whenthewordsarewritten.blogg.se

   Väl uppe vid mitt rum kom jag underfund med att inse min brist på aktivitet. Eftersom det var första skoldagen så hade vi inte fått några läxor och inte heller hade jag några vänner att umgås med. Ensamheten som omgav mig berörde mig mer än vad den brukade göra idag..

   Vad var det för fel på mig? Aldrig tidigare brukade jag bli ängslig av tystnad och ensamhet men nu i denna stund stod jag inte ut. Jag var trött samtidigt som min hjärna gick på högvarv, jag ville inte umgås med någon samtidigt som bristen på kontakt skapade ett hål i mig. Allt jag gjorde kände jag hur jag motsade och allt kändes bara så komplicerat. Hur hårt hade snape slagit i mitt huvud mot väggen egentligen? Detta var så olikt mig. 

När jag var ute ur dörren satte jag på ett kaxigt leende när jag gick ner för korridåren. Jag repeterade bara o och om igen i mitt huvud, bryt inte fasaden. Mina tänder var hårt ihop bitna och jag knöt mina nävar i fickorna.  Bryt inte fasaden. Jag ville inte gå till mitt rum för Adam var nog där och jag behövde vara för mig själv. Mina steg ökade lite i takten och desto fler svängar jag tog desto mindre personer var omkring mig, tillslut nådde jag rätt korridår, den som alltid är tom, där jag alltid får vara själv. Jag öppnade upp dörren till skrubben och klev in. Jag skrek ut i ett vrål och slog handen hårt i väggen. Min andning var ostadig och smärtan i handen började bulta genom armen och när jag kollade så hade jag skrapat upp så lite blod sipprade ut. "Fucking Shit." viskade jag argt för mig skälv. Varför, varför...? Jag sjönk ihop på golvet med en duns och la huvudet i händerna. Varför gör det alltid så ont, varför får jag inte vila? Ilska. smärta, ilska, smärta... Vafrör försvinner det inte? Varför kan jag inte kontrolera mig? Varför kan jag aldrig bli bättre? Varför kan jag inte hindra mig själv ifrån att bli precis som min far..?

   Det tog ett tag för chocken att lägga sig efter att jag hört vad han sade. Inte minst var han extremt respektlös utan han hotade mig också. Hur skulle jag kunna stå för mitt ord när han betedde sig så här?

   Min andning som tidigare varit oregelbunden blev långsamt stadigare. Dock var det ett faktum att jag inte orkade med honom mer. Speciellt inte idag, så operation 'hålla mitt ord', fick bli morgonens projekt. Och även om jag var arg på honom så hade jag tillräckligt med stolthet i kroppen för att inte kliva ut ur toaletten direkt efter, jag kunde ju inte riskera att folk trodde att vi faktiskt hade gjort något där inne. Förhoppningsvis så fanns det någon uns av tacksamhet i den där skitens själ för att uppskatta att jag faktiskt gjorde det. 

    På väg upp till mitt delade sovrum så samlade jag mig, det var extremt viktigt att ingen började misstänka något. Men hur skulle jag lyckas undvika Snape och mentalt skicka honom allt det hat jag kände för honom samtidigt som jag skulle lyckas stå för mitt ord som jag gav rektorn? Egentligen var det omöjligt, men på något sätt kunde jag kanske fixa det. Om jag hamnade på rektorns goda sida, kanske jag kunde straffa Snape samtidigt som han fick lära sig en läxa? Tyvärr var det alldeles för elakt, speciellt när jag redan hade sätt vad rektorn har gjort mot honom, så man kunde ju alltid hoppas att han egentligen bara hade pms och behövde vila ett litet tag för att inse vad som är rätt. Man kan väl alltid drömma eller?

 

 

 

Ne, nu får det fan vara nog med hennes jävla parad. Jag tänker inte ta mer skit från henne. "HEY!" Ropade jag efter henne och grabbade tag i henne och tryckte upp henne mot dörren. Hela min kropp var pressad mot henne och mina händer greppade hennes handleder ovanför hennes huvud. "You don´t have any right to speak. Who the fuck do you think you are, you are just a stranger to me. And you don´t meen anything to me so that meens you are one of those I treat like shit as you mentiond earlier. So I would be fucking caerfull if I where you, beacause I don´t give a rats ass of what happens to you. And you don´t care about me, so why the fuck pretend. Eaven if you don´t want attencion I guess it´s just your sick way of making upp for something hu?" Hela jag skakade av ilska och jag hade en mörk rytande röst, jag tog ett andetag bredvid hennes öra innan jag fortsatte. "Don´t ever think that you can spek like that to me again ore you will see how bad I can really become." Jag greppade lite hårdare om henne innan jag lossade mitt grepp och sköt henne undan och gick ut från toaletten.

