whenthewordsarewritten.blogg.se

Jag slängde min blick på Eugene och inspekterade hanns spända rygg, undrar vad det var som fick honom att komma in här när han själv skulle komma i så stor fara? Han började ge mig instruktioner om hinderbanan som väntade och jag hörde hur osäker han var, så samtidigt som jag blev bättre till mods när jag visste vad som väntade så gjorde han mig illa till mods. Panik och nervositet kan knäcka de bästa av stridare, men jag visste inte vad han kände så jag valde att lita på att hanns instinkter skulle ta överhanden så som mina alltid gör när jag håller på att bryta ihop.

Jag klev in i det nya rummet och ställde mig bredvid Eugene med en besluten min, jag tänker banne mig inte dö här och lämna de två som jag älskar över allt annat åt att sörja mig.

Ett kugghjulsläte började låta i rummets väggar och efter det tändes allt upp medan dörren bakom oss stängdes. "OH MY" lämnade Eugenes mun och jag spärrade chokat upp mina ögon. Åh herre gud... Att hålla mig levande kanske kommer bli svårare än jag trott.  Jag skannade av alla hinder jag kunde se och tänkte i skyndande fart vad jag skulle göra. "I'm guessing this has a time limit to so let´s get started. I'll go first." Sa jag och tog ett steg fram, jag kastade en blick bak på honom och jag vet att han såg min skräck för den hade smugit sig på mig och hade fått mitt hjärta att bulta hårt. Men innan  jag han tänka något mer slängde jag mig in mellan de stora svingande klubborna och landade på de små plattorna som var det enda som skiljde mig ifrån att landa i ett hav av spjut. Sedan kollade jag åt mina sidor och såg armborst redo att skjuta, jag hoppade snabbt mellan plattorna med pilar svischande bakom mig. När jag hoppade för att ta tag i den hängande kedjan så kände jag en svidande känsla  på baksidan av smalbenet, men det var bara en skråna så det hindrade mig inte från att klättra upp och sedan fortsätta banan genom att kasta mig mot en plattform för att sedan fortsätta med att hoppa, volta och  ducka för spikklubbor.