2013-04-30
20:52:18
L
"What the fuck do you think your doing?" Väste jag när hon förflyttade sig till trappan men ramlade. Snabbt for jag fram dit för att finna henne med tårarna rinnandes ner på kinderna. Kanske hade hon någon psykiatrisk störning? frågade jag mig själv, då Janell som hon kallade sig, satt och gungade med händerna mot öronen, i ett desperat behov att stänga något ute. Hur som helst kunde jag dock inte lämna henne där med vakter springandes upp för trappgången hon var placerad i, inte ens jag hade hjärta att göra det.
"Come on.." försökte jag prövande, men när hon inte reagerade tog jag försiktigt tag i henne så hon stod upp på benen så jag kunde svinga upp henne på min axel. "I'm severely sorry, but othervise are you going to get killed, and then what was the point of me to spair your life?" Frågade jag henne med ett snett leende, och lättat kunde jag höra hur Sebastian kom med helikoptern.
Med min ena hand var virad runt hennes ben så hon inte skulle kunna komma loss eller ramla av misstag, greppade jag tag om min tunga metallväska med den andra började ett snöre med en ögla i botten komma nedvirat från helikoptern. Försiktigt stoppade jag i min fot i öglan och virade handen med väskan runt om så att jag inte skulle tappa taget. "Please, be still for a moment.. " mumlade jag till 'Janell' så hon inte skulle försöka komma loss, vilket kunde leda till döden för båda två.
2013-04-30
18:33:00
S
Jag ryckte till lite när han öppnade munnen då jag varigt borta i mina egna tankar.
Åh, han måste skoja! Jag såg frustrerat på honom, varför skulle jag ge honom mitt 'riktiga' namn? För min egen del så heter jag till och med Janell, jag är inte den jag var innan och tänker därför inte bära samma namn. När jag tänker på Rae Louisson så ser jag på henne som en annan person som tillhör mitt förflutna, och genom att ha Rae som mitt mellan namn så var det ett försök att minnas och acceptera henne. Men än så länge så har det bara gett mig skuld, smärta och hat.
Jag sneglade på honom igen och kände frustrationen komma upp, han kunde inte begära mitt 'riktiga' namn när han säkert inte gav sitt.
"It whas nice meeting you, but I think this is goodbye for us." Sa jag och reste mig upp och joggade där ifrån, när jag kom till dörren plockade jag upp min väska och började sedan rusa ner för trappan. De välbekanta namnen började flimmra upp i huvudet som alltid när jag tog upp Rae Louisson, Richard Collins, Bianca Rosavelt, Elija Wood, Tom Andersson... Det bara fortsatte och fortsatte, men helt plöttsligt så trampade jag för långt ut på ett trappsteget och tappade balansen. Jag försökte ta i händerna för att göra en volt så jag skulle landa på fötterna men landade inte riktigt rätt så en skarp smärta sköt upp i armen. Jag landade klumpigt och på rumpan och de gjorde lite ont men det var värre med handen. Jag lyfte upp den och försökte röra fingrana så gott det gick men det var smärtsammt, men jag var ganska säker på att den inte var bruten.
Bruten... Jag hade slängt Mary Lee ner för en trappa, hennes skrik innan hennes nacke bröts hade varigt så hämskt. Bara att tänka på det fick mig att skävla, hon hade en dotter fick jag reda på senare också.
Åh gud, minnerna, jag kan komma ihåg varenda mord jag gjort, speciellt de som var oskyldiga. Kanske hade mitt hjärta vetat att de var oskyldiga från början så det tvingade min hjärna att registrera dem extra tydligt... Minnerna och namnen fortsatte och jag kände hur mitt hjärta kramades åt. "Fuck... Stop it, stop it, stop it..."
2013-04-30
15:52:58
L
Så fort vi var ute ur tåget begav vi oss till stället där testralerna tog oss till skolan. Varför jag kunde se dem visste jag inte, då dem bara uppenbarade sig för folk som sett någon dö eller mött döden själv vilket jag inte hade.. Men jag tyckte dem var vackra. Så missförstådda, men snälla, och så var ju en testral shadowsnakes maskot, så jag kunde ju inte undgå att gilla dem på grund av det heller. "Are we having a carriadge of our own or does any of your friends wanna sit with us..?" frågade jag Simon när vi stod bredvid vår vagn. Alla mina vänner hade lämnat mig så fort jag bytt klass, även om jag alltid varit i shadowsnake tillsammans med dem så gled vi i sär när vi inte längre hade samma lektioner, tyvärr.
Simon skakade på huvudet åt min fråga och hoppade upp för stegen tillsammans med mig. "I wonder what's new this year.. Maybe we got anyone else in our dorm?!" Frågade han mig först lugn, men sedan så exalterad att han skuttade upp och ned på bänken. Det var uppenbart att Simon inte hade många vänner, precis som jag, men han var yngre och vi hade inte alls samma lektioner eller tider, så vi fick inte så mycket tid att umgås.. "I hope so. We could use some new and fresh blood in our team for the duells.." svarade jag frånvarande och tittade framåt, ängslig över att äntligen få se mitt andra hem.
2013-04-29
22:00:31
L
Försiktigt började jag fippla med min klocka som satt runt min arm, för det fanns en knapp på den som gjorde att ett alarm skickades till Sebastian, och jag kunde verkligen behöva en helikopter just nu. "Don't lie. I want your real name.." sade jag utan att ens titta upp på henne, visst var hon inte den proffsigaste jag träffat men även 'Janell' borde vara tillräckligt smart att inte ge ut sitt riktiga namn till en komplett främling. Ur min ficka tog jag upp en liten handdator och tittade in på konstitutionens övervakningskameror, om hon hade tur, var hon inte med på någon av dem, och hade hon otur kunde de personerna på väg upp för trappan just nu, spåra henne till vilken resident hon nu än hade som gömt henne i två år. "I'm Eugene by the way.." mumlade jag intränat, fortfarande utan att ge henne en blick, upptagen med att kolla runt på datorn. Men till och med då, var jag noga med att inte ge ut mitt riktiga namn till henne.
2013-04-29
21:49:37
S
Jag kastade honom en blick när han kom fram till mig. De han hade och säga skapade djupa rynkor i min panna. Men just som jag skulle grubbla närmre på det så ryckte han ner mig på marken, jag tog snabbt imot fallet och la mig sedan lite försiktig på marken. Jag vände frågande blicken mot honom men förstog snart, vi hade varigt väldigt nära kanten och fullt synliga för de nedan. Han var verkligen mer erfaren.
Jag var inte säker på om jag ville ge honom mitt namn när jag inte visste hans men öppnade min mun ändå. "I'm Janell, Janell McLarens." Jag gav honom ett litet leende men det släcktes när jag kom in i vad han nämnt innan. Hur komer det sig att mina vägar aldrig korsats med någon annans, eller att jag inte blivigt jagad av Gey's män? Och jag har ju varigt ute ensam lika länge som han, har jag bara haft väldig tur? Men jag hade svårt att tro det, visst jag har levt isolerat undet en falsk identitet, men Grey's män är inte precis amatörer. De borde ha hittat mig någon gång under den här tiden. Tanken gjorde mig rädd och jag kunde inte förstå hur dessa frågor aldrig poppat upp i mitt huvud. Jag antar att jag bara hade accepterat det som det var och koncentrerat mig på massa annat. Men hur... Nu när de här frågorna uppkom så var de så uppenbara, jag förstår inte varför jag aldrig tänkt på detta? Och om han fått massor efrer sig, varför hade jag inte fått en enda? Jag kunnde känna hur det började gnaga sig djupare och djupare och jag visste här och nu att jag inte skulle få någon sömn ikväll.
2013-04-29
21:05:00
L
Det var svårt för mig att verka sur, när tjejen framför mig verkade så ovetande om den värld hon levde i. "It's fine.." Mumlade jag och gick fram till kanten där hon stod. "I understand you, but if you're really free, how could you not have met any other assassins?" frågade jag och kände mig oförstående. Var kom hon ifrån om hon inte hade fått någon efter sig. "How..? I just.. What company did you leave..? Because.. When I left 2 years ago.. No one had left ever from the industri and I got hundreds of people after me.. I don't get it?" Jag ryckte på ena axeln, men kunde sedan se hur folk nere på presskonferansen hade börjat titta uppåt. "Fuck." utbrast jag och tittade mig snabbt runt om kring för att kunna lokalisera mig bättre. "GET DOWN!" röt jag sedan, välte ner henne på marken hastigt och grabbade tag i min pilbåge för att lägga ned den i väskan igen. Tydligen var det inte min tur att döda någon idag. "What's even your name?" muttrande jag där jag snart låg på ett svalt cementgolv med blicken på en tjej utan namn.
2013-04-29
20:54:53
S
Jag hörde att han var irriterad på mig men jag kunde inte riktigt förstå varför, kanske ville han att jag skulle tacka honom för att han inte dödade mig? Lite skuld började kommma till ytan men jag ville inte ta itu med den nu. Jag tryckte handen mot pannan och blundade kort. "I just.. I have never met anyone else in this business... And the thought of someone else that isn't working for a company never even occurred to me ..." Min mun öppndes och stängdes några gånger i försök att få ut något mer men tillslut bara suckade jag och vände blicken mot honom. För första gången så inspekterade jag honom och verkligen tog in hans utseende. Han var väldigt snygg måste jag säga, mer som en model än en lönnmödare. Troligen en underkläders model i sådanna fall, för man kunde tydligt se att han var riktigt vältränad. Min hjärna började ofrivilligt dras åt ett helt opassande håll och jag var tvungen att se bort för att få det och sluta. För guds skull, han försökte döda dig för bara en stund sedan!