   Helt utan förvarning dras jag iväg i armen in på tjejernas toalett. Självklart, den självaste, heliga, ofelbara Snape kan ju inte riskera att synas med en sådan nobody som jag. 

   "You still don't get it. Why do you even think I am doing this?! 'cause I want the attention? So that I'll get on your dads good side or what? You are SO self-absorbed to think that EVERYTHING is about YOU!" aaarrgh. Jag hatar honom. Nu var det sagt, och jag ångrar det inte en sekund. Han är så fokuserad på sig själv att han inte ens lyssnar på vad det är jag har att säga! 

   "You're even worse than I initially thought if you think I would do that. That I would try to help you for attention. But maybe you don't deserve help. You can't help an old dog to sit, and you my not friend, are an old dog without any intention of even trying to listen." Jag suckar högt och uppgivet och börjar gå mot dörren innan jag vänder mig om och säger det sista. 

    "I honestly thought that this whole 'I'm so tuff and hard' was just an act when Adam first said you had teached him, but it turns out I was wrong." 

"You just can't stop being such an idot, can you?" Jag stannade upp och vände mig tvärt om för att möta hennes ilskna ansikte. Jag kunde inte gömma min överaskade min först men ju mer hon fortsatte desto mer sammanbiten blev jag. Den självömkande delen hade hoppats att hon skulle vara på min sida mer efter att ha sett min far, men jag visste bättre. Folk är på de starkas sida och bryr sig inte om mig. Men sedan så vet jag samtidigt att allt hon säger är sant, men det är förargande att hon tror att jag inte redan vet det hon säger. Samtidigt, men mycket motvilligt så måste jag erkänna att jag fick respekt för henne hur sårad jag än blev. Ingen vågade gå i mot mig, men hon stod där och sa precis som hon tyckte, och som jag egentligen vet alla tycker. Jag kände att mitt hjärta började slå konstigt och jag andades tyngre, det var inte det minsta kul att höra det faktiskt sägas i mitt ansikte.

När hon var klar stod jag bara och stirrade på henne, jag visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle reagera.

Mitt huvud vändes till matsalen och jag hörde röster närma sig. Ingen fick se oss, mig, så här så jag grabbade tag i hennes handled och drog med henne bort och in till tjejernas toalett som var tom turligt nog. Sedan släppte jag henne snabbt och vände mig mot henne.

"Well great then." Sa jag med en låg och lugn röst och ett fejkat leende. "Then it´s decided, you don´t like me, I don´t like you so let´s go our separat ways and forget everything, then I may forgive you for what you just said."

   Helvete. Varför var den här dagen tvungen att bli ett sådant helvete? Kunde inte alla andra saker som hänt idag varit tillräckligt utan att jag var tvungen att krocka med Snape också. Och inte räckte det med att jag skulle krocka med honom heller, utan han var tvungen att vara en sådan skitstövel som vanligt. Jag blev så himla trött på hans jäkla översitteri och hans ordval. Kunde han inte inse att han inte är bättre än alla andra som omger honom?

   "You just can't stop being such an idot, can you?" Utbrast jag förbannat, det skulle inte förvåna mig om min ilska syntes igenom hela mitt ansiktsuttryck just i denna sekund heller. 

   "Have you EVER even TRIED to act nice for once? Tried not to threaten everyone you meet or beat up the first person you meet after the tinyest thing don't go your way?" ju längre jag talade, desto mer byggdes ilskan upp inom mig. 

