whenthewordsarewritten.blogg.se

Jag kände att jag blev upplyft och blev iväg buren på något. Men jag kunde inte riktigt fokuserade på vad och mitt huvud var lite groggy. En häst..? Jag släppte ut ett stön när jag sänktes ner och rullade ner på marken igen, men jag han inte slappna av för någon ryckte i mig. Mina ben var svaga men jag försökte använda dem så mycket det gick och jag tillät mig att luta mig lite mot den korta personen som höll mig uppe. Rosa, det var de mesta jag såg när jag lutade mitt huvud mot vad jag antog var en tjejs axel. Vi pustade på och började klampa upp för några trappor, de var jobbigt men jag kämpade på även om det kändes som att min kropp skulle explodera. Tillslut så lades jag ner på något lent och skönt och det kändes som att jag smälte ihop med sängen. Det bultade på flera ställen i kroppen och jag slöt ögonen av utmattning. 

Nej. Nej. Nej!!! Gå här ifrån! Ja,allt va ett misstag! GÅ!! Skrek min hjärna åt Malfoy medans mitt ansikte var som gjutet i sten. Nej Mr.! Schasa iväg henne! Sluta va trevlig o smöra dig! Men när han vände sin blick mot mig så var de som ett knivhugg och jag kunde inte låta bli att rycka till, åh nej. Varför säger han sådant här framför henne..?! De pirrade till i magen och jag kände skammen gripa tag om mitt hjärta, men jag släppte inte min blick och visade inget på utsidan. 

VA!!?? Jag behöver ingen jävla barnvakt! Jag kastade en chokad och arg blick ner på Lauralie. 

Minister rådet...? De måste vara därför han varigt så.. spänd. Jag visste väll att de fanns en mening bakom allt.

Vänta, vad hade han sagt... Han kallade mig inte för Snape, de brukar han aldrig göra för den delen. Men nu sa han EUGENE! Mitt himla namn! Framför Lauralie! Om detta skulle komma ut så skulle jag gå under, och då skulle jag värkligen behöva någon som räddar mitt ryckte! Jag fick lust att slå mig själv i huvudet, nej, jag fick lust att slå pappa.  Eller riva ner hela skolan! Då skulle problemet säkert försvinna, och alla elever och lärare också.. Okej, kanske inte riva skolan. Men! GAH!!! MR. SNAPE! VAD HAR DU GJORT MED MIG! Jag såg en bild av mig själv, och sedan så började den falla söner bit för bit med vinden. Japp, så kände jag mig nu. Jag la märke till att jag lyckats hålla masken på under hela tiden, hur är de möjligt? Jag gör mig ju redo att åka till psyket på insidan!

NEJ. Ne, nej. Han började inte just skratta åt mig!? Jag vände huvudet åt honom och gapade chokat. Men sedan krullades mina läppar lite, skit. Jag kommer börja skratta, hans skratt var så glatt och klingande och de smittade av sig direkt. Nej, jag vill inte skratta, jag spände mina ansiktsdrag och tvingade mig att skärpa mig. De va inte snällt att skratta åt en främling, ett leende kom till mina läppar igen. Nej...Ett lite bubblande skratt slank ut ur min mun och så sa jag med ett leende på läpparna: "Stop laughing at me!" Åh, gud va pinsamt. Skit samma om detta är enda gången vi ses, de är inte mindre pinsamt för de! Varför gjorde jag så där!? Dumma, dumma mig. Mitt ansikte formades till en blandning av ilska, skam, och osäkerhet. Precis som de känslor som virvlade om i mig, jag slängde en blick åt föraren och han såg till baka på mig. Jag ryckte överraskat till och slöt snabbt in mina känslor bakom en mask och fnös stött, sedan lutade mig mot fönstret igen och förbannade den lilla rodnad som stigit upp på mina kinder.

Vid tanken på Janell kunde jag inte undgå att kasta en blick mot hennes håll där jag mötte en skrattretande vy. All frustation rann av mig och istället prydde ett leende mina läppar. Ett litet skratt slank ur min mun och till slut bara brast det. I ett gapskratt vek jag mig dubbel och pekade på henne, oförmögen att säga ett ord.