2013-04-29
16:29:32
L
Allt jag kunde tänka på hur oförskämd den flickan var. Efter 'allt' jag gjort för henne. Okej.. Jag gjorde typ 1 sak, men det var ju ändå att rädda hennes liv. Och så försökte jag lätta på stämningen.. Och erbjöd min hand, vilket man visste (om man varit i branchen länge) betydde att jag hade hennes rygg om man någonsin behövde hjälp och många skakade handen tillbaka som ett tecken på att man gör det samma eller att man tackar för erbjudandet, så även om man gärna jobbade ensam var det bra att alltid ha en back-up. Att hon inte skakade min hand nu var näst in till oförlåtligt, inte för mig dock, men om det skulle varit någon annan, med tanke på att man erbjuder sitt liv till den andras förmån. "What is it?" Frågade jag därför lite irriterat, trött på att hon inte fattade.
2013-04-28
22:52:05
S
"I'm trying to prove that I'm free." Sa jag irriterat, att han ens behövde fråga? Jag såg konstigt på honom när han la sig bredvid, vad i hela..? Lek? Detta var väll på liv och död! Var det inte det för honom, lekte han bara? Jag kastade en blick på hanns dinglande ben, vad fan... Vem var den här killen? Sedan från ingenstans så började han skratta, jag tappade hakan. Tanken slog mig att nu var det ett utmärkt tillfälle att slå till, men jag kunde inte förmå mig att resa mig. Bara gapa. Är han galen?
Tillslut slutade han och öppnade åter munnen. Vänta va? Var han också..? Jag reste mig upp och ignorerade hanns hand och gick ifrån kanten till en säker plats. Där vankade jag fram och tillbaka en stund utan att få en riktig tanke i huvudet. Men sedan stannade jag och bara stirrade på honom.
Tillslut utbröt jag: "Are you shitting me?!"
2013-04-28
22:26:51
L
Vad sjutton gjorde hon..? Förvirrat tittade jag på henne med en rynkad panna. Gav hon upp? Utan att ens fajtas? "What are you doing?" frågade jag och fick med ens en ide. Med min blick fäst vid hennes böjde jag mig ner och lade mig på magen även jag. "Is this some kind of game?" frågade jag dumstridigt där jag låg på marken och viftade på mina ben i luften som jag vore en kär tjej, med mitt ansikte lutat mot mina händer. Det var knappt att jag kunde hålla mig själv för ett skratt, även om jag älskade att busa och låtsas vara konstig var det alltid bara jag som skrattade och fann det roligt, tyvärr. Men innerst inne, även om jag skämtade nu, var jag orolig för att det här bara var ett sätt för henne att kunna döda mig och få uppleva det jag så länge velat, att döda Raley. Dock kunde jag tillslut inte hålla mig för skratt och allt bara brast till ett garv som gav mig magont. Någon kort minut senare hade jag torkat mina skrattårar och blivit allvarlig igen. "No but seriously.. Are you free? For real..? Cause then.." Började jag och sträckte ut min hand. "Welcome to the club!"
2013-04-28
21:48:00
S
Jag såg honom argsint i ögonen, jag gillade honom inte. Han attackerade snabbt och har var tydligt bättre än mig vilket gjorde mig så arg att smärtan i näsan domnade bort. Bevisa att jag var fri, hur fan skulle jag göra det?? Han kom med en ordentlig spark mot huvudet men jag lyckades blockera den någorlunda, men den fick mig ur balans. Jag var farligt nära kanten och jag visste inom mig att jag inte skulle vinna detta. Helvete! Även om det var galet hade jag bara en ide i huvudet som skulle kunna rädda mig. Och jag kunde inte ens lita på att han skulle skona mig. Men det ända jag kom på som skulle övertyga honom att jag inte var med i Grey's var att gå i mot en av de viktigaste strids reglerna. Ge upp. En droppe blod föll från min näsa och min frustration sköt upp i taket. Helvete! Jag kan inte vinna detta!! Janell! För guds skull, du är fri och kan göra vad du vill. Slösa inte bort det liv du skaffat på grund av dumstridighet. Jag drog ihop ansiktet i en sur min och torkade bort blodet som rann från näsan. Men sedan slappnade jag av och la mig demonstrativt på marken och släppte honom aldrig med blicken. Fan om han dödade mig nu, då skulle jag be gud sparka mig till helvetet.
2013-04-28
21:17:09
L
"Fuck.." mumlade jag när jag blev sparkad i ryggen och var tvungen att släppa taget. Men snart var jag uppe på benen igen och mötte henne i ögonen där hon stod, med mina händer uppe, redo för att slåss. "Well you got a point." Sa jag drygt tillbaka, men reagerade sedan snart på vad hon sade. "So if you're free, prove it.." Sa jag och boxade henne i ansiktet och ett hårt slag i magen, mellan revbenen där man kunde sluta andas om slaget lyckades. "Prove to me that you're not one of the Grey's or someone else.." Fortsatte jag och bytte position långsamt, så att tjejen nu stod närmre kanten och jag var in mot trapphuset. Nöjt kunde jag se hur blod började rinna ur hennes näsa och för att utnyttja situationen tog jag en karatespark som träffade henne i sidan av huvudet.
2013-04-28
21:05:00
S
Jag blev frustrerad på mig själv när jag inte fick ett bra grepp om halsen men innan jag visste ordet av så hade han övertaget. Jag försökte på börja en attack men han var snabb och hade mig snabbt i ett läge på marken som kunde va dödligt, eller åtminstone göra en medvetslös. Jag försökte sprattla mig lös när paniken först grep tag i mig men den släppte när jag kände att mina ben var fria, jag visste exakt vad jag kunde göra för att bli fri. Men min energi försvann snabbt i takt med att han täppte år mina luftrör. Men då började han prata och jag tvingade mig att koncentrera mig, medvetslös. Trodde han inte att jag fattade det?! Han på började nedräkningen med sin mörka stämma men så stannade han vid sex. Vid det här lagret var min blick suddig och mina lungor krampade, men jag fortsatte kämpa att va vid medvetandet. Han har ingen rätt att veta vem jag är och jag vägrar bli spårad och hittat av Grey's men. Aldrig. När han lossade greppet så tog jag ett så djupt andetag som möjligt, sedan sa jag med hes väsande röst. "Who I am is none of your business, and why I'm here should be quite obvious, and nobody fucking sent me. I am free!" Efter det så fick jag till en lyckad spark på hans rygg vilket fick honom att åka framåt så jag kunde glida in under hans ben och bli fri. Jag kom upp på benen och gjorde mig redo för att möta honom på riktigt, ansikte mot ansikte.
2013-04-28
18:52:20
L
Överraskad. Det kan jag säga att jag var. Men när jag kände storleken på kvinnan bakom mig (Jag antog att det var en kvinna då personen var så kort..) insåg jag att det inte var en så stor svårhet för mig att övermanna henne och få övertaget. Hennes arm var virad mot min hals och eftersom hon var kortare än mig gjorde det att trycket mot strupen var ganska lätt. Snabbt ryckte jag tag i hennes arm och snurrade runt så att armen hamnade bakom hennes rygg i ett hårt tag. Fortfarande lika kvickt tog jag min egna arm runt hennes hals och puttade ner henne på marken, fortfarande med hennes arm i baklås, men nu med mitt knä på hennes andra och min vänsterarm hårt pressad mot hennes luftrör. "Within 13 second will you faint and get unconcious." Sa jag med min mörka stämma hotfullt och fortsatte att täppa till hennes luft tillflöde. "12..11..10..9..8..7..6.... Unless you want tell me who you are, why you're here, and who sent you." Fortsatte jag och släppte lite på armen, men inte tillräckligt mycket för att hon skulle kunna smita, endast för att inte låta henne svimma och ge henne en ärlig chans att svara.
2013-04-28
17:07:45
S
När jag gått upp för sista trappan och skulle öppna dörren som ledde ut på taket så stannade jag upp. En helikopter. Vad fan gör en helikopter på det här taket? Jag flackade irriterat med blicken, vänta! Tänk om det var en lönnmördare från Gery's? Efter den tanken öppnade jag dörren så fort helikoptern var borta, jag röde mig ljudlöst fram. Som jag gissat så var det en bredaxlad kille vid ena hörnet av taket och han gjorde sig redo att skuta mitt mål. Jag ökade på stegen och så fort jag var framme vid honom så hakade jag fast ett hårt strypgrepp om hanns breda hals och ryckte honom kraftigt bakåt.
2013-04-28
16:11:00
L
"EYEYEYEYEYEY.." Utbrast jag i panik när jag insåg att Sebastian var nära på att missa plattan jag skulle skickas ned på. "SEBASTIAN.. STOP THE HELICOPTER!" Högt ropade jag i mikrofonen så att min kompis skulle höra mig. "Oh.. Sorry buddy.." Svarade han och vände tillbaka en bit så att jag skulle kunna hissas ned i min lina. Några minuter senare var jag på fast mark och hade gått igenom alla nödsituationer som kunde inträffa, hur han skulle hämta mig, vad jag skulle göra och Sebastian hade gett mig ett lycka till med en kram.
Personen jag skulle döda idag var John Raley. En riktig idiot om man frågade mig, att bomba platser där oskyldiga människor dog var något även jag hade erfarenhet av. Men skillnaden var att jag var omedveten att de var skuldfria, medan Raley var fullt insatt och kunnig om sina offer. Därför skulle det bli ett nöje att ta ut honom, plus, att sno en av Grey's mest eftertraktade var roande. Det var ju inte så jag blev ledsen över att ta deras 1:a på 'listan' vilket var tur då det snart skulle vara för sent.
Min metallväska var snart öppnad och min fina pilbåge uppenbarade sig framför mig och som tur var hade jag redan en monterad, så jag slapp göra det på plats. Upp for den och försiktigt placerade jag stället på cementkanten på huset och placerade en pil på rätt plats.