   "There might be a reason for your father wanting someone to help you. Not once, during the many years I've gone to school with you, have I seen you behave even the slightest nice to anyone except the ones 'like you'. You're a bully, a douchbag seriously acting like you're on top of the world. Well, Newsflash, the earth do not circle around YOU" 

Jag lyssnade inte på ett ord av vad pappa sa utan fokuserade på att få i mig maten som smakade riktigt gott. Det fanns fläsk, potatis, kyckling lindat i bacon mm. och goda sallader och såser till. Adam och Ronald var inne i en konversation och det var mycket liv i vår hörna efter talet var klart. När efterrätterna kom kände jag hur det vattnades i munnen, attans, om jag ville undvika det här var jag tvungen att gå. För jag ville inte äta det här precis efter jag tränat. Jag harklade mig och la handen på Adams axel. "I´ll go now, I´m just going to rest i our room. But I need to talk to you after this." sa jag och han nickade som svar innan jag hastigt gick ut från matsalen. När jag kom ut genom porten så stannade jag upp, jag kanske kunde ta en liten bit kaka..? Fast då kommet jag inte kunna sluta så nej. Precis när jag skulle börja gå igen så dunsade någon in i min rygg, serriöst? Det är andra gången idag. Jag vände mig om med en irriterad blick och fick se Lauralie, jag som hade hoppats det var någon annan. Jag orkade värkligen inte vara runt henne, speciellt inte nu när jag inte visste hur jag skulle behandla henne. "Well fancy seing you here." sa jag med sarkastisk röst och blickade ner på henne."You know you should be more carefull when you walk." sa jag och lutade mig hotfullt ner över henne. Sedan sprack jag upp i ett  hånande leende och rätade på mig innan jag vände på klacken och gick vidare. Bäst att undvika henne så länge som möjligt.

   Med uniformen och resten fixat började jag dra mig mot matsalen där i princip hela borden var fullsatta. Jag borde egentligen inte ha blivit chockad eftersom jag var medveten om att jag var sen, dock så fick jag en liten ångest när jag såg att den enda lediga platsen var bredvid Ludvig Grindschnagen, en kille i klassen ovanför mig som hade seriösa problem med att avgöra vad som är acceptabelt att göra mot en främling och inte. Det var antingen det eller en plats inte så långt ifrån Snape. I alla fall av hundra skulle jag välja Grindschnagen. 

   "Hi there, love" Sade han och vinkade med ögonbrynet samtidigt som han placerade sin hand på min axel i en handling han själv antagligen skulle beskriva som 'förförande'. Egentligen var den endast obehaglig. Med en rysning drog jag mig instinktivt lite längre ifrån honom. Som tur var var det inte lång tid kvar av denna middag. 

   Så fort Rektor Snape hållt i sitt tal reste jag mig upp för att börja lämna salen, det var inte precis trafikstockning på grund av att de flesta andra elever satt kvar eftersom det var nu efterrätten i sin regel kom. Dock hade jag inte hjärta att äta något så sött i alla fall, det var inte värt konsekvenserna som skulle tillkomma om mor märkte att jag gått upp i vikt nästa gång vi sågs. Jag hann dock inte komma så långt utanför matsalen innan jag krockade in i någon. 

   "I'm so sorry! Are you alright?"

När jag klev in i mitt och Adams rum så var han där och stod framför spegeln och rättade till sin slips med hela uniformen på sig redan. "Hey, there you are. I whas wondering where you´d gone." Sa han med en frånvarande röst då koncentrationen var på slipsen. "I whas working out earlier so I had to take a shower." svarade jag och drog hastigt på mig kalsonger och torkade igenom håret innan jag slängde ifrån mig handduken på min stol. "Nice." Svarade han kort och kollade tillslut på mig när han var klar. "Did you have a god time playing?" Frågade jag och stoppade ner skjortan lite förhastat i de svarta byxorna och tog på mitt svarta skärp. "Yeah, I did, a really good time. You should be proud of me you know. I actually hung out with Lauralie, did you know she could play the piano and sing. She is just amazing." sa han och jag stannade upp och kollade på hans glada ansikte. Jösses, vad skulle jag säga till honom? Vad bra för du kommer se henne väldigt mycket nu för hon är min alldeles egna barnvakt?

"That´s great man! You´re in the game now make shoure you winn." Sa jag och blinkade med ena ögat och log. Han skrattade glatt och lite generat och jag skakade roat på huvudet. Det kanske inte är så dumt det hela, jag kan kanske hjälpa min polare att få tjejen han gillar? Jag tog på mig kavajen utan att knäppa den och knöt slipsen lite slarvigt men sket i resten av utstyrseln. "Let´s go." Sa jag och la armen om hans axel medans vi började gå mot matan. Jag tar upp det med honom senare.

Matsalen var nästan fylld men längst ner vid Shadowsnakes bord så satt vårat gäng med två lediga platser sparade, vi gick dit och satte oss och hälsade på alla. Borden var lite extra fint dukade och jag kände att jag var hungrig nu efter att ha tränat.

