"Andas inte.. Andas inte.. Han har inte sett dig.. Ta det lugnt..." tänkte jag för mig själv med kände mig dock inte mycket lugnad. Ett par sekunder gick utan att någon gjorde ett drag, men när hans blick mötte min hände något jag aldrig känt av innan. Aldrig på tusen år.. I alla fall inte på det här sättet.. En kittlande känsla for igenom mig och framför min näthinna kunde jag se hur ett band påbörjades från mig till honom. Ännu var det bara kort, kanske en halvmeter, och jag hade ingen aning om vad det var. Tänk om han försökte fånga in mig?! Jag gnäggade förskräckt och backade ett par steg och trampade rädd på stället. "Ta det lugnt.. Jag måste hålla mig lugn.. Blomman var hans födelsedagspresent. Jag skulle fånga den.." mina tankar fortsatte och det tog mig ett tag innan jag vågade titta upp igen och placera min blick på den okända mannen. Rädd för vad bandet mellan mig och honom betydde.
-
S, du får skicka ett sms till mig om min "nya" tanke.. Jag vill inte skriva iden här, men den tillhör ju det vi pratade om skulle hända senare! ;)
Mitt i mina förvirrande tankar så kännde jag en annan sinnes närvaro, jag såg försiktigt upp. Inget var framför mig och jag rynkade på ögonbrynen i förvirring, men innan jag började neka tanken så hörde jag ett svagt gnägg på andra sidan floden. Jag vände mig sakta om och genom det guldiga dimmskenet så kunde jag se en otroligt fin häst men... Nej, omöjligt.. Jag kisade ordentligt med ögonen men det spetsiga hornet var fort farande kvar. WHAT THE FUCK...Plöttsligt kom jag att tänka på medaljongen, synen jag såg nu och den matchade med varandra. Men detta var ingen fantasi, det var jag säker på. Hur kunde detta hända? Jag kollade förtvivlat upp på enhörningen igen och den stod kvar på samma ställe, den var värkligen vacker. Sedan så mötte jag dens stora oskuldsfulla ögon just vid det tillfället så kännd jag en kraftig stöt genom kroppen som fick mig tappa andan.
Det fuktiga gröna gräset smakade gott i min mun och jag njöt av att äntligen kunde vara mig själv. I min rätta form. Ett par minuter senare tittade jag upp och spottade ut det jag hade i min mun, även om jag var väl medveten om att det inte var så normalt för hästar. Framför mig stod en kille. En normal vanlig kille. Det kändes på hans aura att han inte var som oss. Men hur kunde han då komma hit? Frågorna rusade förbi i mina tankar när jag såg på honom. Håret var svart och på armarna fanns något färgglatt, vad det än var visste jag inte. En tyst gnäggning kom ut ur min mun och jag stod som faststenad, skulle jag backa och springa härifrån utan blommorna eller skulle jag gå fram och tysta den nyfikenhet inom mig? Än så länge var jag mer för det första förslaget, men det var Dekohs födelsedag och han ville så gärna ha den här blomman. Men samtidigt kunde jag inte bli människa igen framför en total främling som kanske var elak och ville döda mig. Varje cell i min kropp ville springa härifrån, allt annorlunda med honom gjorde att jag var rädd, men då var det större chans att han skulle upptäcka mig. Så jag var förstenad, med hoppet att han inte hört min gnäggning.
När jag öppnade ögonen möttes jag av en chockande syn. I stället för grå cement väggar och proppfulla trä hyllor så mötte mina ögon en förtrollande syn. Min blick drog sig över en bred lugn flod som skimrade av de få solstrålarna som lyckades ta sig igenom trädens löv, skogen var ganska tät och det växte onaturligt grön mossa på marken och några blommiga buskar växte längs med kanten av floden. I den så fanns det många stenar som stack upp över ytan så man kunde ta sig över till andra sidan och vattnet var klart och ljust så man kunde utan problen se botten. På andra sidan så var det ett fält av ljus blåa blommor, rosor om jag inte såg fel. Allt var underbart, jag kännde hur mina strumpor blev fuktiga och blöta så jag tog av mig dem och hoppade sedan ut på den närmsta stenen i floden. Men jag blev still på den, hur fan hade jag kommigt hit? Vad i hela friden var det här för ställe? Varför hade de här tankarna inte slagit mig först? Gaaahh!! Whut a fuck has happend???
