whenthewordsarewritten.blogg.se

Hur länge hade han stått där? Hade han hört allt? Vad ska jag göra nu? Frågorna for igenom mitt huvud som pilar och jag bad för att den panik jag kände inte skulle speglas i mina ögon. Det jag fasade för, hade inträffat. Någon hade hört och nu skulle frågorna komma, frågor som skulle leda till misstänksamhet. Som i sin tur skulle leda till att någon får reda på sanningen. 

Jag behövde komma på en plan och det var nu. 

"Erm.." Började jag, tveksam över vad jag skulle hitta på. Ingenting jag tänkte på lät trovärdigt nog, men det var bråttom nu.

"You know.. It's just that when I hear this song, I always seem to come to think of my parents. A long time ago, whe went to this consert, and it is one of my best memories I have.." Bra jobbat dummer. Nu kommer han ju verkligen inte misstänka något. Att jag aldrig skulle kunna komma på något bra att säga! Och så är jag ju verkligen i mitt esse just nu. INTE. Med tårfyllda ögon som aldrig ville sluta fälla tårar, och en rinnande näsa. Vackert Lauralie. Vackert. 

"I'm sorry, Adam.. I should go and leave you alone so you could play for a bit." Mumlade jag, reste på mig och gick med bestämda steg mot dörren innan jag blev stoppad av att någon tog tag i min arm.