whenthewordsarewritten.blogg.se

Jag kollade bak och Eugene kom in i rummet, skit kommer han döda mig nu? Men jag visste att de inte var sant, varför skulle han gå in hit om de var så farligt bara för att döda mig. Jag vände blicken mot sifferdosan då han sa mitt namn och  lyssnade vidare. Sammarbete, det är något nytt för mig. Visst jag har jag Benny som back- upp ibland men det här är något helt annorlunda, och för att vara ärlig känner jag mig lite lättad över att inte behöva vara ensam. Speciellt här i hans dödsfälla till källare, han borde ju veta vad som kommer och vilken kod det är. Så jag klev undan så han kunde ta över men när han fortsatte så kastade jag en chockad blick på honom. Skojar han med mig, ska jag göra det? Så det måste betyda att han inte vet, har han en dödsbana i sin källare som han inte vet vilka hinder det är i? Han kom fram till mig och placerade min hand på dosan. Jag mötte hans intensiva blick. "Oh my god you are crazy." Sa jag i en utandning men sedan vände jag mig mot dosan och tog ett djupt andetag som han bad mig att göra. "It's been a really long time since I decrypted a code from scratch, I hope I can make it." Sa jag innan jag började med steg ett, jag hoppas verkligen att jag hinner.

Jag har alltid varigt bra på att knäcka koder, jag fick ofta beröm av min tränare vilket kom i form av en nickning.

Jag andades lugnt och fortsate lika koncentrerat efter varige framsteg. "10...9...8...7.." Men när nedräkningen satte igång började dock stressen krypa på, men när jag tänkte igenom allt en sista gång så blev det klart för mig och jag knapprade in sifferkombinationen 4071 och tryckte på OK knapen precis rå robot rösten sa ett. Först hände inget och jag tittade oroligt på Eugene, hade jag haft fel? Men så sköts glaset åt sidan så att vi hade fri gång att fortsätta, jag andades lättat ut. Första steget klart.