"NANANANANANANANANANANANA" Nynnade jag och hjulade lätt på den fuktiga marken. Först kom händerna och sedan landade jag på fötterna igen. Idag kände jag mig glad det kändes som att jag var lyckligast i världen. Dekoh fyllde år idag och jag var ute för att hitta den bästa gåvan. Han berättade för mig att han egentligen inte ville ha något men det var en lögn, han hade letat efter en 'mirsofalie' som han tyckte var jättegod. Han visste att den var jättesällsynt, men det han inte visste var att jag hade en egen liten odling på den plats jag oftast transformerade mig. Så det var dit jag skulle, för att ta med mig flera hem till honom. Blommans egentliga utseende var helt normalt, det liknade en blå ros, så många tog fel när de skulle skaffa fram den, men jag kunde känna igen den på lukten så jag skulle ge min kära bror den bästa present han visste. För att komma till mitt speciella ställe behövde man gå igenom regnskogen och det var den bästa platsen på jorden tyckte jag så det var inga problem. Tyst sjöng jag för mig själv på min mors favoritsång och hoppade framåt, snart därefter kunde jag äntligen känna den mjuka och blöta mossan under mina bara fötter. Även om jag älskade det uppe i träden älskade jag det lika mycket på marken och jag ville så gärna kunna fläkta mig med hjälp av svansen igen.
Ett par minuter senare hade jag kommit fram till min älskade plats där jag nu i lugn och ro kunde transformeras för att äta lite enklare, även jag ville ju ha lite godsaker när jag ändå tagit mig ända hit.
"Trevon! Come down now, it's time to go to youre grandma!" När jag hörde mammas röst hoppade jag upp ur sängen och stängde av musiken som strömmade ur min dator. Jag var super hungrig nu så jag rusade ner för trappan så att jag kunde ha farmos goda mat i min mun så snart som möjligt. Trots att jag kommigt ner snabbt så hade mamma en missnöjd min på ansiktet, antagligen hade hon kanske fått skrika några gånger för att höras över min musik. Jag log lite ursäktande och drog på mina ytterkläder och efter det var vi ute ut dörren, pappa hade redan startat bilen så vi kom snabbt iväg. Det är bara två kvarter mellan våra hus och farmor blir alltid missnöjd när vi tar bilen, hon är ganska miljömedveten. Personligen så tycker jag det samma men om vi inte tog bilen så skulle vi inte hinna, och tid är något mamma är väldigt petig med.
När vi kom fram rusade jag ur bilden och gick in, när jag hittade farmor i köket så kramade jag henne bakifrån och hon hoade lite överaskat sedan skrattade hon lite lyckligt. "Hi Trevon, are you hungry?" Frågade hon och jag släppte taget. "Yeh, very." Sa jag och betonade det sista. Jag satte mig vid bordet när hon ställde fram det sista och de andra kom in för att sätta sig. "It smell's lovely mom." Sa pappa och mamma hummade medstämmande. När vi börjat äta tjoade farmor till. "Oh! I forgot the soda! It's down in the cellar." "I can get it." Sa jag och reste mig upp. "Thank you darling." Sa farmor och log varmt, jag la handen snabbt på hennes axel innan jag gick ut ur köket och ner för den kalla cement trappan. Jag trevade efter lysknappen och snart så sken den grå källaren upp, jag öppnade en av trä dörrana och den gnisslade lågt och motvilligt. Drickan stog på den mellersta hyllan och jag tog en av cola flaskorna, men när jag gjorde det fick jag syn på en undan gömmd låda bakom den. Min nyfikenhet tändes direkt, jag hade inte sett den innan men det kanske var för att den var ganska liten. Jag ställde ner colan för att öppna asken. När jag såg vad som var i den så blev faktiskt lite besviken, det var en medaljong. Jag tog upp den och inspekterade den lite närmre, den var guten i ett shimmrande silver material och avbildade en springande enhörning som var omgiven av en skog och massa blommor. Jag strök med tummen över den och fann mig själv med att önska att jag var där, jag blundade och försökte föreställa mig platsen som en helhet runt om mig. När jag gjorde det så kännde jag att en krusning som gick igenom min kropp. Jag öppnade överraskat ögonen.
