whenthewordsarewritten.blogg.se

Efter att ha legat i sängen en stund beslöt jag mig för att packa upp och göra mig hemmastad så att Adam och jag inte behövde trängas omkring senare. Allt gick hyfsat snabbt då jag har kvar många saker från åren innan, så jag hade inte behövt packa så mycket mer än kläder och andra småprylar. När jag var klar så ställde jag mig mitt i rummet, vad ska jag göra nu då? Adam var väll upptagen med att spela och jag ville inte störa honom, och de andra... Ne, jag skulle nog hellre vara ensam just nu än att vara med dem. Jag kanske kan lyssna på musik, eller träna, eller både och. Jag har fyra timmar på mig innan vi ska ha samling för kvällsmat och inviga våra nya elever, så att ta ett rejält pass verkade inte så dumt. Så jag bytte om till shorts och T-shirt och gick sedan för att leta reda på den hemliga lyan som jag och Kent skapade för två år sedan. Det hela var min idé att skapa ett rum fullt med moderna saker som tv- spel, datorer och så vidare, och Kent var den som kom på den väldigt bra idéen om att fixa ett gym. För om man ville lyckas hålla formen under tiden som man var här innan så var man tvungen att vara uppfinningsrik, och i år är jag speciellt glad för den idéen då jag under sommaren har arbetat riktigt hårt med att träna upp mig.

Det är bara några få som vet om rummet och det är bara när man vet om rummets existens och har trollformlen som låser upp dörren som man kan komma in. Sedan så blir det extra svårt att hitta det då rummet jämt flyttas omkring, men om man uttalar tre små ord så kommer det upp en linje som bara är synlig för en själv som man kan följa till dörren. Och det faktum att min far eller någon annan inte har hittat den utan att jag visat den för dem få mig att känna mig ganska stolt.

När jag låst upp dörren och klivit in efter att ha kollat mig omkring så satte jag på hög musik och satte igång med uppvärmningen.

-------------

Adam:

Jag såg hennes förtvivlade min och det var något över det hela som påminde mig om Eugene, sedan kom jag och tänka på det Jack sagt tidigare på tåget. Tänk om det var sant? Jag blev genast orolig och ville prata med henne om det och se hur det var, men det är inte min plats att göra det. Och med Eugene så tog det nästan tre år innan han berättade och pratade om det med mig, även om jag misstänkt att det var något som pågick ett ganska långt tag innan dess. Så när hon sa en förklaring var det svårt för mig att tro den då det hela var så likt de Eugene brukade göra, men jag lät det glida hur mycket det än stred i mot mig. Jag vet hur känsligt det här ämnet är och för mig att hjälpa henne nu skulle nog bara vara värdelöst, då hon skulle neka och komma med bortförklaringar. Så jag blir helt enkelt tvungen att lära känna henne nu så att jag kan hjälpa henne så snart som möjligt.

Men sedan var jag tvingen att stoppa mig själv. Tänk om jag bara fattade allt fel nu och hon värkligen är så nära sin familj som hon vill få mig att tro? Men något sa mig att mina instinkter hade rätt.

Hon började gå mot dörren och utan att riktigt tänka grabbade jag tag i henne. Först var jag tyst och visste inte vad jag skulle säga men tillslut så fick jag ur mig något. "Stay? Maby we could play together? I know a perfect song fore a piano and a guittar." Inte illa sa jag till mig själv och fick ett svagt leende på läpparna.