2013-04-28
16:06:02
S
"You bloody imbeciles!* Sa jag med arg väsande röst. "Don't embarras me like that again! And fix that!" Sa jag och pekade på deras slitna rockar. De såg smått skrämda ut och jag var nöjd med deras reaktion, de gjorde som jag sa precis i tid till att tåget stannade. Jag reste mig upp först och gick ut med de andra bakom mig, då han jag precis se Laurelie och hennes kompis kliva av. Hon hade definitivt väckt mitt intresse, men jag visste inte om det var bra eller dåligt än.
2013-04-28
14:58:57
S
Jag tryckte på gas pedalen lite extra och motorn brummade lågt till. Dagens mål var extra viktigt så jag var tvungen att vara på plats i god tid för förberedelse.
Mål: Mr. John Raley, Ålder: 41 år Längd: 189 cm Övrigt: Breda axlar, liten ölmage. kantigt ansikte med mörkbrunt hår och blå ögon. Yrke: Högsta chef för Raley Oil Company, ett av världens största oljebolag. Anledning till dödsdom: Gjort fem bombningar på sina motståndares olje källor så att runt 2000 oskyldiga arbetare har dött. Rangordning på Svarta listan: Nr. 1 Prissumma: Enorm.
Mina läppar bildade ett snett leende, att ta den här skithögen skulle bli ett nöje. Och inte bara för att han var en känslolös gubbjävel eller för hanns prispengar. Utan för att han är min före detta förenings största mål, och jag skulle ta honom mitt framför näsan på dem. Även om det inte är den hämnd jag söker för vad de fick mig att göra så är det ett irriterande knivhugg i deras fot. Och det räcker gott och väl för nu.
Jag parkerade min bil i en liten undanskymd gränd och klev ut med väskan på axeln. Jag hade beslutat mig för att parkera en bit ifrån och sedan ta mig den sista vägen till fots.
Mr. Raley skulle hålla ett öppet tal i parken om hans planer och bla bla, vilket var dumstridigt av en efterlysten man. Även om han har femton vakter med sig, varav sex skulle omringa Raley, fem utspridda på marken och fyra uppe på olika byggnader. Jag visste alla deras placeringar genom en liten avlyssnings detektor jag satt på mannen som skulle ha hand om Raleys säkerhet. Och med den kunskapen så hade jag kunnat hitta en perfekt plats att skuta ifrån, och vid den var jag nu. Jag öppnade bakdörren och började jogga upp för trapporna som skulle leda mig högst upp på byggnaden.
2013-04-28
14:50:28
L
"WHAT DO YOU MEAN?" väste min far så att huden knottrade sig över hela kroppen. "He's connecting to you.. Like that? han fortsatte och tittade intensivt på mig. Jag nickade försiktigt, rädd för att röra mig. Hårt blundade jag för att stänga ute blicken han gav mig men en hostning fick mig att öppna ögonen raskt. "He is awake. Help me get him upp to the house, right now that's everything we can focus on." När jag tittade upp på min far tittade han menande mot mig att jag skulle byta form. Med slutna ögon fokuserade jag på hur min kropp byttes till en magnefik hästs skepnad. Pappa agerade snabbt med att lägga upp den blöta kalla kroppen på min rygg så jag kunde rida upp till huset med honom där jag lade mig ner så att fallet inte blev lika hårt för honom innan mina bara fötter ännu igen kunde stå på marken. "Come on.." Mumlade jag och lyfte upp honom så att hans armar och kropp blev stöttade av mig och mina axlar för att kunna hjälpa honom in till vår stuga.
2013-04-28
14:14:00
L
"It's okay Simon.. Don't worry, they shouldn't be so mean.." Mumlade jag och satte mig ner på huk framför honom med fuktiga ögon, dock behövde han inte oroa sig för mig. "Laura.. You're crying.. Was he right?" Frågade han mjukt med en liten rynka mellan hans ögonbryn, han var alltså orolig. "I'm fine. He just stepped on some vulnerable subjects.." Ett litet, litet leende spreds över mitt ansikte och jag kände mig lycklig när Simon överrumplade mig med en kram, det var inte ofta man hade en sån ärlig och godtrogen kompis som jag nu hade. "Thanxs for being my friend.." mumlade jag mot hans hår innan jag kunde känna hur tåget saktade in och stannade. Långsamt reste jag mig upp för att ta min väska och lämna kupolen ännu ett år. "Are you coming or what?" Simon skuttade framför mig som om inget av det hade hänt en minut innan, så obekymrad man kunde vara som barn.
2013-04-27
22:12:00
Min Mall - S
Namn: Janell Rae Linda McLarens
Födelsenamn: Rae Louisson
Ålder: 18 år
Längd: 163 cm
Bor: Miami
Yrke: Professionell lönnmördare
Företag: -
Ärr: Kniv, 2 st, ett under naveln och ett på vänstra skulderbladet. Pistol, 1, högt upp på låret/ höften, kulan ej kvar i kroppen. (Men har blivigt skadad mer och t.ex. brytigt ben.)
Utseende: Janells ansikte är ovalt/ hjärtformat och hon har en fel fri, len hy som är ovanligt ljus för en som bor i soliga Miami. Hennes ögon som är stora och ljusblå är omringade av långa ögonfransar. Hon har en trubbig liten näsa och fina ögonbryn. Håret är delat i en liten sidbena och har en fyllig, mörkbrun färg. Det går nästan ner till naveln och är ganska så lockigt/vågigt men hon brukar ofta platta det så att hon har lite ordning på det. Janell har 'vanliga' former men hennes höfter är väldigt tilldragande och hon har en fin kropp. På svanskotan har hon en tatuering där det står 'free'.
Personlighet: Janell är lite stängd av sig och vill inte blotta sig själv så mycket, men hon är inte otrevlig på något sätt. Eller ja, det beror på vilken sida du hamnar på, för hon är inte så bra på kritik och har lite ryckigt humör. Men egentligen är hon snäll, mysig och lite busig ibland. (Och lite konstig, men vem är inte det?)
Intressen: Hon brukar träna, läsa, gå på spa, och andra vanliga saker. Bara att hennes träning kanske är lite mer intensiv än andras. Sedan så är hon förälskad i Contemporary/ Lyrical dance, vilket hon blev så fort hon upptäckte den vi 13 års ålder och hon har dansat sedan dess så fort hon haft tid. (Hon är väldigt bra då hon redan var i top- form från början.)
Familj: Janell vet inte vem hennes föräldrar är, de lämnade bort henne vid 2 års ålder till en lönnmördar förening under namn 'Grey's Service Company'. Men när hon kom ut från träningsläget vid 13 års åldern så hade hennes föräldrar skickat henne en betjänt, Mr. Ben Compton (Benny). Han är tränad i olika kampsporter och vet hur man hanterar en pistol så han kan hjälpa och försvara henne. Men han är som en far till henne även om de är hon som bossar omkring med honom lite. Sedan har hon sin underbara svarta Newfoundland hund Choco som hon älskar otroligt mycket. Janell hittade henne på gatan under tiden som hon tog en paus efter att ha rymt från Grey's, och när de visade sig att hon inte tillhörde någon så tog hon in henne.
Bakgrund: När hon blev värvad till företaget så blev hon intensivt och brutalt tränad i många år. Hon hade inga kompisar och ingen att prata med, de ända människorna hon träffade var sina vägledare, lärare och tränare. När hon inte var och tränade så blev hon direkt förd till sitt kalla cement rum och dit kom hennes lärare och undervisade henne. Allt hände under strikta scheman och hon stötte aldrig på ett annat barn. Hon fick läsa massa böcker och se på filmer så hon skulle lära sig mer om den riktiga världen (mer än den info lärarna gav henne) och hon älskade att göra de. När hon fyllde 12 släpptes hon ut på fältet men misslyckades genom att inte förmå sig att skuta. Så hon blev intagen igen och fick träna ett år till och lära sig moralen att de onda ska dö. Sedan vid 13 års ålder släpptes hon ut igen och gjorde ett bra jobb. Men hon blev alldrig den bästa, utan en okej. Men en dag fick hon nys om hur ont företaget var. Hon fick reda på hur många oskyldiga hon fått ta livet på grund av att hon aldrig klarade av de mer seriösa jobb, tillslut kunde hon inte se sig själv i spegel så vid 16 år så lämmnade hon företaget. Ett litet tag var det tyst ifrån henne men hon kom tillbaka efter två månader fast besluten på att ta fast de riktiga skurkarna och hämnas på företaget en dag. Men Janell har blivigt ordentligt skadad, hon lever i ångerst och självhat och har väldigt svårt att komma över vad hon har gjort.
Bennys historia: Ben är Janells farbror och hennes föräldrar kunde inte ta hand om henne för att de var drog-beroende och fadern hamnade i fängelse på grund av mord under påverkan. Så hon överlämnades till Ben. Men då han jobbade åt Grey's och hade hlälpt bygga upp företaget så blev det en liten mix up och några andra arbetare tog in henne för träning. Ben blev förkrossad då han tänkt lämna företaget för att vara en bra far till henne. Men han stannade kvar för henne och höll koll på henne under hennes träning. När hon släpptes ut på fältet så fick han bli hennes 'hjälpreda' och hålla ett öga på henne. Men när hon flydde så kunde han äntligen lämna företaget för gott och va med henne. De sista han gjorde som anställd var att radera Janell ur deras system så att ingen skulle komma efter dem. Men har inte haft hjärta att berätta att han lät henne glida mellan fingrarna så hon tvingades möta ett hämskt öde, inte heller vill han berätta att han skulle kunna ge henne den hämd hon önskar på ett silver fat. För han vet att hon inte ät redo och han vill inte att hon ska bli skadad. Så han kom på ursäkten att han blev skickad av hennes föreldrar som betjänt, och det är den historien som Janell tror och litar blint på.