"Youh... Yoo.. HAHA" skrattade jag fram och var tvungen att torka bort en liten irriterande tår som började komma. Det var svårt att förstå vad jag kände i den stunden, men vad det än var, kunde jag inte undvika det. 

 

"TRUST ME! I KNOW!" Ropade jag tillbaka med ett litet leénde på läpparna, han tänkte på min säkerhet även om han var skadad. Jag vände ansiktet mot hyllan igen och beslutade mig för att börja klättra upp på bänken, jag slängde upp benet och kom smidigt upp. Jag höll i skåpsdörren för balansen och sträckte mig sedan mot burken Earl Grey, jag fick tag i den och skuttade ner. "Ha!" Sa jag nöjt och log mot burken, sedan öppnade jag den och tog ut två påsar. De doftade ljuvligt och jag la ner dem i de rykande kopparna, sedan så letade jag rätt på en bricka och hittade en som turligt nog var lägre placerad än te- burken. Jag ställde på kopparna och Ethans bakelse, sedan så lutade jag mig över kartongen. Åh! Vilken skulle jag ta nu då? Hum... Det var länge sedan jag tog en jordgubbsbakelse. Jag fick syn på en som såg supersmarrig ut och tog den för att lägga på en assiett. Sedan ställde jag tillbaka allting och lyfte upp brickan, jag påminnde mig om att gå väldigt försiktigt.

Jag lyckades ta mig till vardagsrummet utan att någonting hände och min blick var limmad på brickan. Jag ställde ner den försiktigt och släppte ut en suck, muahaha! Jag van brickan! Jag log glatt och kastade en blick på Ethan, sedan trippade jag fram för att sätta igång filmen. De hade en väldigt flachig mojeng och jag vände blicken mot Ethan. "Em.. How does this work?"

Vad i hela friden? Vad gjorde Snape här? 

"I'm sorry... Maybe I should come back later..? I.. I didn't know you already had company.. Well.. Miss Bellcrow said you wanted to see me..." nervöst försökte jag förklara mig och komma ur den pinsamma situationen, innan jag reagerade på vad rektorn verkligen hade sagt. 

"Wait?" Frågade jag då förvirrat..

"So I did not interrupt your conversation?" fortsatte jag med öppen mun och försökte desperat möta snapes blick. Visste han vad det här handlade om?  

"No. No of course not." svarade mr. Snape. 

"I asked for you to come, and here you are. Wonderful." log han falskt och jag besvarade det snabbt men försiktigt.

"Probably do you wonder why you're both here at the same time, and I just told my son what a disgrace he is..." Med en vass röst och arg blick vände han sig mot sin son menande och fortsatte.

"...While you.." Han vände sig mot mig med sitt falska leende. 

"...You're absolutely wonderful! Grate grades, an impeccable family and you are cute.. You've never done anything to embarrass the school or me, so hopefully I wanted, you to help me and Eugene, - you will - help us to repare his reputation before the ministry will come?!" med en vänlig men bestämd röst mötte han min blick och jag kunde inte göra något annat än att gapa. EUGENE?? Hette Snape egentligen Eugene? 

Med en suck gick jag och satte jag mig ned i soffan, försiktigt så att inte ryggen skulle skadas. Det kändes pinsamt att lydas av en yngre tjej på grund av en liten skada. Jag ville hjälpa till, agera, inte bara sitta och  vänta på att bli serverad, det verkade drygt, och otacksamt.  

"WATCK OUT FOR THE WATER, IT'S WARM!" skrek jag oroligt där jag satt, rädd för att ännu en olycka skulle hända. Det kändes hela tiden som jag borde säga eller göra något, men jag hade brist på ord och kunde inget annat än att låta den stela tystnaden fortsätta. Samtidigt som det fanns så mycket jag ville berätta och säga, var jag rädd att de skulle komma ut fel och att det skulle förstöra kvällen. 

