whenthewordsarewritten.blogg.se

Adam

 

....Skit... Jag vet ingen perfekt låt för piano och gitarr. Jag svalde nervöst och kliade mig i bakhuvudet med handen som hållit om Lauralies vrist. "Hehe...Em, you know the- the song that, it's really famous you know..." Jag harklade mig i slutet och flackade lite med blicken, lysande Adam, lysande. Nu har du gjort bort dig totalt, jag släppte ut en suck och såg ursäktande på henne. "Okay, so I don't really know a good song for both piano and guitar. But maybe you would let me play for you, since i heard your song?" Sa jag i ett försök att rädda situationen och hoppades att hon skulle vilja höra mig spela, jag har faktiskt blivit ganska bra efter Eugenes lektioner. Innan kunde jag bara baserna men han lärde mig lite nya metoder och Accord, och nu är jag extra glad för det så att jag kanske kan imponera på Lauralie. 

 

Jag slängde min blick på Eugene och inspekterade hanns spända rygg, undrar vad det var som fick honom att komma in här när han själv skulle komma i så stor fara? Han började ge mig instruktioner om hinderbanan som väntade och jag hörde hur osäker han var, så samtidigt som jag blev bättre till mods när jag visste vad som väntade så gjorde han mig illa till mods. Panik och nervositet kan knäcka de bästa av stridare, men jag visste inte vad han kände så jag valde att lita på att hanns instinkter skulle ta överhanden så som mina alltid gör när jag håller på att bryta ihop.

Jag klev in i det nya rummet och ställde mig bredvid Eugene med en besluten min, jag tänker banne mig inte dö här och lämna de två som jag älskar över allt annat åt att sörja mig.

Ett kugghjulsläte började låta i rummets väggar och efter det tändes allt upp medan dörren bakom oss stängdes. "OH MY" lämnade Eugenes mun och jag spärrade chokat upp mina ögon. Åh herre gud... Att hålla mig levande kanske kommer bli svårare än jag trott.  Jag skannade av alla hinder jag kunde se och tänkte i skyndande fart vad jag skulle göra. "I'm guessing this has a time limit to so let´s get started. I'll go first." Sa jag och tog ett steg fram, jag kastade en blick bak på honom och jag vet att han såg min skräck för den hade smugit sig på mig och hade fått mitt hjärta att bulta hårt. Men innan  jag han tänka något mer slängde jag mig in mellan de stora svingande klubborna och landade på de små plattorna som var det enda som skiljde mig ifrån att landa i ett hav av spjut. Sedan kollade jag åt mina sidor och såg armborst redo att skjuta, jag hoppade snabbt mellan plattorna med pilar svischande bakom mig. När jag hoppade för att ta tag i den hängande kedjan så kände jag en svidande känsla  på baksidan av smalbenet, men det var bara en skråna så det hindrade mig inte från att klättra upp och sedan fortsätta banan genom att kasta mig mot en plattform för att sedan fortsätta med att hoppa, volta och  ducka för spikklubbor.

"Dad.." Frågade jag blygt. 

"How are you planning on saving him?" Det dröjde ett tag innan jag fick ett svar och då hade min far redan påbörjat sin medicinska genomgång. Han mumlade några otydliga saker för sig själv innan han tittade upp och ryggade tiill. Han verkade förvånad över att se mig här. 

"Don't look surprised dad. I want..... No - I need to know if he's going to be alright. If I am right, about our bound, I need to know if he's going to survive." jag var rädd. För att få ett nej. Aldrig hade jag hört talas om någon som finner sin livskamrat utanför denna värld. Jag visste inte ens att det fanns en annan värld, men han.. Han var annorlunda och jag visste att han kom utifrån. På något vis. Dessutom hade jag sett vad ett liv utan kärlek gjorde till de djur och människor utan sin livspartner. De var vilsna, försvunna bortom räddning. 

"He'll be just fine. But we will have to take this conversation somewhere else, in quiet. 'Cause he's awakening." Med rädsla tittade jag ner på bädden, där något precis började röra på sig. 

Efter filmens slut kände jag att det kanske vore dags att hjälpa Kayla att ta sig hem säkert. 

"Thank you for today, and I am so so sorry for the whole water incident, it was totally my fault!" Jag vände mig om i soffan så att jag nu befann mig vänd mot henne. 

"So yo want me to call you a cab?" frågade jag lite spontant medan jag började plocka ihop vår disk och gå i riktning mot köket. Efter situationen med den lilla minotauren kändes det inte rättvist att låta henne gå hem eller ringa Richard, det skulle ju inte vara någolunda pinsamt nejnej. När jag väl kommit ut i köket och hade satt in assietterna i diskmaskinen fick jag tillfälle att titta på klockan.. HEHE Jag hade visst hållt kvar Kayla ända fram till 11:23 PM. 

"I had a lovely evening dispite all the flaws, I do hope you feel the same though" Sade jag aningen flörtigt när jag kom tillbaka till tv-rummet där hon befann sig nu. 

En låt..? Ville han spela en låt med mig? NEJNEJNEJ. Mentalt kände jag mig tvungen att slå mig själv i huvudet så fort jag kände hur min vilja började vända mig ryggen. *Du vill sova. Du vill inte spela. SOOOOOOVA. SOV* Mumlade jag till mig själv men det var lönlöst att ens försöka.

"What song?" Frågade jag med ett busigt leende och försökte se glad ut. Det här var bra, jag pratade med verkliga personer, jag socialiserade mig, jag borde känna mig lycklig. Men varför kändes allt bara misserärt? Jag älskade att spela och att sjunga, men mina känslor var blanka och mina misstankar fanns kvar. Tänk om Adam inte hade litat på det jag använt för att dölja mina tårar. Tänk om han skulle berätta för Snape? Då skulle allt vara förstört. Mer förstört än det redan är förstås. Kunde jag lita på honom?

 

En pinsam tystnad spred sig efter att jag kramade om henne. Vad hade flugit i mig? 

Snabbt gick jag igenom porten in till nästa rum och tittade mig omkring. Vad skulle detta föreställa? Just nu fanns ingenting i rummet, men så fort tanken for igenom mitt huvud visste jag att det inte var sant. Jag visste de här rummen innan oh utan och så fort lamporna tändes skulle en klocka börja ticka. Då har vi totalt 90 sekunder att klara oss igenom en farlig hinderbana, något liknande den i kung fu panda, ironiskt sett. 

"Okay. So this is a steeplechase course, with spikeclubs and stuff like that.. And it's usually a bit hard..... But yeah.... You- You probably don't wanna hear that kinda stuff. Right?" Jag pladdrade på lite nervöst utan någon baktanke på vad jag sade, men kanske kände jag mig tvingad att säga något, för att lindra mitt dåliga samvete. 

Ett högt mekaniskt läte, liknande rullande kugghjul började låta och det var vårat tecken. Snart skulle alltså lamporna tändas också.. 

"OH MY" Herregud. Herregud. Nu kommer jag att dö. 

-

Hinderbanan jag refererar till;