whenthewordsarewritten.blogg.se

Efter att ha legat i sängen en stund beslöt jag mig för att packa upp och göra mig hemmastad så att Adam och jag inte behövde trängas omkring senare. Allt gick hyfsat snabbt då jag har kvar många saker från åren innan, så jag hade inte behövt packa så mycket mer än kläder och andra småprylar. När jag var klar så ställde jag mig mitt i rummet, vad ska jag göra nu då? Adam var väll upptagen med att spela och jag ville inte störa honom, och de andra... Ne, jag skulle nog hellre vara ensam just nu än att vara med dem. Jag kanske kan lyssna på musik, eller träna, eller både och. Jag har fyra timmar på mig innan vi ska ha samling för kvällsmat och inviga våra nya elever, så att ta ett rejält pass verkade inte så dumt. Så jag bytte om till shorts och T-shirt och gick sedan för att leta reda på den hemliga lyan som jag och Kent skapade för två år sedan. Det hela var min idé att skapa ett rum fullt med moderna saker som tv- spel, datorer och så vidare, och Kent var den som kom på den väldigt bra idéen om att fixa ett gym. För om man ville lyckas hålla formen under tiden som man var här innan så var man tvungen att vara uppfinningsrik, och i år är jag speciellt glad för den idéen då jag under sommaren har arbetat riktigt hårt med att träna upp mig.

Det är bara några få som vet om rummet och det är bara när man vet om rummets existens och har trollformlen som låser upp dörren som man kan komma in. Sedan så blir det extra svårt att hitta det då rummet jämt flyttas omkring, men om man uttalar tre små ord så kommer det upp en linje som bara är synlig för en själv som man kan följa till dörren. Och det faktum att min far eller någon annan inte har hittat den utan att jag visat den för dem få mig att känna mig ganska stolt.

När jag låst upp dörren och klivit in efter att ha kollat mig omkring så satte jag på hög musik och satte igång med uppvärmningen.

-------------

Adam:

Jag såg hennes förtvivlade min och det var något över det hela som påminde mig om Eugene, sedan kom jag och tänka på det Jack sagt tidigare på tåget. Tänk om det var sant? Jag blev genast orolig och ville prata med henne om det och se hur det var, men det är inte min plats att göra det. Och med Eugene så tog det nästan tre år innan han berättade och pratade om det med mig, även om jag misstänkt att det var något som pågick ett ganska långt tag innan dess. Så när hon sa en förklaring var det svårt för mig att tro den då det hela var så likt de Eugene brukade göra, men jag lät det glida hur mycket det än stred i mot mig. Jag vet hur känsligt det här ämnet är och för mig att hjälpa henne nu skulle nog bara vara värdelöst, då hon skulle neka och komma med bortförklaringar. Så jag blir helt enkelt tvungen att lära känna henne nu så att jag kan hjälpa henne så snart som möjligt.

Men sedan var jag tvingen att stoppa mig själv. Tänk om jag bara fattade allt fel nu och hon värkligen är så nära sin familj som hon vill få mig att tro? Men något sa mig att mina instinkter hade rätt.

Hon började gå mot dörren och utan att riktigt tänka grabbade jag tag i henne. Först var jag tyst och visste inte vad jag skulle säga men tillslut så fick jag ur mig något. "Stay? Maby we could play together? I know a perfect song fore a piano and a guittar." Inte illa sa jag till mig själv och fick ett svagt leende på läpparna.

 

Jag fick ett stolt leende och vände mig mot Eugene igen för att se om han var redo för nästa uppgift  men då så drog han mig in i en omfamning och jag blev stel av överraskning. "You did it." Viskade han lättat och när jag blev medveten om hur pressad jag var mot hans fasta kropp och hur det skickade rysningar genom hela mig så försökte jag göra så stort avstånd som möjligt medans han höll om min midja, tillslut så tryckte jag ifrån med händerna och såg på honom med en frågande blick. Vad for det i honom? Varför kramade han en total främling i en dödsfarlig hinderbana när vi bara var klara med första steget, om det nu skulle vara något kramande borde väll vara när vi kom levande här ifrån. Men missförstå mig inte nu, jag är inte precis arg över att han gjorde det, om jag skulle sätta något ord på det så var det generad men det var självklart inte något jag ens släppte ut en glims av. Jag harklade mig lite och lossades som inget hänt. "Shall we continue?" Sa jag och kastade en blick åt det hållet vi skulle med ett snabbt leende även om jag kände mig allt annat än lättsam. I vanliga fall så skulle jag kunnat hålla i lugnet lite mer men nu när jag skulle ge mig in i något där jag inte visste vad som väntade mig så var det inte lika lätt. Jag vände mig mot öppningen och tog några djupa andetag för att få upp mitt fokus och hela min kropp blev spänd och jag gjorde mig redo för vad som än skulle komma här näst.

Hur länge hade han stått där? Hade han hört allt? Vad ska jag göra nu? Frågorna for igenom mitt huvud som pilar och jag bad för att den panik jag kände inte skulle speglas i mina ögon. Det jag fasade för, hade inträffat. Någon hade hört och nu skulle frågorna komma, frågor som skulle leda till misstänksamhet. Som i sin tur skulle leda till att någon får reda på sanningen. 

Jag behövde komma på en plan och det var nu. 

"Erm.." Började jag, tveksam över vad jag skulle hitta på. Ingenting jag tänkte på lät trovärdigt nog, men det var bråttom nu.

"You know.. It's just that when I hear this song, I always seem to come to think of my parents. A long time ago, whe went to this consert, and it is one of my best memories I have.." Bra jobbat dummer. Nu kommer han ju verkligen inte misstänka något. Att jag aldrig skulle kunna komma på något bra att säga! Och så är jag ju verkligen i mitt esse just nu. INTE. Med tårfyllda ögon som aldrig ville sluta fälla tårar, och en rinnande näsa. Vackert Lauralie. Vackert. 

"I'm sorry, Adam.. I should go and leave you alone so you could play for a bit." Mumlade jag, reste på mig och gick med bestämda steg mot dörren innan jag blev stoppad av att någon tog tag i min arm. 

 

 

Jag... Galen? Har tjejen mött sig själv? För några sekunder där, blev jag distraherad och det skulle inte förvåna mig om jag hade stått med munnen öppen. Om hon ville diskutera med mig om någon som var galen, kunde vi till exempel ta Stalin. Han var ganska galen med sina ideer om hur en människas liv inte var värt något. Men, jag? Jag var en helt okej kille, lever i ett slott, har en dödarmaskin i källaren, bor med ett gäng lönnmördare, tjänar pengar på att döda människor, har en egen betjänt/medhjälpare och har precis kidnappat en tjej. Inte kan hon väl kalla mig galen?

Vänta lite nu.. Sade hon något? "It's been a really long time since I decrypted a code from scratch, I hope I can make it." 

För att inte göra henne mer rädd än vad hon antagligen redan var, nickade jag och försökte att hålla min rädsla inom mig. Men tänk om hon inte klarade det? Tänk om pressen är för stor på henne och hon misslyckas? Kommer Kellan och alla andra killarna behöva se på när jag dör i en kammare som brinner upp? 

Ännu en gång förlorade jag mig själv i tankarna så pass djupt att jag missade nedräkningen och hennes lyckade avkodning. I stundens hetta med lyckan över att vara igenom, drog jag in henne i en fast kram. 

"You did it" viskade jag lågt i hennes öra.