   Efter flera felsvängningar kom jag till slutsatsen att jag antagligen inte skulle hinna hitta honom innan middagen och dessutom kände jag att jag skulle vilja hinna göra mig i ordning innan efter denna intensiva dag. Jag kände mig så frustrerad. Varför kunde han inte bara inse att jag gjorde detta för att hjälpa honom? Det var ju inte ens så att jag ville spendera tid med honom, men kanske var det bara något hos mig som ville hjälpa till. Dessutom kunde man se på Adam att han led när han berättade om sin kompis. Kunde Snape inte se min poäng i att hjälpa honom kanske han förhoppningsvis kan förstå att jag vill fria alla de personer som blir utsatta för hans trakasserier dagligen från den plågan ännu mera. 

   Väl uppe i mitt delade rum passade jag på att titta mig i spegeln och se om jag såg lika hemsk ut som jag trodde. Jag hade rätt. Mitt hår var ruffsigt, mina ögon röda och mitt utseende såg miserabelt ut i allmänhet. Mamma skulle vara så besviken på mig, jag visste det, inte för att jag var populär på något vis, men det var ändå viktigt att alltid vara på tipptopp. Himla skit. Och nu var jag sen till middagen också. 

Jag passerade en grupp yngre elever från Ravenclaw och jag märkte att de som vanligt blev tysta och slokade lite i hållningen när de hastigt gick förbi. Är jag verkligen så skräckinjagande? Jag brukar faktiskt inte tracka på de som är unga men då Terry och Jack är så patetiska så är det ofta dem de trackar på och deras ryckte smittas över till mig då jag är gruppens "ledare".  Om min far bara kunde skaffa sig ett hjärta och om han bara visat den minsta kärlek till mig så hade jag inte blivit sådan här. Min stolthet är något jag måste kämpa för att hålla vid liv varige dag och det ända sätt jag visste att få respekt fort av är att ta den från andra med våld både verbalt och fysiskt. Jag vet att det är fel men jag är fast i ett mönster och jag kan bara inte kontrollera mig ibland. Och jag måste erkänna att en del av mig faktiskt mår bättre av att trycka ner på andra, att manipulera dem. Det är inte rätt och Adam måste hjälpa mig att påminna mig om det hela tiden så att jag inte glömmer mig i hat bubblan jag har omkring mig. Jag känner att jag skulle behöva parata ut med honom om allt som hänt idag. Det får jag göra sen ikväll.

Jag nådde trappan som ledde upp till Shadowsnakes rum igen och hastade mig upp för den, det skulle bli skönt med en dusch nu så jag kunde lugna ner mig. Men först var jag tvungen att hämta mina grejer i rummet så jag kunde fylla mitt bås med schampo och lite handdukar.

Det varma vattnet smattrade på mitt huvud och ryggen och rann ner längs med min kropp. jag kände hur mina muskler slappnade av. Det var ingen annan i killarnas stora badrum så det var tyst och lugnt så jag kunde tänka och slappna av. Hur skulle jag lyckas undvika att vara med Lauralie? För jag har definitivt inte planerat att låta henne komma in i mitt liv mer än hon redan har, och vad i hela friden är det för fel på henne? Vad för galenskap fick henne att tacka ja till min fars förslag, det var ju inte precis som han hotade henne, speciellt inte då han verkade tycka hon var perfekt. En ofrivillig ilska sköt upp inom mig, han kunde vara så vänlig mot en främling men inte ens mot sin egna son. Bitterheten smakade illa i munnen och jag drog frustrerat handen genom håret. Jag tror inte hon gjorde det för min skull precis, jag har tydligt märkt att hon inte är så imponerad av mig och nu så tycker hon väl bara att jag är patetisk. Gud! Om hon börjar sprida detta... Men det känns ändå inte som hon skulle, för då skulle hon gå i mot min far och skämma ut vår familj och det skulle inte få trevliga eftereffekter. Men sedan har hon ju en far med mycket hög position så pappa skulle inte kunna vinna på något sätt. Samtidigt som tanken på min fars undergång gav mig nöje så slog det ändå skräck i mig. För han skulle dra ner mig med och då skulle allt säkert bli ännu värre. Jag gjorde en grimas, jag ville inte behöva tänka på allt det här. Det är bara första dagen på skolan och mitt huvud hållet redan på att explodera, jag behöver verkligen rådslaga med Adam. Just de! Skit! Han gillar ju Lauralie! Då kanske de får mer tid tillsammans genom mig vilket är bra men om jag behandlar henne illa skulle han bli rasande. AH!! Varför måste livet vara så komplicerat!? Jag suckade irriterat, den här situationen känns bara hopplös. Jag snurrade på handtaget och vattenflödet minskades och stängdes av. Rysningar spred sig då det var kyligare utanför dusch- båset, jag tog en handduk och virade den runt höften innan jag klev ut ur badrummet.  När jag klev ut så råkade jag stöta i mot någon och lill killen ramlade ner bakåt. Instinktivt greppade jag tag i hanns överarm innan han ramlade på marken  och drog upp honom på fötter. Sedan kom jag på vem jag var och harklade mig.

