whenthewordsarewritten.blogg.se

"Well, the fighting is going all right.." Jag pausade för att blockera ett slag och duckade för dens andra slag, sedan slingrade jag mig runt och låste dens armar och sparkade av den i mitten så den gick i två. Men trots det fortsatte överkroppen krypa i mot mig som en läskig zombie. "... but the psykological part is a little sway." La jag till innan jag hoppade på dens armar och ryckte bort luckan på bakhuvudet och flera sladdar rycktes dän med det.

Nu var det inga kvar och jag kollade mot Eugene och gick fram till honom, jag drog efter andan 11...10... "Holy shit! You have to cut the wire now!" 8...7...6...

 

                                                                                                             

   Fuck. I ögonvrån kunde jag se hur Janell föll till marken och jag försökte uppskatta hur lång tid vi hade på oss innan tiden bokstaligen var slut för oss. Det kunde inte vara mer än 1,5 minuter kvar på timern så stressen började definitivt komma. 

   "How's it goin'?" Ropar jag flyktigt efter att jag hoppat upp på ryggen på en av träkonstruktionerna. Sittandes här på fick mig att känna mig som en cowboy som gör ett ynkligt försök att rida en tjur. Det hoppade och ryckte varje sekund som gick och det blev svårare och svårare att försöka komma åt kontrollpanelen. Förbannad på situationen samlade jag kraft för att knocka ut min motståndare. 

   När jag väl lyckats öppna luckan mötte jag dock ett annat stort problem. Klockan lyste med röda bokstäver 27..26..25.. Fan. Vilken av kablarna ledde till avaktiveringen? Den röda var jag säker på att den var neutral, men vit eller gul.. Min magkänsla sa till mig att det var den vita. 

Roboten föll ihop och jag landade med en kullerbytta på marken och mötte en till som svingade sin arm i mot mig. Jag duckade för slagen och började fightas. "Are you kidding me!? Why didn`t you say that before? You go and take it out I can`t se it, I`ll cover you!" Ropade jag åt honom medans jag försökte hålla huvudet kallt och inte förlora förståndet. I en sådan här galen situation måste jag hålla igång fokuset! Jag klarar det här!! En till närmade sig mig från andra sidan och jag duckade precis i tid så att den ena tog ut en av sina kompisar, okej två kvar. "Hurry!" Ropade jag på Eugene och kastade en blick på honom men så fick jag en hård smäll i magen och jag flög bakåt. Det svartnade lite för ögonen och jag kämpade för att få in luft i lungorna, paniken närmade sig i takt med att roboten gjorde och jag försökte lugna mina andetag. Tillslut flödade syret in och jag rullade snabbt undan då roboten svingade sin arm mot golvet där jag varigt. Då fick jag se den andra roboten närma sig Eugene och jag sprang mot den med ett litet vrål och fick in en spark mot denns knä. Den föll ihop och sedan kom jag upp bakom den och greppade tag om huvudet och vred om och så poppade huvudet av och roboten föll till marken. En kvar.

   Även om vi befann oss mitt i en slagkamp kunde jag inte undgå att bli irriterad på hur Janells attityd var? Insåg hon inte allvaret i situationen eller var hon bara så nonchalant att hon inte brydde sig? När hon sedan hoppade upp hindrets rygg var det jag som kom till insikt om att hon inte ens var medveten om det största hindret. 

   "Janell, do not freak out now, but the biggest problem with this robot-thingy-thing is disarming the bomb activated by opening the door to the control panel, so have you done it before or should I take over? I think that one of us have to keep the robot in position" Jag mådde så dåligt av att bara säga det till henne så känslokallt, men det verkade inte finnas någon annan väg.. om hon skulle öppna luckan nu kanske vi båda dog. 

   För att vinna lite tid svepte jag dock ändå med ena benet över marken så att träklumpen föll till marken. 

"Speak for yourself, humans I have a problem with..." sa jag och pausade innan jag fick till en spark som mötte en arm så att den lossnade och bara några trådar höll det kvar till axeln. "...but not a pece of wood." Jag blockerade några slag med armarna och det var lika smärtsamt varige gång, jag skulle få några rejäla blåmärken av det här och mitt sår på smalbenet vill inte sluta blöda. Så man kan väll säga att jag inte känner mig lika kaxig som jag låter. "Help me with this one, let´s take them one at the time!" Sa jag och gled snabbt in under "robotens" ben och sedan så hoppade jag upp på hans axlar och låste fast hanns flaxande armar så att Eugene kunde få in en bra spark för att få den at rasa.

