Jag kände hur jag kom till sans igen efter några lugnande andetag och spänningen kom tillbaka till min kropp, jag kunde inte släppa vaksamheten och jag var tvungen att vara beredd på att åt minstånde slåss för min frihet om de skulle behövas. Blä. Den här situationen suger. Inte nog med att jag känner mig patetisk så kan jag inte lita på något de säger, och den fulla innebörden av det har jag inte kommit på förens nu..? Visst jag var upptagen med att dingla på en främlings axel mitt i tomma luften efter att vi försökt döda varandra, så lite upptagen kanske min hjärna hade varigt. Och sedan förstås försöka bortse från att Eugene var nästan, lixom typ den snyggaste killen jag sätt. Med sina snälla men samtidigt sexiga gyllenbruna ögon, tjocka bruna hår och underbara ansiktsdrag..Hmm.. Mitt i prick för att trycka på all mina knappar... eller vad man nu brukar säga...?
Ooooch tillbaka till ämnet så jag måste hålla ögonen öppna och skanna av omgivningen för bästa väg ut senare, för även om de här killarna... Hum... Två killar som bor ensamma tillsammans..Host, strunt samma. Men även om de visar sig vara de snällaste personerna i världen så tänker jag inte stanna här. Den saken var säker.
När Eugene började gå så följde den som höll i mig efter utan att släppa mig, det här var konstigt... "Hey! You! And what if I don't want you're help? Ore you're trouth talk." Ropade jag efter honom med en vaksam men samtidigt lite stöddig röst. Vad skulle han ens hjälpa mig med?
Jag guppade upp och ner i främlingens famn och tog ett fastare grepp om hans armar som var lite för hårt spända om mig. Jag öppnade munnen och frågade med låg röst till killen vars ansikte jag ännu inte sett. "Could you put me down now?"
Snabbt försökte jag slingra mig mellan alla elever på väg till sina nya rum för att komma på långt bort från rektorns kontor som möjligt. Dock hann jag inte långt innan någon grabbade tag i min arm och vände tvingade mig att vända. Eugene. Var han verkligen så rädd för vad alla andra skulle tycka att han sprang efter mig? Dummer, han borde verkligen sluta bry sig..
"Look
Eugene.. I don't know you, I don't want to know you, and I don't want any part of this so you need to leave me alone. I don't care if your as called reputation gets smushed in to pieces cause I don't care about you."
Med de orden sagda ryckte jag tag åt mig min arm och vände mig om för att gå, utan att ge honom ett direkt svar på hans fråga. Jag borde ha vetat bättre än att dra till mig bråk med skolans bråkstake. Hur kunde jag hamna i en situation där hela min familj kunde förstöras? Om Eugene/snape misstolkade mitt 'svar' skulle han berätta om mina föräldrar, vilket skulle orsaka att hela skolan snabbt skulle få reda på det, tillsammans med rektorn, som antagligen (jag kunde inte veta eftersom han inte har ryktet till sig att vara rättvis) skulle ta kontakt med mina föräldrar, som definitivt skulle döda mig om dem fick veta. Varför lovade jag bara inte att jag skulle bevara hans hemlighet och stå ut med tanken att aldrig få skratta tillsammans med Simon åt hans fåniga namn, utan istället skulle jag riskera min familj, och min fars ställning i ministeriet. Men jag kunde inte ångra vad jag sade, det var sant. Jag ville inte lära känna honom och jag ville inte ha något att göra med hela lögnen hans pappa ville att vi skulle spela efter.
Snabbt tittade jag på klockan för att veta vilken lektion jag hade nu, men så kom jag på att vi alla var lediga den första dagen för att kunna plocka upp våra saker och installera oss i de nya rummen eller elevhemmen. Det kunde jag behöva nu när jag flyttat upp en klass..
Varför var hon så upprörd? De var ju inte som att de va hennes pappa som slagit henne. Var hon fortfarande ledsen över vad jag sa, även om jag sa förlåt? Fast för de jag sagt så krävdes det nog mer än ett förlåt, mer som ett suddgummi. Men det var ändå mer än någon annan fått.
