whenthewordsarewritten.blogg.se

   Fuck. I ögonvrån kunde jag se hur Janell föll till marken och jag försökte uppskatta hur lång tid vi hade på oss innan tiden bokstaligen var slut för oss. Det kunde inte vara mer än 1,5 minuter kvar på timern så stressen började definitivt komma. 

   "How's it goin'?" Ropar jag flyktigt efter att jag hoppat upp på ryggen på en av träkonstruktionerna. Sittandes här på fick mig att känna mig som en cowboy som gör ett ynkligt försök att rida en tjur. Det hoppade och ryckte varje sekund som gick och det blev svårare och svårare att försöka komma åt kontrollpanelen. Förbannad på situationen samlade jag kraft för att knocka ut min motståndare. 

   När jag väl lyckats öppna luckan mötte jag dock ett annat stort problem. Klockan lyste med röda bokstäver 27..26..25.. Fan. Vilken av kablarna ledde till avaktiveringen? Den röda var jag säker på att den var neutral, men vit eller gul.. Min magkänsla sa till mig att det var den vita. 

Rosa moln täckte himlen och framför mig låg en skog men mycket udda formade träd. Jag såg något röra sig där inne och jag blev rädd men sedan hoppade en enorm nalle ut och skuttade i mot mig över fältet. Jag fylldes med kärlek som om att det var min skälsfrände som äntligen poppat ut ut skogen och jag började springa mot den. Sedan beskådade jag det som en film och såg mig i en vit böljande klänning springa i mot honom och så hoppade jag upp i hanns famn i slowmotion. "Kayla!" Sa nallen i en bekant röst och vi kramade varandra tajtare. "Teddybear!" Sa jag lyckligt skrattande. "You finally found me.." Ja ja och borrade in ansiktet i hanns päls. "I will never let you go now."

 

Jag blev medveten om att mjukiskläderna hade skruvat sig och satt konstigt på mig och tröjan hade åkt upp så magen blottades under täcket. Varför ha jag sovit i mjukis..? Jag ryckte till och blev spänd i hela kroppen. Åh herre gud döda mig! Jag öppnade försiktigt ena ögat och det var ganska mörkt i rummet men ett mycket svagt ljus lyckades ta sig igenom från fönstret trots skyddet. Det var väldigt stort rummet och jag kollade snabbt för att se så jag var ensam, jag tog en suck, det var jag tack och lov. Fast det är klart, vad hade jag förväntat mig, man sover ju inte i samma rum som en kille man träffat en dag innan i hanns hus. Jag stannade upp i tanken. Det är inte ens meningen att jag ska sova här över huvud taget! Herre gud vad pinsamt, och han måste ha burit mig upp hit och, gud vilken plåga jag måste ha varigt. Jag måste be om ursäkt.. men det kanske jag kan göra i morgon för jag vill bara ta mig hör ifrån så fort som möjligt just nu. Jag förde täcket åt sidan och rättade till mjukisdräkten och satte mig på kanten av sängen. Vänta, jag vet ju inte vägen hem, och mina kläder?! Vart är dem? Min mobil och allt.. min mobil, gud... mamma måste ha ringt mig tusen gånger?! Jag måste låta henne veta att jag är okej! ÅH! Detta är ju bara en katastrof!

Jag sprang för att tända ljuset på andra sidan rummet och la då märke till att det nog var Ethans egna rum med pokalerna från fotbollen och så.  Sedan såg jag en glims av mig i en spegel och allt mitt hår var i en stor rufsig röra, men jag hann inte fixa det för jag hörde ett ljud och ryckte till. Jag såg ett par fötter sticka ut från soffan och jag stannade upp. Ethan var här... I samma rum... Sovandes... Åh gud! Åh gud! Vad fan ska jag göra?! Jag försökte dra handen lite genom håret och smög mig sedan försiktigt närmare. Han hade bara en filt på sig och jag såg hur han huttrade till, jag fick en osäker min på anskitet och kände mig väldigt dum. Jag såg mig omkring för en filt och fick då syn på klockan. Hon var bara fem på morgonen, mamma sov nog då hoppades jag. Jag såg inget speciellt utan det ända som fanns var täcket så hag hämtade det och la det försiktigt över honom. Att han med sin rygg ligger i soffan och fryser medans jag ockuperar sängen som värsta snyltgästen. Jag önskar jag kunde flytta honom men det skulle jag aldrig klara av. Jag suckade och drog upp täcket till hanns haka, han såg så söt och sexig ut i sömnen och det blev att jag fastnade i att stirra på hanns ansikte. "I´m sorry." Viskade jag tyst till honom.

   När jag kom tillbaka från köket såg jag till min förvåning att Kayla hade somnat i soffan vilket satte ett litet flin på mitt ansikte. Grabbarna skulle definitivt inte låta mig glömma detta. 

  Dock så var det för sent för att väcka henne och tvinga henne att gå hem, så jag placerade så försiktigt jag kunde en arm under hennes ben och en arm runt ryggen för att kunna lyfta henne upp till mitt rum. Jag visste att min säng var mer än tillräcklig för oss båda två, men även om jag var medveten om mitt vanliga beteende mot tjejer så tänkte jag inte tränga mig på att sova i samma säng i hennes stadie. 

    Ett ljud fick mig att avsluta mitt tänkande och stanna upp där vi befann oss halvvägs upp för trappan. 

    Ett lågmält "hmmhp.." och ett tyst smackande med tungan undkom Kaylas mun i samma sekund som hon vred sig lite smått i min famn och slog sina armar om min överkropp. "mmfh... TEDDYBEAR"

Jag tog ett andetag, två, tre... Vad, varför... Till och med mina tankar var förstoppade och jag var bara i ett förtvivlat stillestånd. Jag vill säga förlåt till henne för jag kände mig skyldig, men samtidigt tyckte jag att hon skulle säga det först för hon var inte någon ängel heller precis. hon hade inte visat mig någon respekt och bara haft förakt i rösten sedan tåget i morse. Men samtidigt så förtjänar jag det, det vet jag men jag vill inte se det, jag vill vara fast i min självömkan och självupptagenhet men som vanligt så håller det aldrig när jag är ensam och har kylt ner huvudet. Jag är en hemsk person, jag hatar mig själv och jag är inte värd något. Ingen bryr sig om mig och det är mitt fel. Jag tog ett skälvande andetag och torkade bort en tår innan den han falla. Helvete, va en man. Jag drog ihop ansiktet och reste mig sakta upp. Jag är ju bara patetisk.