   Med en låg duckning kunde jag undvika ett av de 'slag' som motståndaren måttade in. Hennes fråga gjorde mig lite ställd.. Hur skulle vi egentligen klara av det här? Senaste gången jag var här slutade det inte bra.. 

   "Well.."  mumlade jag och flyttade på mig så att vi stod enade igen. "I believe we have to fight and disassemble all its parts.. And it -" jag pausade för ännu en blockering av maskinens attack "-will not be a piece of cake". 

   På baksidan av trämanicken fanns en lucka som man behövde ha tillgång till för att kunna klara rummet. Genom att öppna luckan och dra av någon av sladdarna dödade man roboten, det fanns bara en hake... 

När jag tagit mig förbi dem hamnade jag på en större platta och först hände inget och jag såg mig spänt omkring medans jag gick mot plattans centrum. Jag vände mig snabbt om när jag hörde något bakom mig och såg Eugene landa på plattformen. Han kom närmre och viskade: "You know, we would stand a better chance at this if we cooperated.." i mitt öra och sedan så ställde han sig rygg mot rygg. " Well, I´m used to working alone." sa jag lite bittert, mitt ego vill gärna tro att jag ska klara detta själv men vettet säger att det är dags att ta i mot lite hjälp. Men jag vet inte riktigt hur.. Från hörnen började helt plötsligt trä maskiner av mänsklig form närma oss.  "Duck Janell. Duck!" Ropade Eugene och min kropp reagerade snabbt och följde hanns. "To your right!" Ropade jag när en av deras armar svingades i mot oss. "Figth or avoid?! frågade jag då jag inte ville ta risken att krossa min arm när jag blockerar ett slag. Jag fortsatte undvika slagen och häpnade över hur snabbt jag lärde mig att hänga med i hans rörelser.

 

   Det tog mig ett antal sekunder att skanna av rummet och snabbt analysera våra möjligheter. Det fanns inte så många och vår bästa chans skulle antagligen vara att samarbeta. Dock var det ingenting som Janell väntade på, utan hon beslöt sig för att påbörja rummet utan min hjälp. Tävlingsinriktad som jag var kunde jag inte låta mig själv hamla efter, även i en situation som denna. 

   "you know, we would stand a better chance at this if we cooperated.." Mumlade jag i hennes öra när jag kom fram och sedan ställde jag mig med min rygg mot hennes. På väg mot oss i denna stund var maskiner, gjorda av trä med full kroppslig mekanism. Deras fart accelererade och med den del av maskinen som skulle representera armen restes och slungades emot oss. Med ens kunde jag höra min egen röst. 

   "Duck Janell. Duck!" 

Jag slängde min blick på Eugene och inspekterade hanns spända rygg, undrar vad det var som fick honom att komma in här när han själv skulle komma i så stor fara? Han började ge mig instruktioner om hinderbanan som väntade och jag hörde hur osäker han var, så samtidigt som jag blev bättre till mods när jag visste vad som väntade så gjorde han mig illa till mods. Panik och nervositet kan knäcka de bästa av stridare, men jag visste inte vad han kände så jag valde att lita på att hanns instinkter skulle ta överhanden så som mina alltid gör när jag håller på att bryta ihop.

Jag klev in i det nya rummet och ställde mig bredvid Eugene med en besluten min, jag tänker banne mig inte dö här och lämna de två som jag älskar över allt annat åt att sörja mig.

Ett kugghjulsläte började låta i rummets väggar och efter det tändes allt upp medan dörren bakom oss stängdes. "OH MY" lämnade Eugenes mun och jag spärrade chokat upp mina ögon. Åh herre gud... Att hålla mig levande kanske kommer bli svårare än jag trott.  Jag skannade av alla hinder jag kunde se och tänkte i skyndande fart vad jag skulle göra. "I'm guessing this has a time limit to so let´s get started. I'll go first." Sa jag och tog ett steg fram, jag kastade en blick bak på honom och jag vet att han såg min skräck för den hade smugit sig på mig och hade fått mitt hjärta att bulta hårt. Men innan  jag han tänka något mer slängde jag mig in mellan de stora svingande klubborna och landade på de små plattorna som var det enda som skiljde mig ifrån att landa i ett hav av spjut. Sedan kollade jag åt mina sidor och såg armborst redo att skjuta, jag hoppade snabbt mellan plattorna med pilar svischande bakom mig. När jag hoppade för att ta tag i den hängande kedjan så kände jag en svidande känsla  på baksidan av smalbenet, men det var bara en skråna så det hindrade mig inte från att klättra upp och sedan fortsätta banan genom att kasta mig mot en plattform för att sedan fortsätta med att hoppa, volta och  ducka för spikklubbor.