Communitit som vi brukade använda innan vi skapade den här bloggen har raderat alla våra tidigare inlägg på 'The horror to move on' och 'The witches' så vi kommer inte kunna få tag på dem igen... Tyvärr.. På 'THTMO' finns inget ute här så när vi skriver på den kommer det börja lite mitt i, och på 'TW' kommer det tyvärr bli ett litet avbrott i tiden, men vi ska fortsätta.. Det händer inte så mycket där, de studerar magi och ska se på en film. Ethan och Kayla har också en kapplöpning till köket som Ethan vinner eftersom han kan teleportera sig till olika platser. Kayla spiller kokande vatten på sig själv och får låna duschen. Även en minotaur blir borttvingad. Men det slutade med att Ethan kittlar henne och de går för att se på filmen.
HOPPAS ATT NI FATTA ÄNDÅ!!
MALL:
Namn: Shubitzi Nilah
Tilltalsnamn: Nilah
Ålder: 17 år (egentligen har hon levt i ca. 1000 år.)
Längd: 167 cm
Utseende som människa (bild): Hennes hår är ljust rosa med stora lockar, det är naturligt (såklart XD) men har ett lite mörkare underhår. Hennes kropp är liten och tunn men har ändå tydliga former. Inte för stora men inte för små. Hon är helt normal i längden och den kommer ofta till hennes fördel när hon ska klättra. Hennes ögon är blåa och stora och fångar väldigt bra bilder på sig omgivning. Huden är blek och blir inte solbrun även om hon spenderar sitt liv ute.
Utseende som enhörning (bild): Hon liknar en skimmel, fast med ett horn, och hennes man och svans är lika rosa som hennes hår. (Tänk dig den tecknade bilden som den realistiska..)
Personlighet: Hon är glad och livlig. Nilah älskar att klättra i träd och den mesta tiden spenderar hon i träden eller ute i djungeln. Eftersom hon i djurform är en enhörning och står fast på marken njuter hon av att kunna vara ovanför den våta daggen och njuta av lövens skugga. Hon är väldigt smidig och ifall det uppstår en strid smiter hon hellre därifrån än att gå fram för att slåss. Som en person är Nilah snäll och väldigt nyfiken, hon vill alltid vara med där det händer något och hon är också väldigt vis på grund av att hon varit med om så mycket, men det hindrar henne inte från att vara nyfiken på framtiden. När Nilah blir riktigt arg eller frustrerad visar sig hennes horn och ibland kan hon ofrivilligt råka exempelvis skapa en stor köttätande planta som hugger personen/personerna nära i luften, men hon har lärt sig kontrollera det, ingen utanför hennes familj och vänner vet att hon är en enhörning.
Intressen: Naturen, och hon älskar att utföra akrobatik på gräsmattorna. Nilah gillar att måla med kol på stenplattor (Det finns tunna stenblad som fungerar som papper) och hon är duktig på det.
Familj: Nilah hittades som väldigt liten ensam ute i skogen och togs in av en familj som alla kunde transformeras till hästar. I början verkade hon vara en helt vanlig häst innan hennes familj kunde se hur ett litet horn började växa. Enda sedan dess har de behövt hålla henne hemlig. Mamma: Miko, 30. Pappa: Patso, 32. Lillebror: Dekoh, 16. Hon vet inte hur hennes biologiska familj är.
Magi: Hornets magi kan göra nästan allt, men hennes starka sidor är helande konst och magi som gynnar skogen.
Fakta om enhörningen: När universumet skapades fanns det många djur av alla sorter, både enhörningar och annat, men efter många många år började folket bli giriga efter djurens kraft och gjorde allt för att få den. Så alla enhörningar förutom Nilah blev dödade. Alla vet att det fortfarande finns en enhörning kvar, men de utnämnde henne till deras 'heligaste' djur och ingen skulle komma på tanken att döda den. Men de vet inte heller vem som är enhörningen, och Nilah fortsätter vara försiktig varje gång hon transformerar sig. Antingen gör hon det hemma, eller inne på ett tomt ställe.
Föda: Nilah äter bara växter och frukter, både i mänsklig form och som häst. Men de rovdjur som finns äter av de djur som fastnat, de kan överleva på vegetarisk föda, men det smakar kartong och de får inte i sig samma näring, så de flesta väljer att ändå äta andra djur.
Hydda: Bilden.
'Tecknade hästen'
Hon som enhörning.
Nilah
'Hyddan/huset'