 

Vi han inte prata mer om det förens Mis. Bellcrow kom fram till mig och sa med sin snofsiga föst: "Your father is expecting you, I suggest you hurry." Efter det så gick hon förbi mig och jag såg ett snett leende på hennes smala läppar. Åh gud vad hon är hemsk! Jag har lust att kasta ett klot på henne så att hennes gängliga ben faller samman. "Bitch.." Mumlade jag och var ganska säker på att hon hörde det för jag hörde ett stött 'hum!' från henne. "Well, bye then. But we have to talk more about this crush- thing later." Ropade jag till Adam medens jag gick baklänges ifrån honom, han höjde handen i en hälsning. "Good luck buddy!" Ropade han och jag vände mig om för att små jogga upp till Mr. Snapes kontor.

Varför kan han inte bara va en normal pappa för.. Det kändes som att jag skulle spy upp mina inälvor när som helst och jag började krampa med mina fingrar. Jag vill verkligen inte möta honom, inte än.

Jag stod framför den stora dörren och svalde krampaktigt och knep ingen ögonen innan jag klev in. "Why didn't you knock?" Sa han med sin mörka men samtidigt snofsiga röst och vände sig om och sköt mig med en av sina blickar. Jag slog ner blicken och sade inget. "You are an embarrassment to the Snape famely with your ill manners and foolish games! The school haven’t even started and you are already upp to no good! I don't know why I put up with you, you little shit! You can't even manege to grow up without my help!" Mitt hjärta slog i ett tusen och jag kände hur det bultade i huvudet och jag ville bara flyta ner i golvet. Hela jag skakade och jag knep argt ihop ögonen under hela tiden så att han inte skulle kunna se mina känslor lika tydligt. Jag vägrade låta honom se skräcken och skammen i mina ögon. "Your help?! When the fuck have you ever helped me?! Maybe If you would have actually cared I wouldn’t be so messed up!" Ropade jag argt tillbaka även om jag visste det skulle bli värre, men jag vägrar att underkasta mig till honom hela tiden. "How dare you use that tone with me, you little filth?!" Morrade han och klev närmre, men precis när jag trodde han skulle drämma till mig så backade han och vande sin uppmärksamhet till dörren. Efter det hörde jag en liten knackning och Mr. ropade kom in. Jag spände mig och blev stel i kroppen. NEJ!!? Vem i hela friden kommer nu? Ingen får se mig så här! Jag snörvlade mig lite och sträckte på mig och satte på stålblicken, men inombords kändes det som att mitt hjärta snart skulle explodera.

"Ah! Miss. Malfoy, how nice for you to join us." Sa han med ett stelt leende och jag insåg att han försökte se trevlig ut. Mot Malfoy, Lauralie Malfoy, Adams nya crush och involverad i morgonens problem. Varför var hon här...?

Helikopterns propeller gjorde så att jag fick lock för öronen och det kändes som att min hjärna skulle explodera. Jag såg att Eugene sa något till mig men jag kunde inte höra vad. Han vände sig om och jag kunde se hur han spände sina muskler när han drog igen dörren. När den var stängd så dämpades det trummande ljudet men locket i öronen var kvar, jag skakade på huvudet men det gjorde mig bara yr så jag slutade. Eugene sträckte sig efter två hörlutar och räckte mig ett, jag nickade som tack. Det dunkade envist i mina öron så jag tog och höll om näsan medans jag blåste upp mina kinder och hoppades på att jag skulle kunna poppa ut locket. Jag fortsatte hålla andan medans jag lutade mig lite för att kunna se han som flög helikoptern. Han hade väldigt kort, snaggat hår,  tydliga käkar med lite skäggstubb på och vänliga blå ögon som var en trevlig kontrast till de hårda ansiktsdragen. Jag lyfte handen i en hälsning och han nickade lite tveksamt mot mig, jag såg nog lite konstig ut med rött, uppblåst ansikte och stora lurar på öronen. Men just nu bara orkade jag inte bry mig, och vi skulle säker aldrig se varandra igen efter detta. Tillslut så poppade det till i öronen och jag skakade lite på huvudet, sedan så lutade jag mig bakot igen och tittade ut genom fönstret med en suck.