En pinsam tystnad spred sig efter att jag kramade om henne. Vad hade flugit i mig? 

Snabbt gick jag igenom porten in till nästa rum och tittade mig omkring. Vad skulle detta föreställa? Just nu fanns ingenting i rummet, men så fort tanken for igenom mitt huvud visste jag att det inte var sant. Jag visste de här rummen innan oh utan och så fort lamporna tändes skulle en klocka börja ticka. Då har vi totalt 90 sekunder att klara oss igenom en farlig hinderbana, något liknande den i kung fu panda, ironiskt sett. 

"Okay. So this is a steeplechase course, with spikeclubs and stuff like that.. And it's usually a bit hard..... But yeah.... You- You probably don't wanna hear that kinda stuff. Right?" Jag pladdrade på lite nervöst utan någon baktanke på vad jag sade, men kanske kände jag mig tvingad att säga något, för att lindra mitt dåliga samvete. 

Ett högt mekaniskt läte, liknande rullande kugghjul började låta och det var vårat tecken. Snart skulle alltså lamporna tändas också.. 

"OH MY" Herregud. Herregud. Nu kommer jag att dö. 

-

Hinderbanan jag refererar till;

 

Jag fick ett stolt leende och vände mig mot Eugene igen för att se om han var redo för nästa uppgift  men då så drog han mig in i en omfamning och jag blev stel av överraskning. "You did it." Viskade han lättat och när jag blev medveten om hur pressad jag var mot hans fasta kropp och hur det skickade rysningar genom hela mig så försökte jag göra så stort avstånd som möjligt medans han höll om min midja, tillslut så tryckte jag ifrån med händerna och såg på honom med en frågande blick. Vad for det i honom? Varför kramade han en total främling i en dödsfarlig hinderbana när vi bara var klara med första steget, om det nu skulle vara något kramande borde väll vara när vi kom levande här ifrån. Men missförstå mig inte nu, jag är inte precis arg över att han gjorde det, om jag skulle sätta något ord på det så var det generad men det var självklart inte något jag ens släppte ut en glims av. Jag harklade mig lite och lossades som inget hänt. "Shall we continue?" Sa jag och kastade en blick åt det hållet vi skulle med ett snabbt leende även om jag kände mig allt annat än lättsam. I vanliga fall så skulle jag kunnat hålla i lugnet lite mer men nu när jag skulle ge mig in i något där jag inte visste vad som väntade mig så var det inte lika lätt. Jag vände mig mot öppningen och tog några djupa andetag för att få upp mitt fokus och hela min kropp blev spänd och jag gjorde mig redo för vad som än skulle komma här näst.

Jag... Galen? Har tjejen mött sig själv? För några sekunder där, blev jag distraherad och det skulle inte förvåna mig om jag hade stått med munnen öppen. Om hon ville diskutera med mig om någon som var galen, kunde vi till exempel ta Stalin. Han var ganska galen med sina ideer om hur en människas liv inte var värt något. Men, jag? Jag var en helt okej kille, lever i ett slott, har en dödarmaskin i källaren, bor med ett gäng lönnmördare, tjänar pengar på att döda människor, har en egen betjänt/medhjälpare och har precis kidnappat en tjej. Inte kan hon väl kalla mig galen?

Vänta lite nu.. Sade hon något? "It's been a really long time since I decrypted a code from scratch, I hope I can make it." 

För att inte göra henne mer rädd än vad hon antagligen redan var, nickade jag och försökte att hålla min rädsla inom mig. Men tänk om hon inte klarade det? Tänk om pressen är för stor på henne och hon misslyckas? Kommer Kellan och alla andra killarna behöva se på när jag dör i en kammare som brinner upp? 

Ännu en gång förlorade jag mig själv i tankarna så pass djupt att jag missade nedräkningen och hennes lyckade avkodning. I stundens hetta med lyckan över att vara igenom, drog jag in henne i en fast kram. 