Hon vände sig om och försvann ut ur rummet och innan far han göra något mer så rusade jag efter, jag var ändå illa tvungen att få henne hålla tyst om allt det här.
Jag kom ikapp ganska snabbt och grabbade tag i hennes arm så att hon skulle stanna. "Hey, you are'nt going to tell anyone abaut what happend in there right? If you don't, nether will I abaut you. Okey?" Sa jag med en låg röst och försökte få ögonkontakt, jag ville lägga till mer, ett hot eller åt minstånde en hotfull röst. Men i detta fallet trodde jag det var bäst att bara lägga undan det, men jag var inte säker, för så här har jag aldrig gått tillväga innan. Osäkerheten gjorde mig frustrerad och om hon inte lovade att hålla tyst om detta så visste jag inte vad jag skulle göra.
Jag kände mig lite dålig för att han fick resa på sig för och hjälpa mig, men när jag såg hur dvd:n fungerade så inspekterade jag med ett o format på mina läppar. En sådan hade vi definitivt inte haft ute på landet i vårt lilla hus. Han tog tag i min arm med sin starka men försiktiga hand och förde mig till soffan. Jag drog upp byxorna som börjat glida ner innan jag satte mig i skräddarställning i den mjuka soffan. Det var ett tag sedan jag såg på 'Sleapy Hollow' så det skulle bli kul att se den igen, jag mindes den grå staden, den huvudlösa ryttaren, och Johnny Depp med alla sina små redskap. Ett leende prydde mina läppar, jag älskar värkligen såna här filmer. Så fulla av mystik och spänning, nästan överallt där det finns övernaturligt så värkar det finnas spänning. Och även om jag är en ganska stilla person så önskar jag mig ibland lite äventyr. Jag skulle ju faktiskt kunna uppleva allt det där med min kraft, min magi, men den känns inte värklig. För jag har aldrig riktigt haft några andra utövare omkring mig förutom mina morföräldrar. Utan alla har varigt normala, och jag ville känna att jag tillhörde, så jag ville va normal och kastade bort min natur. Det som gjorde mig olik från de andra, det som gjorde mig onormal. Och då mormor och morfar försökt påminna mig om vad jag värkligen var så undvek jag dem med. Men nu... Jag kastade en blick på Eathan, nu när allt kom rasande mot mig och mitt eget äventyr hade tagit en början var det dags att ta fram det jag gömt. Minnet av minotauren och den kalla magin som plötsligt dykt upp i parken fick det att suga i magen. Jag kan inte förstå vem det kan ha varigt eller vad för agenda hon eller han kan ha med mig, men jag hade en dålig känsla över det. Jag såg upp när den dova musiken höjde sig och filmen började gå igång, jag kastade ännu en blick på Eathan och mötte hans ögon med ett leende. Mina funderingar fick vänta till senare, just nu så vill jag bara fokusera på filmen och min goda bakelse.
Medans de huvudlösa offren dök upp på tvskärmen så kände jag hur mitt huvud blev tyngre och tyngre men jag kämpade för att hålla mina ögon uppe. Jag kan ju för guds skull inte somna här! Kanske borde jag försöka ta mig hem, jag sneglade på Ethan men såg hur inne han var i filmen. Jag blev lite glad över att han verkade gilla en av mina favorit filmer och kände att jag inte ville störa honom medans han såg på en av Tim Burtons underverk. Det kanske räcker om jag bara vilar ögonen en stund så kan jag hålla mig vaken längre sen? För jag orkar verkligen inte hålla dem öppna längre. Filten jag hade virat omkring mig efter jag ärtigt upp min bakelse påminde mig om stora gamla Mr. Boogi. Jag undrar hur han har det i tryckt i en låda? Han är ju bara ett gosedjur men jag skulle inte vilja ligga och sova i en sån. Vi har spenderat många nätter ihop då jag fick honom i tio års present, jag log vid minnet av hanns mjuka päls och innan jag visste ordet av hade jag glidit in i drömmarnas rike.