Janell:
Benny:
Choco:
Hennes hus:
2013-04-27
20:31:00
S
Mitt leende tonades ner när jag vände på huvudet för att se vad Terry hade hittat för ny under hållning, Samuel.. eller vad han nu hette var en känd fattiglapp, och det verkade som han fått en ny rock. Jag släppte ut ett kort skratt och skakade på huvudet, det är kul att se honom försöka vara något annat än vad han är. Han är väll för ung och naiv för att förstå något sådant som äkta status.
Men så plötsligt stod en blod flicka i dörren, jag insåg att det var hon som flyttat upp en klass förra året. Lauralie Malfoy. Jag tittade roat på henne när hon skällde ut oss och försökte värka duktig med sin lilla ogörelse formel. Men jag blev också irriterad, för skämmer hon ut Terry och Jack skämmer hon ut mig. Även om fler säkert märker Terrys skit jobb så har de i alla fall vettet att hålla käft. Hon gick ifrån oss med högt huvud och det var helt enkelt oacceptabelt, jag skulle precis öppna munnen för en vass komentar men Jack hann före. Men det han sa fångade min uppmärksamhet, hade hon det kanske som jag..?
Precis vid den tanken så uppenbarade sig en svart gestalt vid vår dörr och jag såg upp. Far... Mitt hjärta frös till is och jag kunde inte släppa han med blicken. Men när han sedan skarpt och hårt mötte mina ögon så vek jag flackande undan. Han gick vidare och mitt hjärta började slå igen, den blicken han gett mig sa allt. Jag skulle få lida av konsekvenser för detta.
2013-04-27
20:15:00
Min mall ~ L (The Assassins)
Namn: Eugene Liam O' Connor
Tilltalsnamn: Liam
Ålder: 19 år
Längd: 190 cm
Utseende: Liam har brunt hår, som ofta är lite busigt till utseendet, men det passar perfekt till hans honungsbruna teddybjörnsögon och ganska tjocka ögonbryn. Hans hy är fin och han har inte många porer, vilket han är väldigt glad över. Liam är vältränad och i toppform för att kunna utföra sitt jobb på bästa sätt, och annars skulle han inte vara så skicklig på sitt yrke. Han är lång men ändå förvånansvärt smidig och inte så klumpig man skulle kunna tro. Kroppen har många ärr även om han fortfarande var i sina unga år.
Personlighet: Han är en trevlig person, med mycket lycka inom sig. Även om hans jobb inte har plats för några misstag eller skämt, försöker han att göra livet så roligt som möjligt och det är svårt för honom att inte vara glad. Liam har haft det svårt med sin uppväxt utan mor och en far som arbetade mycket. Det blev inte heller bättre av att hans pappa nu tycker att han är en skam (se familj, bakgrund).
Intressen: Liam älskar att träna och att hålla sig i form på alla sätt, och tränar varje dag ute på sin bakgård där han har alla olika sorters utegym, pooler, tennisbanor m.m eller inne i sitt 'lilla' gym. Allt för att hålla sig i topp trim även om vädret inte tillåter det. Men han älskar också att baka, vilket kanske inte alla kan tro om en kille som arbetar som mördare, men han älskar det och är duktig. Dessutom gillar han också att spela piano, gitarr och att läsa. Det är som om Liams jobb inte påverkar hans vardag alls, för allt han gör, är normalt.
Bakgrund: Han har ingen mor och nu inte heller ingen far. Liam lämnade sitt jobb efter att ha råkat bomba ett kontor där 7 oskyldiga människor dog, i tron om att de alla var brottslingar. Han hade blivit lurad, och det blev droppen. Man blev inte blåst som lönnmördare och speciellt inte av sin 'familj' som de inuti företaget gillade att kalla det.
Familj: Hans mamma visste han inte vem hon var och har aldrig vetat, hon lämnade ifrån sig honom som liten till hans far, som gjorde sitt bästa genom att i sin tur lämna över ansvaret till en av förtagets anställda, Sebastian. Tillsammans utvecklade de en vänskap under de strikta träningarna. När han valde att lämna sitt företag försökte Liam ta kontakt med den far han nästan bara kände genom ett namn men Liams far hade brutit kontakten helt med sin son efter att Liam först sagt att han skulle lämna företaget, han tänkte inte vara associerad med en förrädare som inte ville arbeta för ett företag som mördade 'oskyldiga' människor.
Uppväxt: Liam började tränas så fort han kunde gå och hålla balansen, det var hårt och många timmar lades ned på honom för att han skulle bli så bra som möjligt, vilket han blev. Det var inte en rolig barndom han hade, det fanns inga vänner, ingen skola, och ingen lek. Liam var hemskolad av sin barnvakt som också tränade och uppfostrade honom. Som 12 år utförde Liam sitt första jobb och sedan dess har han inte kunnat sluta. Sebastian var den enda vän Liam verkligen hade och de litade fullt ut på varandra så när Liam valde att rymma, var det en självklarhet att även Sebastian skulle följa med.
Skador: Han har 2 skottskador där kulorna fortfarande sitter kvar (magen och axeln). En skottskada var i armen där kulan gick igenom, och han har även småskador från knivar och vanliga slagsmål.
Yrke: Professionell lönnmördare.
Företag: Grey's service.
Bor i: Miami, lite avsides i det stora 'slottet'.
Hus:
Huset.
Liam.
Sebastian.
2013-04-27
12:53:00
L
En kort kvinna i medelålder tittade in till vår kupol och meddelade oss att vi snart var framme. "We will soon be arriving at hogwarts, so you should put your robes on." strax efter lämnade hon oss för att meddela resten av eleverna. "Did you finally get new ones this year!" Hördes en röst från kupolen mitt emot följt av skratt. Det var svårt för mig att urskilja om det var Terry eller Jack som hade ropat till Simon, men det spelade ingen roll. De var idioter båda två.
"What do you even want stupid?" Frågade jag när jag gick in till deras kupol. "It's not like any of you have new ones.." konstaterade jag och pekade med min trollstav över deras kappor. Lätt som en plätt tog jag bort den skyddande trollformeln som hade gjorts för att dölja de trasiga hålen. "It's easy huh? How you can offend someone else by having an old cloak when your's fixed with 'oculus reparo' so your friend wouldn't find out or what? I'm surprised that it even worked. Please, don't be mean to someone who's younger than you, that's low." sade jag och vände sedan raskt på klacken utan att ge någon av dem en sista blick. "Like you're any better than us." Hörde jag dem säga igen, chockad, stannade jag. "You can't even get your parents to stop hit you before you get on the train, and you're not even trying to hide it. What are you after..? Attention? Attention whore." Jack var vass i sin mun, och om det inte vore för tårarna som trängde upp i mina ögon skulle jag vänt mig om och gått tillbaka för att säga något elakt.
"If you two wouldn't have been on the train, I would arrange a duell for you two." Rektorns röst fyllde korridoren och jag vände mig skräckfyllt om för att titta på honom, "Sorry sir.. I'll improve my manners.." mumlade jag skamset.
2013-04-25
20:38:00
S
Jag satt bredbent och bekvämt och ryckte lite i slipsen så att den satt ännu lösare. Terry och Jack var redan i full gång med ett envist tjafs om vem som var bäst och jag förväntade mig snart en snyting från en av dem. Ronald stirrade ut genom fönstret och hade fastnat i en av sina tankegångar igen, vilket jag märke genom hans vana att alltid känna sin puls på halsen då. Jag vet inte varför han gör så och jag tycker det är lite konstigt, men jag låter honom hållas. Kent sitter tyst och studerar i en av skolböckerna, som den lilla hemliga nörd han är. Och jag förstår honom, han är skolans jätte och muskelknutte. Han har sitt ryckte och en viktig fasad att hålla uppe. Adam satt och knaprade på ett äpple medans han diggade med musiken från sina dyra hörlurar, men när han märkte att jag tittade på honom slutade han och fällde ner hörlurana runt nacken. "Do you think something fun will hapen this semester then?" Frågade han och tog ett till bett av sitt äpple. "Of course, you have me as your friend." Sa jag med mitt självsäkra leende och med lite ironi i min röst, Adam log slugt tillbaka. Han är den ända som värkligen känner mig, varenda liten del.
2013-04-25
19:35:00
From miss L
Bara några sekunder efter att vi skrattade och hade roligt for jag iväg med världens kraft mot golvet där jag hamnade med ryggen pressad ner mot det svala golvet. "Ouch.." stönade jag lågt när jag öppnade ögonen, mött av hennes rädda men vackra blick och mjuka händer kupade runt mitt ansikte. Så vacker var hon där hon satt på huk bredvid mig som jag dött, även om det bara var en 'liten' smäll, innan jag försiktigt reste mig upp till sittande ställning med en grimas. "You really got some powers there.." sade jag med ett snett leende för att lätta på stämningen "And.. I'm okay, don't worry.. Sure I'll get some bruises, but I am a football player, so I'm used to it!" mina händer for upp i en försvarspositon, ett litet skratt slank också ur min mun när jag insåg hur bedrövad Kayla såg ut, innan jag använde mig av dem för att resa mig upp, att det gjorde ont, ville jag inte visa för mycket, det hade ju inte varit med meningen och all smärta försvinner ju alltid med tiden.. Mjukt och diskret försökte jag sträcka lite på ryggen för att känna på hur ont det egentligen gjorde. "Do you need a hand?" Frågade jag hjälpfullt och sträckte fram min vänstra hand ännu igen.