"Ey! Don´t stand in my way, filth." Sa jag men fick inte fram en lika vass röst som vanligt och han väjde undan med en överraskad min när jag passerade honom och gick vidare. Den här dagen går så bra..

   I mina ögon hade alltid familjen Snape verkat respektingivande. Folk talade om hur fin familjen var och hur man beundrades dem. Snape, en kille som verkade ha allt, som kunde behandla folk som råttor men ändå komma undan med det, Snape som alla tjejer blev kära i så fort han gick förbi eller tittade åt deras håll, Snape, som verkade leva det liv vi alla önskade att vi levde, kanske inte alls hade det bättre än någon av oss andra. 

   Rektorn som i sin tur alltid behandlat mig med värdighet misshandlade i samma ögonblick som jag befann mig i rummet sin son verbalt på ett så brutalt ohumant sätt att han sjönk i mina ögon. Den man som folk berättade skräckhistorier om hade aldrig skrämt mig innan men på endast några timmar hade jag bevittnat Snape bli misshandlad av sin far två gånger, och på så vis känns det som jag fått ta del av en del av honom som han verkar kämpa hårt för att dölja. 

   När den förlamande chocken över det jag nyss åskådat lämnar min kropp kände jag mig dränerad, bedragen och dum. Hur kunde jag ha lurats så blint av personen framför mig att han var en bra far? Att han inte var som min egen. Utan ork att se på rektorn eller ta itu med alla tankar som infann sig hos mig reste jag mig sakta upp och ursäktade mig med en kort nigning. 

   "I should better get to work" med de orden lämnade jag rummet i rask fart för att försöka hinna i fatt Snape. Egentligen hade jag ingen aning om var jag skulle leta, var brukade alla populära killar hänga på sin fritid? 

Min blick stannade på Lauralie och hennes leende ansikte, jag kände mig väldigt förvirrad av den blicken hon gav mig. Men jag kunde ändå urskilja hennes illvilja och jag vände blicken till pappa.

"I thought this matter whas done with?" sa jag och mindes tillbaka på vårat förra möte och min fars hårda grepp. Men sen antar jag att vi aldrig riktigt fastslog något men när hon stormade iväg tog jag det som ett mycket starkt nej.

"That is not for you to decide!" Sa han och höjde rösten i varning att jag inte skulle ens våga tänka tanken att få ett utbrott som innan. Jag kände mig lättad att vi åtminstone hade ett bord i mellan oss den här gången. "But after this meeting it is decided that miss. Malfoy shall give you lessons in manners so that you finally learn to act civilised." sa han med nedåtlåtande blick och så mycket smärta sköt igenom mig och jag höll andan en stund innan jag tog ett andetag.

"Why do you never understand that the reason I act like this is because of you? And why do you have to hire someone to raise youre own son?" Sa jag med en kvävd röst men när jag kollade på honom så sköt jag ner honom med anklagelse och ilska. Jag satt rak i ryggen som alltid och försökte se så stark ut som möjligt. Jag tyckte mig se en glimt i hanns ögon, samma glimt som hade mig hoppas så länge när jag var ung, men som alltid försvann den lika snabbt och hanns ansikte blev rött av ilska. Han reste sig ur sin överdådiga stol med hast.

"You do not question me! And you shall spend as much time as possible with miss. Malfoy and learn from her from this time on. And if I hear the slightest roumour of you hurting her ore anyone else from now on you will se how I would raise you. Son!" jag ryggade till och mindes min plats vilket var icke existerande i min faders hjärta. Jag orkade inte ens skämmas framför Lauralie, jag kastade en snabb blick på henne men mindes mig själv och reste mig upp.