"You're Late!" hördes en syrlig röst och mina tankar avbröts tvärt. Trött och irriterad som jag var kunde jag inte tänka mig något annat att säga. "I don't know if you've noticed it, but I'm not the last one out here.. So  tecnically.. I'm not late." Försikgt försökte jag slinka förbi den långa kvinnan framför mig, men jag hann inte långt för någon drog tag i min arm. "Not that tone, young lady.. The headmaster would like a word with you. Not to intrude on your personal buisness, but now you've really gotten your self in to trouble and the term hasn't even started yet." Din jävla häxa. Tänkte jag irriterat och var så frestad att säga det till henne. Hon var min lärare och log av lycka varje gång någon av hennes elever hamnade i trubbel. Dock sade jag inte vad jag tänkte utan nickade istället bara, en nick fylld av förödmjukelse och genans. "This way." Läraren vände på klacken och jag kunde inte annat än att följa efter, som en svans, följd av en svans, gjord av väskor. Vad har jag gjort?  Om mina föräldrar fick reda på detta innan jag hann förklara eller ens själv var medveten om vad jag hade gjort för fel. Tänk om det handlade om vad jag gjorde på tåget? Vägen till kontoret var pinsam, folk tittade konstigt på mig som om jag vore ett missfoster som redan skulle bli religerad. 

Höga röster hördes skrika på varandra inne på kontoret. Det var svårt att avgöra vem rektorn bråkade med, men jag tvekade på att jag ville veta. "COME IN." Muttrade den välkända röste som tillhörde Mr. Snape, hur kunde han vetat att jag stått där? Hjärtat dunkade stressat i bröstkorgen samtidigt som jag steg in i hans rum. 

Okej... Så paniken började komma krypandes så fort hennes armar krampaktigt hölls om min hals. Men nu skulle jag inte ljuga.. Paniken kom inte krypandes, den attackerade mig som ett skott i magen och jag visste inte vad jag skulle göra om hon föll. Jag avskydde tanken på att jag var orsaken till att hon dog (om hon nu skulle göra det, men jag vill inte tänka på sådant för då skulle jag bara bli ännu mer nervös och säkert förstöra allt aka DÖDA HENNE) så jag var lättad när hon lyckades nå räcket och göra en snygg volt upp i helikoptern. "Are you all right?" Ropade jag i väntan på svar. Men innan det hann komma drog jag mig uppåt på linan som man lärde sig på redskapen i skolan, ända tills jag kunde hoppa upp jag med. Endast för att finna tjejen som kallade sig själv Janell sitta ihop krupen i ett hörn. "ARE YOU OKAY?" Skrek jag och höll mig försiktigt över öronen då ljudet av vingarna slog kraftigt och orsakade ett trummande ljud i hela huvudet. Innan jag kunde sträcka mig efter ett par skyddshörlurar med mikrofon till oss båda var jag tvungen att skuta igän dörren så att ingen av oss skulle kunna falla ut ifall en till hastig sväng uppenbarande sig. Som tur var gick det lätt att skjuta den svarta metallbiten på plats och jag kunde sätta mig till rätta med skydd för öronen. "Here you are.." sade jag högt och räckte henne ett par till exemplar. "Thank's Sebastian." sade jag till honom och han tittade på mig i en spegel med en blick som jag enkelt kunde tyda "Vad har du tagit dig an nu?".

Adam nickade som svar och följde med mig över den osynliga bron som ledde till själva skolan. Jag visste inte varför men jag kände mig lite lättad, men jag ignorerade den känslan. Istället fokuserade jag på att börja fråga ut Adam. "So, Lauralie Malfoy... What did you wana talk abaut with her.." Frågade jag lite nochalant och kastade en blick på homom, då såg jag ett litet snett leende på hans mun. Vad i...? Har han helt plöttsligt börjat gilla henne nu? När hände det? Varför har han inte sagt något? Stop! Jag lungnade mig och beslöt mig för att invänta hanns svar, och precis lagom så öppnade han munnen. "Oh, I whas just gonna ask if it whas true that her father is going to be the new minister in magic." Svarade han lika nochalant som jag frågat. Jag tog en lättad suck och sneglade på honom igen. Så det hade varigt om skolan, inget var förändrat med honom då. Puh.