2013-04-23
20:46:00
L
Efter en lång stund av tänkande på varesig jag skulle sända det brevet till min far eller ej, bestämde jag mig för att inte göra det. Han fick skylla sig själv om hans jobb var viktigare än sin egen dotter, för då var min tid viktigare än honom nu. På grund av all tanke jag lagt ner i min igen värld hade jag tyvärr missat när mrs Higg gått förbi med godisvagnen, men det var kanske tur det. Om mina föräldrar skulle få reda på att jag spenderar mina pengar på godis skulle de inte bli glada, något de inte ville att jag skulle bli var överviktig och sötsaksberoende.
"I saved you some.." mumlade Simon som fortfarande satt vid min sida. Med ett leende tog jag emot en chokladgroda och lät den hoppa ett hopp på det lilla bordet bredvid mig. "They can only jump once in their life, if you didn't know that.." sade jag och pausade. "That's why I always let them jump before I'll eat it. So they'd feel that great feeling before they will die and give us a pleasure.." Lite ledsamt tog jag tag i den och stoppade den i munnen för att känna hur mjukt tänderna sjönk igenom kakaon och hur det smälte på tungan. "Thanks by the way!" Log jag och satte en hand på hans axel, "and I'm severely sorry for being all unsocial and stuff, you really are a good friend of mine, and you're still sitting by my side, unlike the others!" Förra året hade inte alla varit så snälla mot mig, det var uppenbart att de inte gillade när en elev flyttade upp en klass och speciellt inte när man tillhörde ett av de bättre husen. Andra elever hade viskat om mig i korridorerna även om mitt elevhus kände sig stolta och som tur var hade rektorn fått viskandet och pekandet att sluta, så om allt går som det ska, är allt som vanligt i år igen. Så normalt det någonsin kan bli på Hogwarts.
2013-04-23
18:34:00
From Miss S
ÅH GUD!!! SERRIÖST!!? Hur många gånger måste han göra något sådant här?! Vi träffades ju för guds skull bara IGÅR!!! Mitt hjärta tog ett hårt skutt och påminde mig om att jag inte egentligen var arg. Varför känner jag så här för en så gått som främling? Ingen ting känns förståndigt i hans närvaro, han gör mig helt snurrig och jag vet inte.....!
Jag kunde inte avsluta min tanke för då kände jag hanns lätta fingrar dra sig över min mage, jag blev stel som en pinne och fäste blicken på hans händer som fortsatte röra sig. Hela min kropp började brinna och hans lätta beröring skickade stötar ifrån sig som kändes oroväckande behaglit. Men sedan efter ett klingande skratt så högg han in i mina revben och jag skrek för full hals. Åh gud Nej! Ingen kittling!! Skratt tårar började bildas och jag viftade hej vilt så got det gick med Ethan på mig. "WWAAAAAAAAA!!! HAHAHA!! AAAHH! OH MY GOOD!!!! STOPSTOPSTOOOP!!!" Då utan förvarning kände jag hur det blixtrade till i mina fingrar och kort efter det så sköts en kraftig våg mot Ethan och han flög av mig och ända bort till andra sidan av hallen. Han landade med en duns i marken och jag släppte ut ett skräckslaget skrik innan jag kom upp på fötter och sprang fram till honom. Jag satte mig på knä bredvid honom och tog tafatt hans ansikte i mina små händer. "Oh my god Ethan, I'm so sorry. I'm sorry, sorry..." Jag flackade med blicken och de före detta skratt tårar ändardes om till ett par av hysterisk oro.
2013-04-22
21:24:00
S
Medans jag gick mot perrong 9 3/4 sökte jag över alla människor och försökte se om någon av mina polare var i närheten, men jag antog att de redan var på tåget. Jag var sen som vanligt för att ingen hade varigt hemma för att väcka mig. Visst tjänarna var ju där men jag hade inte gett dem en åder att väcka mig, därför hade de tagit avstånd från mig. Åh! Gud vad surt det här är! Jag tänker se till så att någon blir sparkad för det här! Fast tänk om de har en familj.... Äh! Skit samma, de får ta sina konsekvenser för att de gav mig detta missnöje.
Tillslut så var jag framme vid perrong 9 3/4 och jag gick med irriterade steg igenom portalen. När jag kom till andra sidan så möttes jag av samma dystra syn som varige år. Inga här kunde knappats se fram i mot läsåren på Hogwarts, Sedan mitt släckte tog över så har allt blivit grått och hårt, men jag är van och som tur är så vet jag hur man kan liva upp saker och ting lite gran. Jag bad någon pojke ta hand om mina saker och han skakade skrämt på sitt finniga huvud och började fixa med det direkt. Ett behagfullt leende spred sig på mina läppar medans jag kunde känna känslan av makt. Jag steg på tåget och gick till 'min' vagn på 'pojk sidan' och som jag gissat så satt alla där, Kent, Adam, Ronald, Terry och Jack. "Nice to see you boys." Sa jag med mitt överlägsna leende och satte mig ner närmast fönstret och med det tvingade jag alla att flytta på sig och byta platser.
2013-04-22
20:47:00
L
"Hurry up child!" hörde jag min mors stressade stämma hojta framför mig, när vi var påväg till perrong 9 3/4. Hon låg snäppet framför mig och tittade ofta bak på mig med en irriterad blick, så för att göra henne någolunda nöjd snabbade jag på mina steg tills jag gick jämnsides med henne. "Why couldn't dad come and say goodbye for once? Ke just levt as usuall this morning without even a word." Frågade jag henne anklagande innan hon stannade upp tvärt och vände sig om mot mig för att höja handen i en snärt som träffade min kind med en sådan fart att huvudet slängdes hårt iväg åt motsatt riktning. "How dare you talk about your father in that tone, young lady." Väste hon mot mig och tvingade mig att möta hennes blick med hjälp av hennes pekfinger under min haka. Med en tårfylld blick mötte jag hennes och spände min käke. Hennes nagel var så hårt intryckt att jag nästan trodde att det skulle blöda. "Answer me!" fortsatte hon med sin vassa ton. "I'm sorry, I just thought it would have been nice to say farewell for once.." pep jag och vände förnedrat bort ansiktet. "That's better. Send him a letter when you've gotten on the train. It's time." utan några tecken på ånger släppte hon mitt ansikte och pekade på klockan. Jag nickade åt henne och tog min vagn ur vår husalfs händer, det var riskabelt att visa sig öppet med sin betjänt. Men vilken Malfoy var inte känd för att vara fåfäng och naiv? "Good bye." Mumlade jag snabbt och passerade försiktigt passagen för att komma in till 'hogwarts express', utan att dra till sig någon större uppmärksamhet.
"LAURA WHAT THE FUCK HAS HAPPENED TO YOUR FACE?" utbrast en av de yngre eleverna som tillhörde samma elevhus som jag. "Lower your voice, please.." sa jag i panik och satte försiktigt handen framför hans mun. "Simon, it's okay.. It doesn't even hurt anymore.." Svarade jag i en lögn och gick på tåget tillsammans med pojken.
2013-04-22
20:22:31
From miss L
Jag stannade upp i mitt skratt när jag hörde hur arg hon lät mot mig. "Well.. Maybe I just wanted a reason to be near you..?" frågade jag henne och blinkade med ena ögat, men det dröjde inte länge innan hon brast ut i ett lika stort skratt som jag hade haft innan. I en överraskningsattack drog jag ner henne till marken och satte mig försiktigt och mjukt på hennes höft/lår. Med en busig och hämndfylld blick rörde jag händerna till hennes mage och revben. "You scared me before you know, by being mad... You shouldn't have done that eather..." Sa jag mjukt och busigt med ett skratt innan jag började kittla henne ihärdigt, med inga planer på att sluta.
2013-04-21
20:04:00
S
Trevor var åter igen borta i ett svart hål, men nu hade hans kropp en bevakare. Mannen bar honom på sina axlar och gick med skyndande steg tillbaka den väg han kommigt. Men efter en stund så började det rycka i Trevors kropp och mannen la ner honom på marken vid en å för att se vad som var fel. Trevors kropp försökte göra sig av med resten av vattnet i hanns lungor men det gick inte så bra och till slut blev den åter still av utmattning. Mannen såg oroligt på och försökte hjälpa, men sedan hördes en röst och efter det så kom det en rosahårig flicka som startade en konversation men mammem som hon kallade far.
Djupt andetag. Mina ögon öppnades häftigt och jag reste mig i sittande ställning. Det vällde upp något i min hals och efter det hostade jag upp ytterligare lite vatten tills min mage kändes helt tom. Jag la mig utmattat ner på marken igen och andades häftigt. Det ömmade och gjorde ont i hela min kropp och den tomma illamående känslan i magen och kylan gjorde det inte bättre.
2013-04-21
19:44:53
From miss S
Innan jag visste ordet av så låg jag pressad på Ethan och det pirrade till i hela min kropp, men jag vägrade släppa tepåsen med blicken. Jag ville ha den.... jag ville ha Ethan..Nej!! Inte igen!! Jag sneglade på honom när han skrattade. Va!? Han måste skoja! Nu vände jag all uppmärksammhet till Ethan trots att han skickade tusen nålar genom hela min kropp. Jag var jagad av en MINOTAUR. Vad skulle jag ha gjort? Men innan jag han bli stött så ändrade han om ställnigen så han var över mig vilket fick mitt hjärta att ta ett hårt skutt. Han gav mig ett snabbt leende och jag kännde den nu för tiden bekanta rådnaden krypa upp på mina kunder. Sedan reste han sig upp och gav mig en hjälpande hand med att komma upp vilket jag tvekande tog i mot.
