig vid bordet när hon ställde fram det sista och de andra kom in för att sätta sig. "It smell's lovely mom." Sa pappa och mamma hummade medstämmande. När vi börjat äta tjoade farmor till. "Oh! I forgot the soda! It's down in the cellar." "I can get it." Sa jag och reste mig upp. "Thank you darling." Sa farmor och log varmt, jag la handen snabbt på hennes axel innan jag gick ut ur köket och ner för den kalla cement trappan. Jag trevade efter lysknappen och snart så sken den grå källaren upp, jag öppnade en av trä dörrana och den gnisslade lågt och motvilligt. Drickan stog på den mellersta hyllan och jag tog en av cola flaskorna, men när jag gjorde det fick jag syn på en undan gömmd låda bakom den. Min nyfikenhet tändes direkt, jag hade inte sett den innan men det kanske var för att den var ganska liten. Jag ställde ner colan för att öppna asken. När jag såg vad som var i den så blev faktiskt lite besviken, det var en medaljong. Jag tog upp den och inspekterade den lite närmre, den var guten i ett shimmrande silver material och avbildade en springande enhörning som var omgiven av en skog och massa blommor. Jag strök med tummen över den och fann mig själv med att önska att jag var där, jag blundade och försökte föreställa mig platsen som en helhet runt om mig. När jag gjorde det så kännde jag att en krusning som gick igenom min kropp. Jag öppnade överraskat ögonen.
MALL:
Namn: Shubitzi Nilah
Tilltalsnamn: Nilah
Ålder: 17 år (egentligen har hon levt i ca. 1000 år.)
Längd: 167 cm
Utseende som människa (bild): Hennes hår är ljust rosa med stora lockar, det är naturligt (såklart XD) men har ett lite mörkare underhår. Hennes kropp är liten och tunn men har ändå tydliga former. Inte för stora men inte för små. Hon är helt normal i längden och den kommer ofta till hennes fördel när hon ska klättra. Hennes ögon är blåa och stora och fångar väldigt bra bilder på sig omgivning. Huden är blek och blir inte solbrun även om hon spenderar sitt liv ute.
Utseende som enhörning (bild): Hon liknar en skimmel, fast med ett horn, och hennes man och svans är lika rosa som hennes hår. (Tänk dig den tecknade bilden som den realistiska..)
Personlighet: Hon är glad och livlig. Nilah älskar att klättra i träd och den mesta tiden spenderar hon i träden eller ute i djungeln. Eftersom hon i djurform är en enhörning och står fast på marken njuter hon av att kunna vara ovanför den våta daggen och njuta av lövens skugga. Hon är väldigt smidig och ifall det uppstår en strid smiter hon hellre därifrån än att gå fram för att slåss. Som en person är Nilah snäll och väldigt nyfiken, hon vill alltid vara med där det händer något och hon är också väldigt vis på grund av att hon varit med om så mycket, men det hindrar henne inte från att vara nyfiken på framtiden. När Nilah blir riktigt arg eller frustrerad visar sig hennes horn och ibland kan hon ofrivilligt råka exempelvis skapa en stor köttätande planta som hugger personen/personerna nära i luften, men hon har lärt sig kontrollera det, ingen utanför hennes familj och vänner vet att hon är en enhörning.
Intressen: Naturen, och hon älskar att utföra akrobatik på gräsmattorna. Nilah gillar att måla med kol på stenplattor (Det finns tunna stenblad som fungerar som papper) och hon är duktig på det.
Familj: Nilah hittades som väldigt liten ensam ute i skogen och togs in av en familj som alla kunde transformeras till hästar. I början verkade hon vara en helt vanlig häst innan hennes familj kunde se hur ett litet horn började växa. Enda sedan dess har de behövt hålla henne hemlig. Mamma: Miko, 30. Pappa: Patso, 32. Lillebror: Dekoh, 16. Hon vet inte hur hennes biologiska familj är.
Magi: Hornets magi kan göra nästan allt, men hennes starka sidor är helande konst och magi som gynnar skogen.
Fakta om enhörningen: När universumet skapades fanns det många djur av alla sorter, både enhörningar och annat, men efter många många år började folket bli giriga efter djurens kraft och gjorde allt för att få den. Så alla enhörningar förutom Nilah blev dödade. Alla vet att det fortfarande finns en enhörning kvar, men de utnämnde henne till deras 'heligaste' djur och ingen skulle komma på tanken att döda den. Men de vet inte heller vem som är enhörningen, och Nilah fortsätter vara försiktig varje gång hon transformerar sig. Antingen gör hon det hemma, eller inne på ett tomt ställe.
Föda: Nilah äter bara växter och frukter, både i mänsklig form och som häst. Men de rovdjur som finns äter av de djur som fastnat, de kan överleva på vegetarisk föda, men det smakar kartong och de får inte i sig samma näring, så de flesta väljer att ändå äta andra djur.
Hydda: Bilden.
'Tecknade hästen'
Hon som enhörning.
Nilah
'Hyddan/huset'
Namn: Trevon Daniels
Smeknamn: Trev
Ålder: 18 år
Längd: 184 cm
Utseende:
(HAN RÖKER EJ) Har tatueringar på hela armarna, bröst och skulderblad pluss några små på andra ställen.
Personlighet: Han är snäll och ställer alltid upp för familjen och polarna. Han kan vara lite klantig ibland men när det väl gäller så är han oslagbar. Det har han fått reda genom att ha varigt med i några slagsmål när någon gått honom riktigt på nerverna. Men han är egentligen ganska glad, sprallig, busig och skämtsam av sig. Sedan älskar han att kramas!
Intressen: Han brukar hänga med kompisar, va inne på datorn, spela tv- spel och gå på fester, vanliga tonårs saker.
Familj: Han är ensamt barn och har två super coola föräldrar, de heter Max och Sarah. Max är en tatuerare och är den som gjort Trevs och hanns mamma är en frisörska. De har varigt ganska lösa med kopplet men självklart haft några regler, och Trevon har försökt hålla sig inom deras gränser. Han har haft en väldigt tajt relation med sin farmor och farfar under hela livet. Och i deras släckte så har de delat allt med varandra och inte ljugit, men vad han inte vet är att hans far och hans farföreldrar har gömt något för honom. De kommer från en annan värld, vilket gör Trevon ett halvblod.