Vi klev ut på Hogwards skol mark och sanden knastrade under våra fötter. "You know, you diden't have to ask her about that. 'Couse if you diden't know before, I'm actually the princibels son. And I happen to know that the roumors is true. So the only reason you could have is that you like her!" Sa jag med en tillgjord röst och boxade honom lite lekfullt på armen. Men i stället för att slå tillbaka så tog han sig om armen och flackade lite med blicken. Sedan släppte han ut ett nervöst skratt. "Haha..! No..no of course I don't." Sa han och log mot mig, men jag tappade hakan och glodde på honom. Han ljög, och det skulle vem som helst kunnat märka. "Oh My God! You got it bad boy, real bad.."   

 

 

Precis efter jag viskat mitt tack så svingades vi i en kraftig sväng och det sög till i magen. Eugene grabbade ett hådare tag i mig och jag klamrade mig desperat fast i honom så gått det gick. "Oh my good..!" Viskade jag med darrig röst, hela min kropp skakade men jag försökte vara så stilla som det bara gick. Hjälp..Jag kommer dö! Jag öppnade mina ögon som varigt ihop knipna och mitt hjärta tog ett skutt. Gud, det kommer bli ett långt fall. Även om jag inte trodde det var möjligt så klämrade jag fast mig ännu hådare och även om vi nästan slutat gunga så darrade hela jag.

Efter en liten stund så slutade vi röra på oss och han slängde upp sin väska in i helekoptern, sedan gav han mig instuktioner om vad jag skulle göra. Det känndes som att jag lungnat mig och skulle klara av det, men när han släppte taget och jag försökte vända mig om så föll jag ner. Mina reflexer reagerade direkt och jag grabbade tag om hans hals och kramade om hans midja i ett fast grepp. Herre gud, den sekunden av tyngdlöshet hade fått mitt hjärta o stanna. Jag andades snabbt mot hans bröst och kunde inte hjälpa att krama om lite hådare även om jag visste att jag var tvungen att röra på mig och sluta belasta honom. Efter ett darrigt andetag så tog jag lite avstånd från honom och mötte hans blick för en seckund innan jag sneglade bakåt för att se vart räcket var. De va hyfsat nära så med en skakig hand så sträckte jag mig efter det, när jag grabbat tag med en så var det dags för nästa. Sedan så slutade jag tänka och släppte taget om Eugene med mina ben, efter det så förflyttade jag mig lite åt höger för att sedan börja svinga fram och tillbaka. När jag hade tillräckligt med fart så svingade jag mig in i helikopter gluggen. Jag landade med en kullerbytta och efter det så blev allt stilla. Jag tog några dupa andetag och sedan kröp jag med darriga ben och satte mig i hörnet lägst bort från öppningen, där kröp jag ihop och kramade om mina ben tills jag hade lugnat mig helt. 

Fokuserad på mitt arbete (det betydde att jag skulle klättra på ett rep, men ändå...) hade jag blicken fäst på helikopterns öppna sida och ville inget annat än att vara där inne nu. Att hänga i ett rep fritt i luften utan sele var tillräckligt riskabelt om man bara var en person, tänk dig då när man är två personer och en metallväska på 40 kg.. Lite överrumplad kunde jag inte låta bli att känna mig när ett tyst "tack" hördes, samtidigt svängde Sebastian där uppe så att hela linan vi balanserade gjorde en kraftig sving åt sidan. "WOAH!" utbrast jag och grabbade tag hårdare om tjejen på mina axlar. Normalt sett skulle jag inte bli generad över att krama om en kvinnans ben, men kanske var det vad vi precis hade varit med om, eller att jag hade hennes rumpa väldigt nära mitt ansikte och jag kände mig lite förnedrad, eller var det kanske bara att hon verkade annorlunda på något sett. Inte som alla de andra tjejer jag hjälpt, de hade alltid bara varit som mina systrar precis som alla killar blivit mina bröder. 