Jag vände mig skarpt om och tittade på honom med en så modisk blick jag kunde uppnå. "Oh My Goood!! You are So mean! You said that that whas the last one!" Ropade jag och pekade på tepåsen som dinglade i hans hand medans han hoppade runt. Ett litet leende sprack upp i mitt ansikte och jag skakade på huvudet. Herre gud.. vad håller vi på med. Efter den tanken så bröt jag ut i ett hysteriskt skratt som inte lät riktigt rätt. Jag tror alldrig jag haft så här roligt med någon tänkte jag och sneglade på Ethan.
2013-04-21
07:39:00
L
En kvart eller lite senare kunde jag se den välkända miljön jag bodde i, där träden var gröna, gräset var grönt och himlen var blå, som på nästan alla andra platser i vårar land. Jag log åt tanken och fortsatte skutta framåt i indiansteg och då och då svinga mig framåt i de trärep min kära far hjälpt mig att sätta upp. "Dad where are you? Dekoh..?" Ropade jag förtvivlat när jag insåg att ingen i min familj var hemma, kunde de redan glömt bort mig och fortsatt firandet någon annan stans? Sedan såg jag något sitta på huk framme vid ån. "DAD?" skrek jag och sprang fram dit. "Oh... Honey.. Help me with this.. He's hurt and I've tried my best to help him down here but we've got to get up to the house!" Rabblade han snabbt och gav mig knappt en blick. När jag tittade ner till det som låg framför min kära far började jag backa snabbt. "I am NOT helping you with THAT!" Sade jag med en skakig röst. Frågande tittade han på mig och samtidigt hade han en irriterad blick. "What's happened? I'm really sorry if he dumped you five houndred years ago, but his life depends on this!" Långsamt pratade han med en vass röst och en isande blick som mötte min. Det var inte normalt att min pappa betedde sig såhär, kanske, kanske hade han oroat sig länge efter mig och trott att jag var död innan? "He didn't dump me dad. He started bounding to me, and he's not even one of us, I could feel his aura.." Viskade jag förfärat och vågade inte möta hans blick.
-
skriver på mobilen så det kan vara lite konstigt..
2013-04-21
07:12:00
From miss L
Skratt. Jag hörde skratt. Mitt i en rörelse stannade jag upp och tittade med en imiterad argsinthet i blicken på henne. När hon väl hoppade på mig blev jag så överraskad att vi tillsammans föll till marken. Jag med henne över mig och Kayla på mig, med blicken fäst på tepåsen. Hela situationen fick mig att skratta, det hon inte visste var att jag hade ett helt lager med Earl Grey i skafferiet, och så var vi ju magiker, om man kan trolla fram femhundra filmer kan man säkert få fram lite te. "Yeah.. You're right.. You may be my guest, but whom of us stumbled in to the others house in the middle old the 'night'..?" Flinad jag och rullade runt oss så att jag hamande över Kayla men med ena armen i golvet och tepåsen vi båda ville ha i den andra handen. Snett log jag mot henne innan jag reste mig upp och sträckte ut min tomma hand för att hjälpa henne upp. "But.. You win, if you really sincerely want this old bag, I can take one of the new ones with the fresh taste" skrattade jag mot Kayla och hoppade upp och ner som jag gjort innan bara för att retas.
-
skriver från mobilen, så det kan vara lite konstigt!
2013-04-20
22:08:15
From miss S
Muahaha!!! Teet var mitt! Jag kikade bak och Ethan var på väg mot mig men jag hade försprång! Men när jag kom fram till trappan så kännde jag att något var bakom mig och jag hejdade mig vid ljudet av Ethans röst. Hur..? Teloparti!! Han måste skoja!! Och han kallade mig låg!
Jag tjöt lite överskat till när han kramade mig bakifrån och innan jag visste ordet av så var tepåsen ute ut min hand. Först såg jag lite snopet på honom när han skuttade runt men tillslut kunde jag inte hejda mig för att skratta. Han såg så löjlig ut! Men jag lär inte det hejda mig, det teet skulle bli mitt! Jag tog ett hopsasteg mot honom och försökte se tjurigt på honom men det gick inte riktigt. "Hey! I'm your guest! Show some hospetalety!!" Sa jag med lite skratt i rösten.
2013-04-20
21:56:00
Min mall ~ L
Namn: Lauralie Hope Malfoy
Tilltalsnamn/smeknamn: Lauralie/Laura
Ålder: 16 år
Längd: 164 cm
Utseende: Blont långt hår som svallar på hennes axlar, ett runt, nästan dockliknande ansikte med bruna klara ögon. Hennes kropp är smal, men inte mager och späd, även om hon genom sin uppväxt ofta blivit behandlad annorlunda på grund av hennes utseende. Folk misstänkte då att hennes familj svalt henne. Lauralies läppar är fylliga och lätt persikofärgade, näsan var normalstor och sitter placerad mitt i ansiktet.
Personlighet: Lauras tuffa uppväxt med en strikt familj kunde man tro hade påverkat henne mycket, på dåliga sätt. Vilket det också hade, eftersom hon har lite problem med att lita på folk, men hon är en ärlig person som är genuint trevlig och godhjärtad. Hon är en sådan person som envisas med att (försöka) tro det bästa om folk, ge dem en ärlig chans även om ryktet säger att de är elaka och dåliga människor. Men även det har ett ursprung i hennes barndom (se bakgrund), både hennes mor och far kunde slå henne eller förtrolla henne till en viss gräns för att få henne att lyda, men hon visste hela tiden att de älskade henne och gjorde det för att förbereda henne för den verkliga världen men också eftersom hon tillhörde en så högt uppsatt familj, var hon tvungen att ha den rätta uppfostringen.
Bakgrund: Lauralie har varit med om mycket i sitt liv, både innan det liv hon kommer ihåg och efter. Hon lever i en fejkad familj, med ett falskt namn och en falsk tro. Hon är uppväxt och fostrad som en Malfoy med en stark kärlek till sin familj men i själva verket fann hennes föräldrar henne liggande i ett dike, några meter ifrån en brinnande bil där Lauralies biologiska föräldrar befann sig.. Döda. Paret Malfoy var omedvetna om att det var Melinda och Clay Potters dotter som de funnit, de var bara lyckliga över att finna ett barn då de själva var oförmögna att få egna, som de kunde rädda och sedan uppfostra som sin egen dotter, utan att behöva gå igenom några drastiska förändringar. Barnets hårfärg var redan blond, så de hade inte ens behöva utöva en formel för att ändra den. De var överlyckliga och ingen anade något.
Intressen: När Laura inte studerar i skolan eller umgås med sina vänner sätter hon sig gärna ner och komponerar sin egna musik på ett piano vid musiksalen, där hon går och har körlektioner som skolan ännu inte behövt ta bort till hennes stora lycka. Samtidigt skriver hon sina texter, som hon gömmer i sitt örngott till kudden. Annars sitter hon gärna och läser någon stans i slottets alla skrymslen som folk glömt bort.
Familj: Melinda Potter (biologisk mor, död), Clay Potter (biologisk far, död), Adam Malfoy (far), Tika Malfoy (mor). Hon har inga syskon då hennes föräldrar ej kunde få några egna. Inte heller har hon några biologiska syskon.
Trollstav: 11” järnek med en draksträng, oböjlig.
Elevhus: 'Shadowsnake'
Övrigt: Hon är en väldigt duktig elev som inte behöver lägga ned så mycket energi på att studera då hon har ett minne som liknar fotografiskt.
2013-04-20
21:47:31
From miss L
"OH NO... YOU DIDN'T" Väste jag när hon tog tag i den sista tepåsen och sprang ifrån mig. Snabbt sprang jag efter och fann henne snart vid trappan. "That's low Kayla.. Low..." Log jag busigt och transporterade mig fram till henne, precis som jag hade gjort när vi tävlade till köket innan on spillde vattnet över sig. "Hello my friend." Viskade jag när jag stod bakom henne och lyckades skrämma henne innan jag kramade om henne bakifrån och ryckte tag i tepåsen. "MOHAHAHAHA" Utbrast jag och skuttade runt i en segerdans.
2013-04-20
21:44:00
Min Mall - S
Namn: Eugene Kellan Snape
Smeknamn: Snape
Ålder: 18 år
Längd: 187 cm
Elevhus: Shadowsnake
Trollstav: Svartek, testrialhår, oböjlig
Utseende:
Personlighet: Eugene är en riktig 'bad boy' och kör skolan i princip hur han vill. Han busar och hittar på massa dumheter och är skolans mobbare. Egentligen skulle han aldrig komma undan med allt han gjort men eftersom hans far är rektor så har han lite lösare trådar, men han går aldrig riktigt ostraffad ( se familj). Han är väldigt duktig och bra i magi, till och med för att vara en Shadowsnake och det ger honom ganska bra självförtroende plus att han är medveten om sitt utseende. Men den hårda fasaden är inte vem han är, det är bara något som har utväxlats under hanns hårda uppväxt utan att han har lagt så mycket märke till det och har nästan blivit en fast del av honom. Men under ytan är han mjuk och omtänksam och har en fallenhet för filosofi och fantasi. Och om man fångar honom vid ’rätt’ tillfälle så har han släppt fasaden helt och är en väldigt öm och ömtålig person med nästan inget självförtroende alls.
Intressen: Hänga med kompisar, ’äventyr’, öva magi, skriva och musik.
Sångröst: https://www.youtube.com/watch?v=AG5QtBO2Uwg
Familj: Han är det enda barnet och hans far är Hogwards rektor och heter Kallebus Snape, men Eugene får bara kalla honom Mr. precis som han bara får kalla sin mor, Jaqueline Snape (hon är fransk), Mrs. Under hela hans uppväxt har han blivit slagen och trakasserad av sina föräldrar så fort han gjort något minsta fel. De har väldigt hög status och vägrar ha honom som en skamfläck när han inte ens var önskad från början. Allt detta är det som skapat hans hårda fasad och ynkliga inre.