"You did it" viskade jag lågt i hennes öra. 

Jag kollade bak och Eugene kom in i rummet, skit kommer han döda mig nu? Men jag visste att de inte var sant, varför skulle han gå in hit om de var så farligt bara för att döda mig. Jag vände blicken mot sifferdosan då han sa mitt namn och  lyssnade vidare. Sammarbete, det är något nytt för mig. Visst jag har jag Benny som back- upp ibland men det här är något helt annorlunda, och för att vara ärlig känner jag mig lite lättad över att inte behöva vara ensam. Speciellt här i hans dödsfälla till källare, han borde ju veta vad som kommer och vilken kod det är. Så jag klev undan så han kunde ta över men när han fortsatte så kastade jag en chockad blick på honom. Skojar han med mig, ska jag göra det? Så det måste betyda att han inte vet, har han en dödsbana i sin källare som han inte vet vilka hinder det är i? Han kom fram till mig och placerade min hand på dosan. Jag mötte hans intensiva blick. "Oh my god you are crazy." Sa jag i en utandning men sedan vände jag mig mot dosan och tog ett djupt andetag som han bad mig att göra. "It's been a really long time since I decrypted a code from scratch, I hope I can make it." Sa jag innan jag började med steg ett, jag hoppas verkligen att jag hinner.

Jag har alltid varigt bra på att knäcka koder, jag fick ofta beröm av min tränare vilket kom i form av en nickning.

Jag andades lugnt och fortsate lika koncentrerat efter varige framsteg. "10...9...8...7.." Men när nedräkningen satte igång började dock stressen krypa på, men när jag tänkte igenom allt en sista gång så blev det klart för mig och jag knapprade in sifferkombinationen 4071 och tryckte på OK knapen precis rå robot rösten sa ett. Först hände inget och jag tittade oroligt på Eugene, hade jag haft fel? Men så sköts glaset åt sidan så att vi hade fri gång att fortsätta, jag andades lättat ut. Första steget klart.

Stressat tog jag mig ut ur kontrollrummet efter en kort diskussion med Kellan. Vi hade båda kommit överens om att jag skulle kunna få oss båda levande ut ur denna helvetesbana. 

"Janell.. " Sade jag lågt när jag gått in i rummet med ansiktet mot hennes rygg. 

"I'm here to help you, okay? But then you'll seriously need to listen to me, because, now that we both entered.. There's no way that we are getting out alive without working toghether. " om hon inte lyssnade nu och började avkoda systemet inom... max 40 sekunder.. skulle vi brinna inne. 

Vem det var som egentligen byggde källaren i det här huset, var oklart för mig och alla andra också. När jag flyttade in, hade jag precis som Janell, omedvetet startat banan och det var knappt att jag kom levande därifrån. Efter det hade jag gjort allt i min makt för att leta upp arkitekten och de förra ägarna, men precis som väntat, var de spårlöst försvunna. Nu var jag alltid tydlig med mina lärlingar så att de inte går in i rummet, om de inte var redo. För det finns ingen stoppknapp, och av någon anledning, hur vet jag inte.. så ändrades förutsättningarna efter varje omgång. 

"you got around-.." jag tänkte efter nu.. Hur länge hade jag varit försvunnen i mina tankar? kankse 11 sekunder..? "..30 sekonds.. TOP.. To decode the lock. Or, letting us burn alive. Are you ready? Have you ever tried to crack a code before?" Aningen stressat gick jag fram till henne och tog tag i hennes hand och placerade den på kodlåset. 

Intensivt tittade jag in i hennes ögon.

"Concentrate, and breathe." 

Jag gick mot öppningen och skakade på huvudet, vem fan var den här killen egentligen? Han har en hinderbana i sin nedervåning! Boong. Glaser vibrerade när jag gick rakt in i det och jag staplade bakåt. "Are you playing with me..?" Sa jag och höll handen för pannan och rynkade utmattat på ögonbrynen, jag orkar så inte med det här mer. På högra sidan fälldes det ut en skärm och när jag kom närmre så var det en sifferplatta. "Really? A code?" Sa jag irriterat och suckade, hur i hela friden skulle jag kunna lista ut en kod utan något som helst hjälpmedel eller en ledtråd? Skulle hela det här värkligen hänga på ren gissning och tur?