 

Några minuter senare började linan viras upp och var tillräckligt nära dörren för att jag skulle kunna först kasta upp min pilbåge och sedan säga till 'Janell' att hon skulle behöva resa sig upp för att sätta sig på mina axlar. "..Carefully, turn around, I won't let you go okay? Then just slowly reach for the rail and step on the helicopter. Sebastian will help you and I'll be right after you!" Genom en tyst bön hoppades jag att hon skulle klara av mellanrummet och att hon inte skulle rulla ned i avgrunden så fort jag slöppte taget om hennes ben. "One..Two...Three.." viskade jag och släppte lite på taget om hennes ben, men bara så hon skulle klara av att vrida på sig.

Jag hann aldrig få ett svar på vad Adam verkligen ville mig då Snape strax efter kom och drog med sig honom bort. "Well goodbye then.." muttrade jag och vände på mig, tillräckligt långsamt för att kunna se vad Adam svarade mig. "SORRY..." Han mimade och vände på sig direkt efteråt för att hans 'kompis' inte skulle märka vad han precis gjort. 

 

Det tog mig ett litet tag att inse att nästan alla redan hade gått över till skolan vid det här laget, inklusive Simon. Känslan inom gjorde ont, det brändes i bröstet av att veta hur han lämnat mig, även om det i grund och botten hade varit jag som dissat honom början och så hade han ju bara gått in i skolan. Egentligen fanns det inget jag kunde anklaga honom för, men om man gjorde varandra sällskap antar man ju att man borde vänta. 

 

"So.. Here am I.. All alone.. Walking over glass.. Alone.. With bags.. Surrounded by people.. Without a friend..." Tyst pratade jag nedstämt med mig själv när jag gick fram över den läskiga bron med mina väskor flygande efter mig som svansar. 

 

Vagnen stannade och jag kastade en blick på mitt gäng innan jag klev av, när jag kom ut så klistrades många blickar på mig men jag var van och ignorerade dem. Jag snurrade runt och gjorde mig redo för att få mina väskor att flyga ner, men då såg jag att de låg under de andras. "Hey! Hurry and get your stuff." Ropade jag på de andra och Adam var först då hans låg överst, sedan så fixade Ronald och Kent sina. Efter det så kunde jag äntligen få ner mitt, när de väl svävade lite över markytan så öppnade jag Black's bur och hans svarta fjädrar skimrade till när han flög och satte sig på min axel. Han kuttrade nöjt och ruskade på sig lite, jag log åt honom och vände mig om och började följa efter de andra. Men när jag fick syn på Adam med Laurelie så saktade jag in mina steg, varför pratade han med henne? Han brukar nästan aldrig prata med tjejer, och när han väl gör det så är det oftast inte med romantiska tankar. Vad ville han henne då, för skolan har ju inte riktigt börjat en så de kan inte va om läxor eller så..?

Jag kom fram till dem och la handen på hans axel. "Are you coming?" Frågade jag och ignorerade Laurelie men var högt medveten om hennes närvaro då hon omgavs av en ljuv doft, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad.

Kanske längtade jag så mycket efter skolan för att få vara fri från alla plikter där hemma som att städa, laga mat, öva på alla aktiviteter de tvingar mig medverka i, och vara söt och snäll inför min pappas alla arbetskamrater, eller så bara älskade jag mystiken och stämningen som fanns på Hogwarts. Men vad det än var kunde jag inte känna mig gladare när vagnen stannade upp för att släppa av oss framför huvudingången. Det var så häftigt att se hur skolan utvecklats på 300 år. Innan, då Harry Potter utkämpade sin strid mot mörkrets herre på denna bro förstördes den, och nu, hade det blivit ersatt av en besvärjelse likt den i stora matsalens tak. Det var egentligen bara en platt stenbro över till andra sidan, men den såg genomskinlig ut med hjälp av trollformeln. Det var svårt att inte älska den, även om det kan vara lite riskabelt om det fanns någon med höjdrädsla.. 