2013-04-20
21:43:02
The New Hogwards
Någonstans i norra Skottland, finns det en skola, en skola där det för 300 år sedan skrevs historia. En stor strid pågick där mörkets herre blev besegrad av skolans elever. Internatet hette Hogwarts, och ännu en gång börjar ett nytt läseår för de elever som bor på skolan. Ett läseår som kommer vara lika hemskt som innan. Varken lärarna, rektorn eller reglerna på skolan är densamma som de brukade vara. Quidditchen är borta och har blivit ersatt av trollkarsdueller, blir det ett bråk i skolan mellan olika två elever, löser man det med en duell. Inget olagligt får utföras och man får inte heller skada någon under duellerna, detta kan bestraffas med relegering. Inga fritidsaktiviteter är tillåtna och inte heller någon kontakt mellan de olika könen. Hela systemet har förändrats och inte ens elevhemmen är kvar, istället har en ny rangordning kommit till skolan där de olika elevhemmen representerar trollkarlens/häxans kunskap;
1. Shadowsnake (lila, Testral)
2. Whitesnake (vit, vit drake)
3. Slytherin (grön, orm)
4. Gryffindor (Röd, lejon)
5. ravenclaw (blå, örn)
6. huffelpuff (gul, grävling)
2013-04-20
21:26:23
From miss S
Lycka!! Lycka, lycka, lycka! Va??! Jag slutade inspektera bakelserna och rätade på mig lite. En snabb blick på Ethan och en på teet. En påse, min...! Han la sin arm på mig men jag var för fokuserad på teet för att lägga märke till det mer än att en stöt gick genom min kropp. Sedan utan förvanig så grabbade jag tag i den sista tepåsen och satte av ut från köket. Earl Gray är min favorit!!!!
2013-04-20
20:28:00
From miss L
Ett par enorma ögon mötte mina med förväntan och jag kunde inte undgå att skratta. "Pick as many you want. But the Earl Grey's mine." Jag började glatt men när jag nämnde det med earl grey lät jag dödligt allvarlig. Sedan brast jag ännu en gång ut i ett klingande skratt, "I'm just kidding, but seriously, I need my Earl...So don't use the last bag.." Flinade jag och lade en arm om hennes axel. jag var ganska medveten om att det gjorde henne osäker att ha någon så nära, det hade jag listat ut så fort hon kommit innanför min dörr, men jag visste inte varför och jag ville ge henne den uppmärksamheten. Kayla var speciell och hon behövde få veta det dessutom kunde jag inte förneka att jag gillade att få henne att rodna..
2013-04-20
19:47:00
From miss S
Jag flyttade mig lite åt sidan när han kom för att ta över och gick sedan för att hämta te påsarna som han bett mig. Vänstra skåpet sa han... jag öppnade det och var tvungen att sträcka på mig riktigt ordentligt för att nå mitt favorit te som jag fått syn på direkt, Earl Grey.
Bakelse. Sa han bakelse? Jag vände mig om och följde honom med blicken. Han öppnade kartongen och i den låg det fullt med olika delikatesser. Jag kunde nästan känna hur det började bildas saliv i min mun och jag hoppade snabbt fram till lådan. Åh gode gud vilket himmelrike! Jag börjad vicka lite på rumpan och kunde inte vara helt still. MMMMMM!!!!! Jag vände min stjärnfyllda blick mot Ethan. "How many can I take?"
2013-04-20
19:11:04
From miss L
När Kayla vände sig om blev jag aningen chockad och lite stött. Vad hade jag gjort för fel? Hon sade att hon mådde bra, men jag hade ändå lite dåligt samvete. "Sorry if I made you feel uncomfortable.." Sade jag och lade en hand på hennes axel innan hon flyttade på sig och började hälla i vatten i vattenkokaren igen. Hon frågade mig om inte jag kunde göra det i stället och kommentaren fick mig att le. "Sure, but can you bring me the teabags? They're in the left cabinet.." Sa jag och pekade på det innan jag tog kannan ur hennes hand. "And did you want any pastries? You can pick whatever you'd like to have." Så fort vattnet var påsatt gick jag till det stora kylskåpet med glasdörr och tog ut en kartong med fina och överdådiga bakverk, själv valde jag en liten prinsesstårta som jag placerade på en vit assiett.
2013-04-20
18:21:00
From miss S
Ethan såg sig förvirrat omkring och jag kännde att han inte hade en aning om vad han hade gjort med mig. Jag har alldrig kännt något sådant här för en kille, kanske var det för att han är den första jag kramat? Eller för att han också är en häxa, eller för att jag har sett honom halvnaken?
Precis efter den tanken så lutade han sig framåt och såg på mig med en undrande och orolig blick, innan jag visste ordet av så röde han på min panna. Mitt hjärta ökade takten och jag var tvungen att uppnå all min ansträngning för att inte titta på hans underbara ansiktsdrag. Feber? Trodde han att jag hade feber? Du måste skoja? Är han inte medveten om sin enorma dragningskraft? Jag slog bort hans hand och vände mig om, jag visste att jag var oartig men jag kunde inte hjälpa det. Mitt hjärta slog så fort, jag la handen imot mitt bröst och försökte få det att lugna sig. Jag tog ett par djupa andetag och rätade sedan på mig. "Ehm, sorry. I´m just fine, thank you." Jag beslutade mig för att påbörja en ny kanna med vatten till teét men stannade sedan mitt i ett steg. För bara en liten stund sedan så hade jag tappat allt vatten på mig. Jag vände sakta mitt huvud åt Ethans håll med ett lite osäkert leende. "Maby you should take care of it this time, the te I mean."
2013-04-20
14:12:09
From miss L
Rött. Skamsen över vad jag höll på med nu kunde jag ändå inte undgå att titta.. Fortfarande var allt jag kunde se rött. Betydde det att hon var generad? Blev hon generad av kramen, kyssen eller vad jag hade sagt innan..? Förvirrad tittade jag ner på henne och frågade vad det var. "Don't you feel okay?" undrade jag och placeradeen hand på hennes panna för att se om hon var varm.. "You don't seem to have a fever anyways.." Svarade jag. Det fanns ju en chans att hon inte var så erfaren med killar och därför blev nervös av en kram, men allt hade kännts så lättsamt uppe på mitt rum så jag tvivlade på det.
2013-04-20
13:59:18
From miss S
Jag hajade till när han öppnade munnen, hur kunde han ha sett...? Han reste sig från från golvet och snurrade om och mötte mig med ett leende, trots hans ursäkt så kunnde jag tydligt se att något gömmde sig där bakom. Han skannade mig med blicken och släppte ut ett kort skratt, åh nej. Jag visste det, jag ser hämsk ut. En svag rådnad började stiga upp på min hals och trots hans förklaring kunde jag inte släppa den lilla känslan av skam.
Han reste sig igen efter att ha satt sig ner och kramade om mig, jag blev stel som en pinne och kännde hur den lilla rådnaden sköt upp i taket. Hela jag pirrade och det känndes som att fjärilarna i min mage hade krig med varandra. Sedan böjde han sig ner lite mer och kysste min hjäsa. Hans läppar var så otroligt mjuka och lätta och de gjorde köket till rena sakara öken. Jag tog ett nervöst skävlande andetag. Samtidigt som jag ville springa skrikande där ifrån så kom den där okända persionen fram innom mig och fick mig att vilja dra ner hanns ansikte och....GAH!!!! SLUTA KAYLA!!!!!!!!!!!
Som tur så släppte han mig efter att ha sagt något jag inte uppfattade, jag ville vända mig om så han inte såg mitt blossande ansikte men jag bara stirrade på honnom med stora chokade ögon. Jag visste inte vad jag var mest överraskad för, hans handlig eller min reaktion..
2013-04-20
13:30:33
From miss L
Efter flera vändor upp och ner ifrån golvet för att tömma den lila trasan var golvet nu snart torrt igen och jag satt på golvet ännu en gång för att torka det med en torr handduk i stället. "You should be natural more often.." Mumlade jag utan att tänka efter och spärrade sedan upp mina ögon. Vad hade jag gjort?! FAN. Att berätta sin talang för en främling är bland det värsta en häxa kan råka göra. Snabbt vände jag mig om med ett leende för att försöka släta över det jag precis sagt. "I saw you when you walked in!" förklarade jag och skannade henne med blicken lite snabbt. Kläderna var lite för stora, och hon såg ut som ett litet barn som drunknade i sina föräldrars kläder. Tanken fick ett litet skratt att slinka ut och jag slog till mig själv mentalt. Kanske trodde hon att jag skrattade ÅT henne. "They were a bit to big, but the shirt suits you" log jag snett åt henne och reste på mig med trasan kvar på golvet. Försiktigt gav jag Kayla en kram och kysste hennes hjässa, möjligtvis var det lite perverst, men jag ville be om ursäkt för att hon skadades. "Sorry for ruin your lesson..." Mumlade jag och släppte henne.
2013-04-20
13:03:19
From miss S
Jag hade precis kommit ut ur duschen när Ethan undrade hur det var med mig, jag såg ner på mig själv och rådnade. Min mun förmådde sig inte att öppnas, jag ville lossas att han inte var där, åtminstånde tills jag fått på mig lite kläder. Så jag förblev tyst och torkade mig innan jag slängde på mig hans kläder. De var enorma, så jag fick ta och snöra åt mjukis byxorna riktigt ordentligt och hans långärmade tröja gick till mitten av mina lår. Jag tog en titt i deras enorma spegel och försökte göra det besta med mitt hår, men det var nästan inte lönt för jag visste att när det fick luft torka så blev det en lockig bomb. Jag suckade och gick ut. Herre gud, jag kommer att visa mig för en så gott som okänd kille utan smink, fixat hår och alldeles för stora kläder. Vad håller jag på med?
