whenthewordsarewritten.blogg.se

Jag... Galen? Har tjejen mött sig själv? För några sekunder där, blev jag distraherad och det skulle inte förvåna mig om jag hade stått med munnen öppen. Om hon ville diskutera med mig om någon som var galen, kunde vi till exempel ta Stalin. Han var ganska galen med sina ideer om hur en människas liv inte var värt något. Men, jag? Jag var en helt okej kille, lever i ett slott, har en dödarmaskin i källaren, bor med ett gäng lönnmördare, tjänar pengar på att döda människor, har en egen betjänt/medhjälpare och har precis kidnappat en tjej. Inte kan hon väl kalla mig galen?

Vänta lite nu.. Sade hon något? "It's been a really long time since I decrypted a code from scratch, I hope I can make it." 

För att inte göra henne mer rädd än vad hon antagligen redan var, nickade jag och försökte att hålla min rädsla inom mig. Men tänk om hon inte klarade det? Tänk om pressen är för stor på henne och hon misslyckas? Kommer Kellan och alla andra killarna behöva se på när jag dör i en kammare som brinner upp? 

Ännu en gång förlorade jag mig själv i tankarna så pass djupt att jag missade nedräkningen och hennes lyckade avkodning. I stundens hetta med lyckan över att vara igenom, drog jag in henne i en fast kram. 

"You did it" viskade jag lågt i hennes öra.