   "Oh... my.. god.." mumlade jag. Vad sjutton skulle jag göra? Det fanns ingen chans att hon tog det på allvar, och då skulle hon aldrig överleva det här. Bara det första rummet var belagt med gasbehållare, och om hon inte klarade av att klura ut koden till dörren skulle gasen långsamt sippra in genom hål i plåtrummet. Dödlig gas. 

   "What should we do?" frågade Kellan, men antagligen kunde han nog inte undgå att vara lite lättad, om Janell dog här inne, skulle vi inte behöva ta på oss ansvaret att träna henne, och så skulle han slippa henne för alltid. Om någon frågade, kan man bara säga att hon rymde. Men jag ville inte vara så oärlig, det fanns en anledning till att hon var här, jag kände det på mig! 

   "I have no idea, but I have a feeling that I'll need to guid her.. She's not taking it serious and therefore, she don't get that she's going to die. I just... I can't have another life on my consious." Min röst brast i slutet av meningen vid minnet av Liza, och jag visste att Kellan mindes allt lika väl.. Han var hennes bästa vän och de hade kommit hit tillsammans..

Två små röda lampor började snurra vid sidorna av mig och jag fick en uppsyn av rummet, det var ungefär fyra kvadratmeter stort och var som en järnlåda. Jag ryckte till och lyfte blicken när jag hörde en manlig robot röst från taket. O,oh... Vad fan har jag hamnat i nu..? Som svar på tanken så sköts en dörr åt sidan och in i väggen, sedan surrade det till och ett svagt, kallt, blått ljus flimrade upp i taket framför mig. Jag stod helt blixtstilla och väntade spänt på att en till lampa skulle tändas, för jag kunde känna att det fanns mer att avslöjas framför mig. Men inget hände och jag bara stod där i tystnaden. Min blick vändes skarpt mot en av de gömda högtalarna i taket när en röst hördes i dem. "Eugene..." Jag mumlade bittert till svar även om jag inte visste vare sig han skulle höra det eller inte. Vad var de här? En fängelsehåla? För det hade snabbt blivit tydligt för mig att det inte fanns någon vapen förvaring här.

Han fortsatte tala och jag rynkade besvärat på ögonbrynen, hinder? Vilka farliga hinder snackar han om? Jag kisade mot mörkret bakom den upplysta plätten men kunde inte se något. Hans bekymrade röst oroade mig och jag bytte nervöst ställning med fötterna. "Ore what?" Sa jag med en stadig röst även om det inte var riktigt så jag kände mig. "Fuck this.." Mumlade jag och vände mig om, de röda ljusen hade slutat blinka och lös nu upp vad som såg ut som en vägg. Om det inte var för de svarta sträcket skulle jag trott att dörren bara försvunnit. Jag pressade mina händer mot det kalla järnet och spände mina muskler medans jag pushade på. Orubblig. Jag pustade ut och slog nävarna i väggen. "Aaaah!" Skrek jag förbannat. Vad var det med den här killen och stängda dörrar? Nå, han får väll ha det på sitt sätt. Dags för en hinderbana.

"THREE, TWO, ONE... ACTIVITY STARTED" Den kraftiga robotrösten talade genom högtalarna och alla stannade upp. Ljudet vi alla lyssnade till, med förvåning, förakt, och rädsla tillhörde en livsfarlig fälla. Alla vi som var i huset, hade genomgått testet och nu hade hinderbanan blivit aktiverad igen, och det var inte av oss. 

"EVERYBODY TO THE BASEMENT. NOOW!" skrek jag och började jogga ned för trapporna, till källan av ljudet. Varför skulle någon frivilligt gå in i ett rum där det tydligt stod 'DANGER! KEEP OUT'? Den här tjejen var verkligen konstig.. 

Väl nere i källaren samlades alla i kontrollrummet för att försöka se var hon var men med tanke på att hon precis gått in i banan. 

"Janell.." Sade jag med lugn röst för att få henne att svara. 

"You have right now entered a very dangerous room of obstacles. I don't know why you did it, but, now that you did, you have to clear every room or.. or.." Jag visste att det jag sade inte skulle hjälpa, men hon var tvungen att veta sanningen, om hon skulle ha en chans att ta det på allvar var hon tvungen att veta hur hon skulle gå till väga.. annars.. skulle hon dö.