Jag trippade försiktigt ner för deras stora trappa så att jag inta skulle trilla på de för långa byxbenen, men när jag kom ner till köket så kunde jag inte se Ethan. Han sa väll att han skulle gå ner hit? Jag kliade mig lite försiktigt i huvudet, sedan så började jag gå runt köksön. Jag släppte ut en suck och insåg inte att jag först hade blivigt lite orolig förens att det nu släppte när jag såg Ethan på golvet med et trasa i handen.
2013-04-20
12:32:00
From miss L
Jag skriver bara lite lätt och i stora drag vad som hände under tiden som saknas...
Ethan pratar med Kayla om vem som följer efter (minotauren) och skynder med att ta ut sin utrustning och tvingar monstret tillbaka där det kom ifrån. Han förklarar också att han och Rachel inte har något ihop. Sedan erkänner Kayla att hon vill lära sig magi och kunna försvara sig själv så de beger sig upp till Ethans rum där han tar fram massvis med böcker om magi och dess historia. Under tiden som de pluggar pratar de och lär känna varandra lite mer och de bestämmer sig för att avsluta lektionen och i stället se på en film, som Kayla själv blir tvingad att trolla fram. Bara att det inte gick som planerat.. Hon letade upp formeln och lyckades få fram rätt film. Men i fel mängd.. 'Sleepy Hollow' ramlade ner över dem i överflöde och Ethan skyndar att få bort alla innan de fick en hjärnskakning. Tillsammans gick de skrattandes ner för trappan för att koka upp lite te och ta lite kakor till filmen, men Kayla råkar tappa ut det kokande vattnet över sig själv och blev buren till badrummet i panik där hon får duscha och låna myskläder av Ethan...
"How's it going in there?" Ropade jag innifrån vardagsrummet till Kayla som fortfarande befann sig i badrummet. Det var svårt att ungå den oro som svämmade över inom mig, vetskapen om att det var mitt fel gjorde mig illamående. Tänk om hon skulle få permanenta skador..? Visst. Det var inte svårt att ta bort ärr genom magi, men att trotsa någons öde kunde vara förödande.. I väntan på svar gick jag runt fram och tillbaka på den dyra mattan, mamma skulle inte bli glad om det blev fasta gångmärken där, men jag gav det inte någon större notis. Dock kom jag att tänka på köket, antagligen var det fortfarande vatten där som skulle kunna skada golvet. "I'm in the kitchen!" Ropade jag igen, ovetande om ifall hon hörde vad jag sade.. Med disktrasan i handen satte jag mig ner på alla fyra och började torka upp det uppvärmda vattnet.
2013-04-02
15:46:57
S
Minnesbilder från förr flimrade förbi i mitt huvud. Min mammas hand som klappar mitt huvud och drar en slinga bakom örat, pappas skrockande, farmors ljuva kanel doft, min första tatuering, första kyss, när jag fick min första skateboard av farmor, alla kramar jag någonsin gett, första slagsmålet, när jag ramlade ner för trappan och bröt armen och mitt ena nyckelben....Men sedan så kom ett ljus in över mina stängda ögonlock, det jagade bort bilderna och förde mig tillbaka i medvetandet. Någon skakade om mig, en varm andedräng mot mitt ansikte, doften av vatten och trä. Kylan. Den hade ett isande grepp om mig och jag kände knottren på min hud. Jag kunde känna en gurglande och illampende känsla i magen och strakts efter det så hostade jag ryckigt upp lite vatten som varigt fast i mina lungor. Mina ögon öppnades sakta och först var allt grumligt och det sved som satan men tillslut kunde jag urskilja en liten låga från ett ljus i en lyckta. Det var natt nu, men jag kunde ändå se den främmande mannen som stod lutad över mig. Han hade ett ljus av hopp i ögonen, vilket var underligt tröstande. Men sedan tog smärtan och utmattningen tag i mig och jag hann bara gny lite plågat innan allt blev mörkt igen.
2013-04-02
15:04:52
L
"Whoa... Akta dig.." tänkte jag när min fot träffade fel på en sten. En intensiv smärta sköt upp i benet och jag grimaserade. "himla skit.. att inget kan gå som det ska.." irriterat frustade jag till men fortsatte att gå framåt, det var vardagsmat för mig att råka stuka foten när jag gick, eller handleden när jag hjulade, och smärtan försvann nästan direkt om jag bara fortsatte. "LALALALALALALALALLALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALALA" sjöng jag högt och började hoppa indianhopp, helt oberörd av det som tidigare hänt. "Oh I feel good.. LALALALA.. I know that I would now.. LALALA.. OHH I FEEEL GOOD NOW... LALALALALA... I KNOW THAT I WOULD NOW!" Min 'bästa' skrik/sångröst kom fram där jag hoppade och flera av djuren i närheten försvann med plågade ansiktsuttryck. "WHOA.. THAT REALLY HURT YAH KNOW?!" Ropade jag med en så allvarlig röst jag kunde innan allt brast ut i skratt. "Sorry people for real.. I didn't mean to destroy your hearings.. But thanxs for your support.. Really.. That is severely nice.." I början var rösten äkta och jag menade det jag sade, men ju mer jag babblade på den här dagen, ju mer oseriöst blev det. Jag var inte ens arg på den okända pojken längre.
2013-04-01
22:56:00
S
Svart. Jag flöt omkring i ett oändligt svart hav. Jag vet inte hur länge, men det kändes som en evighet. Men plötsligt ändrades det och allt gick i en väldans fart, sedan för en stund flög jag innan jag tumlades runt och runt utan att bli yr, bara oändligt utslagen. Men sedan blev allt stilla. Paralyserad och fast på ett ställe med bara mörker överallt. Men ändå fanns det en svag obetydlig känsla av att allt skulle bli bra i botten av allt. Kanske var det Himmelens kall..?
Medans Trevons medvetslösa kropp färdades med floden passerade han en lika vacker och förundransvärd natur som den första synen han fått av landet. Tillslut efter några timmar så ökade farten och om han hade varigt förmögen att se hade blicken fyllts av fasa då han närmade sig ett vattenfall. Hanns tunga kropp föll över stupet och var för en stund lätt som en fjäder. Men sedan dunsade han i vattnet och rycktes in i en virvelvind under vattnet. Efter att ha blivit mörbultad och tillslut åkt upp på land så började hans kropps strid för överlevnad. Trevon befann sig på gränsen och medans ödet gjorde sitt val så sänkte sig solen ner över himlavalvet och fick vackra färger spegla sig innan det var stjärnonars tur att komma fram och dansa
___
Där han hamnade:
2013-04-01
21:06:25
L
"Vad händer?" chockat spärrade jag upp mina ögon när jag såg hur hans kropp långsamt ramlade ner i vattnet. Hans stackars ögon visade tecken på panik och jag skulle precis springa fram till honom när mitt huvud plötsligt blev väsentligt tyngre än vad det brukade. "Nej... Nej.. NEJNEJNEJ... Vad händer? Jag måste få tag på blommorna...jag..måste...hinn..a...ge..de..m.." Tankarna for genom mitt huvud innan mina ögon rullade bakåt och benen vek sig likt nykokt spaghetti. Utan en chans att försvara mig eller dämpa fallet föll jag och träffades hårt av marken i huvudet så ögonen svartnade. "hjälp.."
Blink... Blink.. Försiktigt öppnade jag mina ögon och möttes efter ett tag av en vacker solnedgång. Himlen, som var så fin och färgglad var placerad som ett tak över mig och jag var tvunget att påminna mig om varför jag låg där jag låg så jag inte drömde mig bort och missade min brors födelsedag. Flera timmar hade gått och vad den nya pojken än hade gjort så skulle jag finna honom och få honom att ångra det. Försiktigt satte jag mig upp för att undvika svindel och tog mig för pannan, den ömmande och säkerligen hade en bula börjat växa fram. "Men..?" tänkte jag och stirrade ner på min hand. "Hur bytte jag form igen..?" Jag var chockad över att en förvandling hade kunnat ske utan min vilja, men jag ville inte ödsla mer tid, så när mina fötter stod stadigt på marken igen och jag hade plockat ihop blommorna till Dekoh började jag jogga hemåt igen.
2013-04-01
20:39:00
S
Hur mycket jag är kippade så ville luften inte tränga sig in i lungorna, enhörningen gnäggade och blev tydligt skrämmd av mig. Jag ville ta mig där ifrån och inte störa den men jag var fastfrusen av panik. Tålde jag inte luften på detta stället? Det började dansa svarta fläckar över mina ögon och huvudet surrade, tillslut så föll jag ner på knä. Men så fort jag nuddade den mossiga stenen så halkade jag och innan jag viste ordet av så omslöts jag av vatten. Jag försökte sprattla för att komma upp till ytan men rörelserna blev svaga och ynkliga, jag kännde hur mitt medvetande började dras bort medands jag stutsade på iväg på botten av floden. Vattnet virvlade förrädiskt runt mig och strök min kind. Så det var detta som var slutet. Slutet. Plöttsligt blev vattnet kallt som is när jag insåg meningen av det. Nej! Jag vill inte dö! Inte här! Inte än! Med en sista krafransträngning lyckades jag köra fötterna i bottnen och skuta upp mig, luft. Jag lyckades ta ett smärtsammt stort andetag innan jag åter igen plumsade i vattnet, men nu var det inte så farligt och jag hade kontroll över mina rörelser igen. Så jag spännde musklerna för att ta mig upp till ytan igen. Men då, ur ögonvrån kunde jag skymta något stort och mörkt men innan jag han reagera så sjussade forsens styrka in mig i det och allt blev svart.