"As you wich Mr." Svarade jag blankt och bugade mig kort innan jag vände på klacken och gick mot dörren.

    Som så många gånger innan ångrade jag mig så fort Snape klev in i rummet. Hans bitterhet gentemot mig var tröttsam och jag hade verkligen hoppats att han skulle uppskatta mitt försök att hjälpa till. Dock så kan jag erkänna att jag inte var den trevligaste emot honom när han följde efter mig innan idag. Han ville bara skydda sin far från att verka som en hemsk man på samma sätt som jag var rädd för att min familj skulle misstolkas. Det tog emot att ens tänka tanken, men just i den stunden var vi kanske inte så olika.

   Bläh, jag fick kväljningar. Vad är det för luft i detta rummet som fick mig att tänka så hemska tankar?

   "Well.. It's a pleasure to see you to Eugene." Sade jag och log mitt oskyldigaste leende. Jag kände verkligen att han, med den hemska attityden, förtjänade lite hjälp nu. Tyvärr så hade jag dock inte glömt bort vad han hade sagt till mig innan. Förhoppningsvis så skulle jag fortfarade leva vid slutet av terminen. 

Jag saktade in farten och stängde sedan av löpbandet, min andning var tung och jag plockade åt mig min handduk för att torka av svetten med sedan hängde jag den runt nacken. Vattnet i min flaska var slut så jag fick gå till den lilla toaletten för att fylla på den så jag kunde dricka. Jag kollade upp i spegeln och drog handen genom håret så att det la sig på plats igen sedan gick jag och drog på mig min huvtröja innan jag öppnade upp dörren med en formel och klev ut. Den stängdes snabbt igen och bakom mig var bara de grå stenar som skolan var byggd av. Jag hade inte brytt mig om att säga hej då till Lisa då hon var inne i sitt spel och vi skulle ändå träffas vid middagsbordet sen.

Jag såg mig omkring och märke att jag var precis vid trappan som ledde upp till Shadowsnakes rum. Vad smidigt tänkte jag och log för mig själv. Just som jag skulle börja gå upp så hörde jag miss. Bellcrows röst.

"Mr. Snape, your father is requesting your presense once again." Sa hon på sitt vanliga högdragna sätt och jag vände mig om med ett irriterat leende.

"Miss. Bellcrow... what a pleassure to meet you twice in one day." Sa jag och följde efter henne när hon började gå. Vi gick under tystnad, det måste vara någon som skvallrat om mitt tidigare slagsmål. Jag tror inte det var Mark själv, han skulle inte vilja skämma ut sig så inför min far. Den som berättat för pappa ligger så illa till. Att träffa pappa två gånger på en dag har hänt några gånger innan och efter en sådan dag brukar jag behöva gå till Miss. Haffeltoe, hon är som min mormor nästan och är den ända som jag kan lita på bland lärarna och hon är en riktigt cool tant med många berättelser från när hon brukade resa. Det var hon som väckte mitt stora intresse.

Miss. Bellcrow harklade sig och knackade på min fars kontor och dörren öppnade sig och jag klev in med huvudet sänkt.

"What in the World are you whearing? You are my son so you can´t go around loocking like a beggar at your free time." Sa han med bitter röst och jag kollade upp och mötte snabbt hans blick innan jag fäste den på en punkt bakom honom.

"I have been working out father so you don´t need to worry." Sa jag och kunde som alltid inte låta bli att svara med lite syrlig röst när jag pratar med honom.  Då la jag märke till att det satt någon i en av stolarna mitt i mot honom, en tjej av vad jag kunde skymta bakom den stora ryggen. Undra om det var hon som skvallrade? Pappa han harklade sig och min uppmärksamhet drogs till honom igen. Snälla låt honom inte skämma ut mig igen framför någon. Det började suga och bubbla i min magen och jag spände nervöst käkarna.

"Well, then." svarade han bara korthugget sedan fortsatte han, " Come sitt here." sa han och gjorde en gest till den lediga stolen, på något sätt så kändes han annorlunda. Så som han hade när han var nära Lauralie. Jag gick närmre och som jag nästan börjat ana, där satt hon. Jag kan inte säga att jag blev glad, jag mindes tillbaka till vad hon sagt och ilskan flammade upp. Men nu så här senare så även en lite svidande smärta från det faktum att jag vet att jag egentligen inte förtjänade hennes vänlighet till att börja med.

"What is she doing here?" Frågade jag bittert och blickade argt i mellan dem.

