Hennes ögon for upp och hon såg i blindo och kunde inte se mitt ansikte verkade det som. Förvirringen var tydlig i hennes ansikte och ett väsande ljud kom ut hennes strupe. En gnista av glädje tändes, just nu var jag bara glad att hon var vaken och vid min sida igen. "Oroa dig inte, du är säker nu." sa jag lugnande och strök hennes hår. Hon behövde blod, de visste jag, jag kommer ihåg hur intensiv törsten va när jag vaknade. Bredvid britsen så hängde en påse som var kopplad till henne för att förse henne med blod vilket inte gjorde någon nytta för hur hennes kropp fungerade nu. Jag drog ut nålen och hängde av påsen, Mason rusade ilsket in. "Vad fan gör du?" väste han åt mig. "Du vet precis vad jag gör, hon måste äta." svarade jag men kunde inte se honom i ögonen.
Jag tog bort nålen från slangen och viftade det först framför hennes näsa för att hon skulle veta vad det va och förde det sedan mot hens mun medans Mason argt stirrade på mig medans han såg med oro på sin syster.
Törsten var det första som kom tillbaka till mig när jag återfick medvetandet. Munnen kändes torr av vätskebristen och kort därefter återvände hörseln. "Hon låg riktigt illa till, doktorerna kan inte säga exakt va-" Men snälla sänk volymen, jag försöker vila här, utbrast jag, bara för att sekunden senare inse att jag bara kommunicerade med mig själv.
Jag försvann i ytterligare några sekunder för att senare rycka till av en fjäderlätt beröring på min panna. Vem var i mitt rum? I ett panikartat försök till att identifiera främlingen öppnade jag mina ögon bara för att mötas av ett totalt ljus. Allt var så vitt att det brände i ögonen. Vid ett försöka att kommunicera med omvärlden möttes jag dock bara av ett väsande läte som lämnade min strupe. Vad hade hänt med mig?
En vecka. Det har gått en hel vecka. Efter en veckas konstant sökande har jag fortfarande inte hittat henne. Vart kan de ha fört henne? Jag kände knuten i min mage hårdnas, vad fan är det de gör med henne egentligen? Mitt huvud föll ner i händerna och jag kramade åt mitt hår, allt är mitt fel.
"Plingilingiling!" Jag lyfte huvudet och grävde upp mobilen ur fickan, Mason! "Hallå?" sa jag och min desperation kunde inte döljas. Han tvekade lite i andra änden vilket bara oroade mig mer. "Mason." sa jag med en argare ton. "Hon är tillbaka..." Jag reste mig hastigt upp och tog på mig skor och jacka i ett drag. "Vart!" Han tvekade igen som om han egentligen inte ville berätta för mig. "Mason, vart?" sa jag hotfullt och påminde honom vem som var äldst, han suckade och jag hörde irritationen i hanns röst. "Hon är på Oregons State Hospital." Mitt hjärta föll, jag la på och sprang jag ner för trappan och hoppade in i bilen då solen var ute. Jag struntade totalt i alla trafikregler just nu, jag var bara tvungen att nå henne. Rådet skulle få betala.
Jag rusade in genom dörrarna till receptionen "Vart är Cie.." Jag avbröt mig själv när jag kände hennes doft och jag rusade efter den. Mason stod utanför ett rum och jag saktade in när jag närmade mig dörren. Allt saktades ner. "Hur..?" Min röst svek mig men Mason förstod och jag såg lite skuld och oro i hans ansikte när han såg på mig. "Hon låg riktigt illa till, doktorerna kan inte säga exakt va konsekvenserna kommer bli. Men... nu. Xander, du lovade mig att hon inte skulle tvingas bli en av oss." "Nej." Jag klev in genom dörren till hennes säng och satte mig på huk. Jag hade svikit henne, det kändes som att mitt hjärta slets ur bröstet för hundrade gången den här veckan. Jag visste nog att det var detta som skulle hända henne efter de tagit henne men jag hade inte velat erkänna det. Jag reste mig upp och böjde mig över henne och kysste hennes panna.
"Ciera, förlåt mig."
Namn: Ciara (KEER-a)
Ålder: 18 år
Bor: Portland
Art: vampyr
Utseende:
Rött hår, gröna ögon, blek hy. Har fräknar som framkommer i solljus och inte så tydliga ögonfransar.
Personlighet: Hon är omtänksam, lojal och försiktig. Men det är extremt viktigt att inte komma på fel sida av henne då hon har svårt för att förlåta och är extremt envis.
Familj: En storebror som lever med henne efter minnesförlusten (Cameron Monaghan). Han är bra kompis med Xander och har det därför svårt med hanteringen av situationen eftersom han är överbeskyddande om sin syster.
Bakgrund: I hennes mänskliga liv förlorade hon och hennes äldre bror Mason sina föräldrar i en skottlossning på en bank. Ciaras förvandling blev framtvingad av rådet efter att hon påbörjat en relation med Xander. För att de båda inte skulle bli dödade behövde hon omvandlas omgående av antingen rådet eller Xander.
Namn: Xander Kaluna
Ålder: 19 (+ 97)
Längd: 188,5
Född: Wales
Bor: Portland
Boende: Lägenhet
Art: Vampyr
Jobb: Cafét "Sweet tooth" + cash från jobben åt gänget
Utseende:
Personlighet: Spelad ”Tuffing”/Bad guy, Respektfull, Beskyddande, Skämtsam Familj: Sin brors ättling, Tommy Daniels, 17 år - Hetlivad, Impulsiv, Ansvarslös, Smart
Bakgrund: När Xander och hans lillebror Kyles föräldrar dör i en brand så beslutar dem sig att lämna allt bakom sig och emigrerar till USA år 1918. Men på fartyget dit så blir Kyle överfallen, innan det blir för allvarligt så kommer Xander i mellan och ropar åt Kyle att springa efter hjälp. Det blev sista gången dem sågs för efter det så var Xander inte mänsklig längre. Hans psykotiska skapare dödade hejdlöst och drog med Xander, men rådet gjorde sig av med hans skapare då han väckte för mycket uppmärksamhet. Då blev Xander fri och började leta efter sin bror, men han hittade bara en grav och en gravid änka. Efter det gjorde han det till sin uppgift att skydda sitt släckte.
Nu: Tommy hamnade i fel kretsar och blev involverad i ett gäng som han gör småstölder och annan skit för. Xander försökte få honom ur det och gick så långt att blanda sig in i hans liv för att se till att han inte skadades. Så för att se till så att inget hände honom så blev det tillslut att han mycket motvilligt anslöt sig till gänget, han hade varigt med i det runt 1,1/2 år när han mötte Ciara genom kompisen Mason, hennes bror.