Herre gud vilket jäkla labyrint hus. Jag stannade upp när jag nådde en till korsning och suckade irriterat, jag visste inte längre från vilket håll jag börjat eller vart jag skulle ta vägen. Jag försökte tänka igenom alla svängar jag tagit men någonstans i mitten så trasslade det ihop sig. Tillslut satte jag bara av åt vänster, jag kunde inte stå still för länge och klura ut vart jag skulle, även om jag var orolig att jag skulle komma tillbaka dit jag började.

Mitt hjärta tog ett skutt av lycka. I slutet av korridåren så såg jag att det öppnande upp sig till ett rum innan korridoren fortsatte vidare, men sedan kom jag på tänka på de två salongerna som jag stött på innan.. Men i dem så speglades inte ljuvt solsken på det fylliga, röda trä golvet. Jag kom fram till ett par stora glasskutdörrar som var omringade av tjockt och utsökt utsmyckat trä. Mitt i mot dem så var det en bred, majestätisk trappa som gick ner en våning. På var sida av den så fanns det två fina fåtöljer och ett litet bord med en blombukett på. Men jag vände mig direkt till dörrarna och ryckte i dem, men åter ett lås. Gah!! Varför måste han ha så många dumma lås!! Okej för honom är de kanske väldigt nödvändiga men definitivt inte för mig som måste ut här ifrån. Jag antar att jag måste förstöra lite i det här huset för att komma ut...Men det kommer självkart inte gå att ta sönder det här glaset, för om han ändå satt lås på dem så borde han väll fixat skottsäkert glas. Då så får jag väll bara försöka pilla upp låset på något sätt.. Hum.. Jag tog en pin från mitt hår och knuten lossade betydligt mer men jag ägnade inte en tanke åt det utan försäkte se hur jag skulle låsa upp låset, det värkar som...

"Come out little princess!" Jag kollade skrämt upp, det var rösten från killen som låst in mig i skrubben.  Skit! Jag skulle inte hinna få upp det här innan han fick tag på mig. Det sög till i magen, om han fick tag på mig skulle jag inte överleva. Jag önskar nästan att det skulle varigt Eugenes röst, han skulle kanske skona mig i alla fall. Men nu var det inte han, så jag var tvungen att hitta ett gömställe eller fortsätta röra på mig. Jag beslöt mig snabbt för att springa ner för trappan och stod mellan två alternativ, till höger mer korridorer och labyrinter eller till vänster en stor järndörr med en röd skylt: STAY OUT: DANGER. Undrar vad som kan gömma sig här bakom..? Porr..? Hehe... kanske inte. (Vad säger det om mig om de var min första tanke..?) Eller.. Mina ögon lös upp, vapen!! Med de skulle jag ha en riktig bra chans att överleva och kunna ta mig ut här ifrån. Jag behövde inte fundera mer när jag kunde höra fotsteg komma närmre. Jag öppnade en av det tunga järndörrarna och innan jag klev in såg jag killen uppenbara sig på toppen av trapporna, jag skyndade in i rummet och omslöts av mörkret.

 

"So.. Your saying, that she's been alone all this time? And we never met her?" Frågade Heith chockat. Han var den yngsta av oss, och ifrågasatte fortfarande ganska mycket, eftersom han var nyare..

"I really don't know.. But if what she is saying is true, we need to help her.. Because, she was in deep shit out there.. She got a flashback or something causing her to fall in the staircasing, and I think that it's her past causing those attacks.." min erfarenhet med alla yngre lönnmördare var skulden de kände.. Kanske hade de blivit tvingade att assassinera någon man kände, bara för att bevisa sin lojalitet.. Det vet jag att jag var tvungen till att göra och då förlorade min pappa mig för alltid.

"Could someone bring her in..? If we all agree to at least talk to her and try to understand the situation?" Dem sträckte upp händerna för att rösta och när alla utan Kellan räckte upp sin hand, gick han motvilligt för att hämta henne.

Några minuter senare kunde vi höra hur någon skrek frustrerat. Sedan kom Kellan tillbaka med en ursinnig blick.

"That BITCH ran away. I TOLD you she was trouble." muttrade han innan alla for omkring som galningar för att hitta henne.

"Well, at least she's still in the house.." Sade jag och försökte se det positiva i situationen, men jag insåg så fort vi hade landat att det skulle bli svårt att få killarna att hjälpa henne. Speciellt när hon gör ALLT för att försvåra situationen.