Helvete. Det fanns en anledning till att jag slutade hjälpa kvinnor. Inte bara att jag utsatte dem för en stor risk.. De var vårdslösa och hade humörssvängningar. Janell var ett utmärkt exempel på det. Den dummern hade fått för sig att hoppa de sista metrarna utan någon tanke på att hon kunde bryta något eller skada sig, och nu skulle hon säkerligen försöka rymma också. Himla fruntimmer.
När marken närmade sig ännu bestämde jag mig för att också lämna fordonet, endast för att se till att hon inte rymde, men efter att jag landat blev jag uppdragen från huk och tvingades se in i Janells ögon. Väska..? Vilken himla väska snackade hon om? Förhoppningsvis handlade det om något vapen och inte hemlighetsstämplade papper som inte gick att ersättas..
"What fucking bag are you talking about?" frågade jag irriterat och slog bort hennes händer från min krage. Lättad var jag när jag såg Kellan komma från huset för att välkomna mig hem, men känslan försvann lika snabbt som den kom när jag såg hans min.. Jag visste att jag skulle få ett helvete att försöka förklara allting för honom sedan.
Med en nick visade jag åt min kompis att han skulle ta hand om henne och det gjorde han.. På ett intressant sätt. Skrattandes såg jag på hur Janell kämpade innan det dog ut i samband med att hon slapnade av, det var dags att ta hand om det här.
"Okay.." Började jag. "We'll go inside to explain everything to you, but then I'll expect nothing but the same from you, cause if we're going to help you, the truth must be told.." avslutade jag och började gå in till stora entren med väskan i handen, som jag hämtat sekunden innan jag börjat gå.
Ha ha, en liten skrytmåns. Jag fuktade läpparna och höjde ögonbrynen, men tillslut nickade jag med ett litet leende. Han förtjänade det om han lyckats tjäna ihop till en sådan här kåk.
"But i would like an answer to my question." Sa han och mina mungipor sloknade, jag kastade en lite tjurig blick på honom. Varför vill han snoka i mitt förflutna så himla mycket? Visst han litar inte på mig och bla bla bla, men du ser inte mig fråga en massa...
Plöttsligt fick jag ett hugg i magen, tänk om detta bara är en fälla, tänk om han för mig rakt till Grey's. Rakt till min död. Han sa något och jag kastade en lite förtvivlad blick på honom, sedan så såg jag honom plocka upp sin väska och göra sig redo för att hoppa av. Jag tvivlade men sedan kollade jag efter min väska, jag stannade upp och rätade på mig. Åh nej.
Jag öppnade upp min dörr och hoppade de sista två metarna. "Fuckfuckfuckfcuk..!!" Mumlade jag och grabbade tag om mitt huvud i nästan panik. Jag ville slita och dra i mitt hår med det var uppsatt i en hård knut, jag spände mina armar och visste inte riktigt vad jag skulle göra av dem.
Eugene. Jag stegade runt helikoptern och nålade fast honom med en ursinnig blick, när jag kom fram grabbade jag tag i hans skjorta och drog upp honom med ett ryck till min ansiktsnivå. "My fuckig bag is still back there. Do you know what whas in there? My little baby whas in there!" Sa jag och skakade om honom och sedan tvingades jag släppa taget. "I bet this whas you're plan all along, to kidnap me whithout any gun ore anything to defend myself with. Hu!? So? What happens next? Hu!? Answer me!" Sa jag argt och knuffade honom för varige 'hu!?'. Mina ögon fylldes med tårar av frustration, fan vad jag suger på det här! Jag visste att ilskan jag kände inte var mot honom utan mot mig, hur kunde jag komma i den här situationen?!
Jag tjöt överraskat till när jag kände två enorma, muskliga armar om min mage och jag lyftes upp från marken. Jag sprattlade och frustade men kunde inte komma loss. Faktiskt så röde jag mig inte ens en centimeter, jag kände mig som en liten docka i den här stora främlingens famn. Jag suckade uppgivet och slappnade av...