 

"Hi.." Hördes en len stämma som väckte upp mig från mina tankar. Rösten kom inte från någon jag kände, så när min blick drogs från den intressanta bron till den okända röstens ägare.... ADAM?? En förvånad host slank ut ur min mun och jag ursäktade mig. "Oh, hi..?" svarade jag och log ett snabbt osäkert leende. "Did you want anything special?" Frågade jag försiktigt. Normalt sett skulle jag snäst, eftersom han var en av Snapes vänner, men Adam hade alltid verkat annorlunda och det var svårt för mig att finna en riktig anledning till varför de egentligen umgicks. Men kanske behandlade Snape sina vänner på ett trevligare sätt? Det var dock svårt för mig att tro.

 

Simon;

 

Jag hoppade av tåget och kliade mig lite i huvudet, jag funderade på om jag skulle tvinga någon ta mina väskor men beslöt mig för att kasta en snabb besvärjelse på dem så de flög efter mig. Även om jag snabbt fått på mig masken så kände jag hur rädslan över vad min far skulle göra mot mig gnaga i magen. Han har varigt mer sträng mot mig den senaste tiden och jag känner att jag går omkring och spänner mig hela tiden, rädd och ynklig. Jag gillar det inte. Och allt det här gör mig orolig över att mitt inre syns på utsidan, därför kan jag inte hjälpa att göra värre saker mot andra.

Adam kom upp bredvid mig och gav mig en lös boxning på axeln precis när våran vagn anlände, han gav mig en stöttande blick och jag drog lite i ena mungipan som tack. Sedan hoppade jag in och gjorde så mina väskor staplades på taket. Jag, Adam, Ronald och Kent delar vagn och Terry och Jack  har en egen då man bara kan sitta fyra i en, vilket var väldigt skönt just nu. För att om jag ser dem så skulle jag nog smocka till dem, sedan orkar jag inte med deras tjafs. Ibland så har jag sådan lust att sparka ut dem ur gänget, men deras far, Benjamin Heseltof, är en viktig man och pappa tänker inte riskera deras bekantskap bara för att deras söner inte kommer överens.

De för mig osynliga testralerna satte av mot Hogwards och snart skulle vi anlända till 'mitt andra hem.'

 

___________________

Snapes kompisar och far:

 

Adam

Jag hade inte märkt att Eugene följt efter förens han fick upp mig på benen för att sedan slänga upp mig på hans axel. Ett förvånat ljud kom ur min mun och jag öppnade mina tårfyllda ögon, vad i..? Men då registrerade mina öron springande fotsteg och jag kände mig klarvaken, men Eugene började springa upp för trapporna med mig dinglande på axeln innan jag han hoppa ner. Vi var snabbt uppe på taket och jag hörde helikoptern precis ovanför, jag vred på mig i försök att komma ner men han tog ett fastare grepp om mitt ben och sedan var vi uppe i luften. När vi kommigt ca två meter upp så kom vakterna ut på taket och jag tryckte in mitt ansikte i hans rygg så de inte skulle se det.  Vi höjdes sakta upp medans helikoptern styrde bort från taket och vakterna hade inte en chans att få tag på oss nu.

Det pirrade lite i magen för det kändes inte riktigt säkert att hänga på någons axel i luften och jag kunde känna hur vindtrycket fick repet att skaka lite. Sedan kunde jag inte låta bli att känna hur pinsamt de var att hänga på hans axel när han kramade om mina ben, han tycker säkert att jag är tung och har mulliga ben..! Sedan så hade han sett mig gråta, ingen har sett mig gråta! Han trodde säkert att jag var galen eller något, och att sätta mig ner och böla när jag var på väg från vad som skulle ha varigt en brottsplats?! Gud, jag måste verkligen kunna kontrollera mina känslor mer när det gäller mitt förflutna.

Sedan slog det mig att Eugene både hade skonat mig och räddat mig, och nu när jag inte såg hans ansikte så kände jag att jag kunde klara av att säga det. ”Thank you..” Mumlade jag tyst men ändå tillräckligt högt för att han skulle kunna höra.