whenthewordsarewritten.blogg.se

En vecka. Det har gått en hel vecka. Efter en veckas konstant sökande har jag fortfarande inte hittat henne. Vart kan de ha fört henne? Jag kände knuten i min mage hårdnas, vad fan är det de gör med henne egentligen? Mitt huvud föll ner i händerna och jag kramade åt mitt hår, allt är mitt fel.

"Plingilingiling!" Jag lyfte huvudet och grävde upp mobilen ur fickan, Mason! "Hallå?" sa jag och min desperation kunde inte döljas. Han tvekade lite i andra änden vilket bara oroade mig mer. "Mason." sa jag med en argare ton. "Hon är tillbaka..." Jag reste mig hastigt upp och tog på mig skor och jacka i ett drag. "Vart!" Han tvekade igen som om han egentligen inte ville berätta för mig. "Mason, vart?" sa jag hotfullt och påminde honom vem som var äldst, han suckade och jag hörde irritationen i hanns röst. "Hon är på Oregons State Hospital." Mitt hjärta föll, jag la på och sprang jag ner för trappan och hoppade in i bilen då solen var ute. Jag struntade totalt i alla trafikregler just nu, jag var bara tvungen att nå henne. Rådet skulle få betala.

Jag rusade in genom dörrarna till receptionen "Vart är Cie.." Jag avbröt mig själv när jag kände hennes doft och jag rusade efter den. Mason stod utanför ett rum och jag saktade in när jag närmade mig dörren. Allt saktades ner. "Hur..?" Min röst svek mig men Mason förstod och jag såg lite skuld och oro i hans ansikte när han såg på mig. "Hon låg riktigt illa till, doktorerna kan inte säga exakt va konsekvenserna kommer bli. Men... nu. Xander, du lovade mig att hon inte skulle tvingas bli en av oss." "Nej." Jag klev in genom dörren till hennes säng och satte mig på huk. Jag hade svikit henne, det kändes som att mitt hjärta slets ur bröstet för hundrade gången den här veckan. Jag visste nog att det var detta som skulle hända henne efter de tagit henne men jag hade inte velat erkänna det. Jag reste mig upp och böjde mig över henne och kysste hennes panna.
"Ciera, förlåt mig."