Hum.... hur konstig är jag om jag säger att jag fann det lite mysigt och avslappnande i den här killens famn..?
ÅH GUD!!? Vad är det för fel på mig??!!
Varför ville hon inte svara? tänkte jag irriterat, men alla tankar på jobb försvann i samband med att hennes läppar formade ordet WOW. Vad kan jag säga? Jag är en kille som gillar att skryta med mina ägodelar, vem gör inte det?
Ett glatt leende tog plats i mitt ansikte, i alla fall gillade hon det som skulle bli hennes hem senare. Jag tänkte inte precis ta henne till min fru, men alla mina lärlingar bodde hos mig under tiden jag och sebastian tränade dem.
"Do you like it or what?" Skrattade jag, men tänkte fortfarande tillbaka på frågan och varför hon så 'skickligt' undvek den. Tanken på att hon kankse inte var självständig gnagde i bakhuvudet. I så fall hade jag tagit mig vatten över huvudet och antagligen skrivit på mitt dödsattest.
"But i would like an answer to my question." Sade jag sedan och antog att jag skulle ångra det jag hade att säga sedan.
"If you tell me the truth, then I'll give you five questions about anything.." Log jag snett och lite tvekande, snälla gör så att jag inte ångrar det här sedan.
Sebastian nickade åt mig som en signal att vi var klara för landning, så försiktigt plockade jag ihop mina saker och uppmanade Janell att göra det samma innan jag stadigt höll i mig i handtaget.
Smärta. Känslan av att brinna befann sig i min kropp och hotade med att kväva mig om jag inte började andas igen. Det spelade ingen roll att jag intalade mig att det var okej, att han bara var förvånad för varje cell i min kropp kände av den och jag visste inte vad som var värst. Den förlamande ilskan, eller chocken. Vad fick honom att tro att han hade privilegiet att säga vad som helst? Att han var bättre än alla andra? Snabbt konstaterade jag att det var mitt hat mot honom det som kokade inom mig. Den förbannade snobb som stod framför mig.
Dock rann ilskan av mig snabbare än vad jag förväntat mig. Den lämnade mig naken mot allt som pågick omkring mig, att rektorn stod nu upptryckt mot väggen med Snape däremellan. Benen vek sig av förvåning och synen blev suddig. Dem bråkade.. på grund av... mig.
"Please.. Stop.." snyftade jag. Förbarmade mig själv för att vara så mesig.. Om någon frågade kunde jag bara hävda att det var den tiden på månaden. Men i själva verket var det som att stå och återuppleva ett minne, fast utanför sin egen kropp.
Förvånat vände sig Kallebus Snape mot mig och tvingade sin son att be om ursäkt. Men jag bara skakade på huvudet och reste på mig. Jag behövde gå. Behövde komma bort ifrån det här nu. Att jag reagerade som jag gjorde, var bara ett bevis på att det Snape hade sagt var sant. Det var så sant att alla skulle få reda på det nu, om de inte redan visste det.
"I- I need to g-go.." mumlade jag och tittade ner i golvet innan jag vände på klacken och började gå.
Jag kastade en mördande blick på Lauralie, hur vågar hon!! Åh! Om vi inte var i min fars kontor just nu skulle jag seriöst överväga att skada en tjej fysiskt. Mina knytnävar skakade då jag spände dem så hårt och kämpade för att inte explodera. För att vara en smart tjej så var hon värkligen seg fattad, och det strödde bara på min irritation. Kunde hon inte bara säga 'Nej, tack' så jag kunde gå här ifrån och slå ner något eller någon.