   "That's just lovely!" utbrast då rektorn entustiastiskt. Med en chockad blick tittade jag på honom och visste inte riktigt vad jag skulle säga. 

   "Should I get Eugene so that you could have some quality time to get to know each other before the dinner is served?" fortsatte rektorn när han insåg att jag antagligen inte skulle fortsätta säga något, och han hade rätt. I mitt huvud hade denna scenen utspelat sig något såhär: jag går till rektorn. vi hälsar. jag ber om ursäkt för mitt tidigare beteende och han fortsätter med att säga att det inte spelar någon roll för att han redan hittat någon annan. sedan går jag.  Men ännu en gång lurades jag av mina naiva förhoppningar. 

   "So, you didn't find another girl to help you?" Fick jag till slut ut, men som svar fick jag bara en huvudskakning. 

   "Don't be silly darling, you are the only one I asked, and I think it would be good for my son to shake of some of his frustration by hanging out with you, in some way he can't stand you though now he'll be forced to behave with you. Now, if you stay here I'll get miss Bellcrow to find Eugene"

När jag precis hade klivit upp på löpbandet som avslutning så klev Lisa in genom dörren, jag märkte att hon ryggade till av min högljudda musik och jag sänkte den med kontrollen jag hade vid närheten av mig.

"Hey! What´s up?" Ropade jag till henne och hon mötte lite uttråkat min blick, hon är inte mitt största fan precis men hon är där i mot Kellans flickvän. De är inte så öppna med sin relation och håller allt för sigg själva men jag kan märka att de värkligen gillar varandra, jag måste säga att jag är ganska avundsjuk. Visst, jag har haft relationer men de har varigt mycket kortvariga då det inte är någon jag hittat som jag känner har varigt genuint intresserad av mig. De ville bara ha statusen de fick med mig så jag har aldrig haft en riktig relation där jag kunnat öppna mig. Jag ökade takten på rullbandet, de ville bara utnyttja mig och att jag skulle vara deras egendom och det påminner mig för mycket om min far...

"Hey." Svarar Lisa tillslut med en ganska tyst röst innan hon sätter sig vid en dator, antagligen för att spela något av sina data spel. Det känns som om att hon var ännu mindre pratsam än vanligt och hennes korta svarta hår som omringade hennes lilla ansikte försvann bakom en skärm, så jag struntade i henne och fortsatte springa.

   Nervöst tittade jag mig omkring i rummet, desperat efter en flyktväg innan jag uppgivet insåg hur jag var tvungen att möta den man som nyss uppenbarat sig framför mig. 

   "Well, it s-sure indeed is a pleas-sure sir, but I did not intend to disturb you, so I-I may best be of" stammade jag klumpigt och försökte vända på klacken. Vilken idiot jag hade varit naiv nog att tro att det bara var att klampa in på rektorns kontor och tro att man kunde prata på som om det vore en helt vanlig människa. 

   "No, you will stay." fortsatte Professor Snape, utan att ge utrymme för protester. "I am sure that whatever you wished to tell me are important." 

   Nu fanns det defentitivt ingen återvändo längre. Helvete. 

   "I kinda... thought about earlier this morning... and I never wanted to come out as such a bitch." Jag pausade, osäker över hur jag skulle forsätta. "But, I came to realise that if you haven't found someone else to help you with your son, I could... maybe.. try?" 

 

 

   Med rask takt tog jag mig igenom korridorerna, noggrann med att undvika att möta blickarna de andra eleverna gav mig. Tankarna susade genom mitt huvud när jag försökte lista ut hur jag skulle formulera mig på ett förståerligt vis. Vad var det ens jag skulle säga? Hej rektorn.. jag fick precis en insikt om att din son kanske inte är ett sådant misshandlande monster som jag trott hela mitt liv och om jag kan hjälpa honom att bli en bättre människa kanske det inte är helt omöjligt. nja... Jag tror inte det.

   Varför skulle någon, om än så rektorn, vilja ha något att göra med mig? Jag, en så oextraordinär individ utan något att erbjuda? Med ens stannar jag, osäker på om jag skulle fortgå eller ej. Kanske har han redan hittat någon bättre.. Någon vacker, populär, älskad tjej, som verkligen kunde lyckas. 

   "Well, what a pleasure to see you here twice in one day, Lauralie" en röst avbröt mig i mina tankar och jag inser obekvämt att jag faktiskt befann mig inne på rektorns kontor.