Jag kände hennes blick på mig och tyglade mig så mycket jag kunde, jag ville inte brista, Mr. Snape skulle bli rasande på mig då. Men förgäves, jag kände hur det bubblade upp inom mig och jag skakade av ilska. Jag vände mig mot Lauralie och stirrade ner henne. "Of course you're not the girl for the job! You are just a ignorant, stupid little girl who think she is something because she moved up a grade and her father is in the minestry. But the truth is that you are a pathetic little girl that get's hit by her parents in public. I think Jack whas right, you are an attencion hore." Sa jag med en lågt hotande röst, jag skämdes över att jag tagit upp det där med att hon blev slagen. Speciellt när jag inte har det bättre själv, men...
"EUGENE SNAPE!!" Jag ryckte till och spärrade skrämt upp mina ögon, min fars blick var förvridet i ilska och jag visste vad som skulle hända redan innan han lyfte sin näve. En hård stöt nådde min käke och den fick mig ur balans, jag staplade in i dörren och pappa följde efter. Han grabbade tag i mitt hår och körde in mitt bakhuvud i dörren, jag såg skrämt på honom och min blick flackade sedan undan på Lauralie. "You look att me now!" Sa han morrande och min blick kastades tillbaka på hanns mörka ögon. "How dare you behave like that in front of someone an embarras me so comepleately, you should belong on the streets! Apolegise to miss Malfoy NOW." Jag drog skälvande efter andan och tårar av skam smög fram i mina ögon. "I'm sorry." Sa jag och stirrade upp i taket. "LOOK IN TO HER EYES!" Röt pappa och slet mig från dörren mot Lauralie. Jag stumblade fram och spännde mina käkar, sedan lyfte jag sakta min blick och såg in i hennes bruna klara ögon. "I'm sorry Lauralie."
Jag kastade en skeptisk blick på Eugene och hans tumme, att jag har ett sött skratt, de va något nytt. Min ena mungipa log och jag skakade på huvudet åt honom innan jag vände min blick utåt igen. Jag kunde inte riktigt se om han menade det eller inte vilket gjorde mig väldigt frustrerad då jag blev pirrande glad av orden.
Det händer ganska ofta att jag får komplimanger från andra, speciellt om mitt utseende. Men jag förstår inte riktig varför, för mitt utseende är ganska vanligt tycker jag. Mörkbrunt hår, ljusblå/ grå ögon, hjärtformat ansikte med ljus hy och en vad jag antar man skulle kalla "vanlig" kropp. Men visst blir jag glad av komplimangerna och jag tänker absolut inte klaga. (Fast när killar ger en komplimang med hopp om något i gengäld så är de inte så smickrande, de räknas som en förolämpning tycker jag.)
Jag släpper ut en suck, undrar om de skulle ge mig komplimanger och flörta om de visste vad jag gjort och vad mitt yrke är? ...Självkart inte...de skulle avsky mig... Sedan slog det mig, om Eugene menade de han sa så betydde de att... ja, att han inte avskydde mig. Men så vet han ju i och för sig inte min historia...
"Why did you leave? If it's true that you're inpedendent..?" Jag ryckte överraskat och spärrade skärrat upp mina ögon när jag hörde hans fråga. Mina ögon blev fuktiga och jag svalde hårt. Inte en gång till! Jag kämpade i mot mina minnen och förblev tyst utan att ge ett svar.
Min blick vändes från mina knutna nävar och ut genom fönstret, då fick jag syn på ett enormt hus, eller snarare ett slott. På framsidan var det en enormt lång rektangulär gräsmatta med en rund fontän i mitten som man säkert skulle kunna hoppa i och bada i. På baksidan så fanns de alla möjliga planer där man kunde sporta och träna, men närmast huset så fanns det tre olika pooler med olika storlekar och runt om så var det väldigt mysigt dekorerat och jag kunde bara föreställa mig hur det såg ut där på kvällen. När vi kom närmre så jag också att poolområnet var avskärmat från träningsbanorna. Slottet, som jag beslutar mig för att kalla de. va enormt och fick mig att dra efter andan. De var så otroligt vackert. Hela stället va omringat av en skog och baksidaområdet var ganska nära ett stup som gick ner i det vackra havet. Ett "wow" slank ur min mun, sådana här ställen finns bara inte i Miami, eller någonstans för den delen...
