2014-11-09
17:36:15
S
Svetten rann och jag kunde känna en droppe rinna från min tinning, ner på kinden och sedan runda min käke ner till halsen. Jag torkade mig med mitt linne i pannan och tog några klunkar vatten från min flaska, jag var snar klar och hade bara tre övningar kvar. Det har gått ungefär en timme men eftersom jag ska avsluta med att springa på löpbandet så blir jag nog klar om en halvtimme, sedan måste jag duscha och efter det så är det kanske bara runt 40 minuter innan det första skolmötet börjar och vi får äta. Maten är en av de bättre delarna med skolan, den smakar faktiskt gott och man har olika alternativ att välja mellan och det finns alltid två efterrätter varige dag. Men jag försöker skippa att äta dem, men det är ganska svårt då jag har en rejäl söt tand. Jag suckar för mig själv och önskar för tusende gången att sötsaker var nyttigt, men nej, man måste äta sallader och andra gröna grejer. Det kan ju också vara gott och man mår ju bra när man äter det men inget kan slå njutningen av en god, krämig kaka... Jag ruskade irriterat på mig när jag började drömma iväg till godislandet, nu måste jag fortsätta träna. Och det är faktiskt något som är bra för en som känns som det.
2014-11-09
13:37:26
L
Med rask takt tog jag mig igenom korridorerna, noggrann med att undvika att möta blickarna de andra eleverna gav mig. Tankarna susade genom mitt huvud när jag försökte lista ut hur jag skulle formulera mig på ett förståerligt vis. Vad var det ens jag skulle säga? Hej rektorn.. jag fick precis en insikt om att din son kanske inte är ett sådant misshandlande monster som jag trott hela mitt liv och om jag kan hjälpa honom att bli en bättre människa kanske det inte är helt omöjligt. nja... Jag tror inte det.
Varför skulle någon, om än så rektorn, vilja ha något att göra med mig? Jag, en så oextraordinär individ utan något att erbjuda? Med ens stannar jag, osäker på om jag skulle fortgå eller ej. Kanske har han redan hittat någon bättre.. Någon vacker, populär, älskad tjej, som verkligen kunde lyckas.
"Well, what a pleasure to see you here twice in one day, Lauralie" en röst avbröt mig i mina tankar och jag inser obekvämt att jag faktiskt befann mig inne på rektorns kontor.
2014-06-22
19:16:00
S
Adam
"Haha! You don`t need to suggarcote it, I know I´m not really the best. Haha, but thanks." Allt jag kunde tänka på var att jag lyckats få ut det där underbara skrattet ur henne och det kändes nästan som att min hela dag var gjord.
"Adam.. I've had a really nice time, but I have to go! Will you pardon me?" Sa hon och jag blev lite snopen men ett leendet kom snabbt tillbaka på mitt ansikte och jag vinkade till henne. "Me to! We´ll have to do this again some time!" sa jag innan hon lämnade rummet och jag log från öra till öra. Jag har gjort det! Jag har lyckats ta det första steget! "Yes!" tänkte jag och och höll upp ena handen i en seger pose. Jag skakade lite på huvudet åt mig själv med ett tyst skratt och sedan så reste jag mig upp för att lägga tillbaka gitarren och sedan lämnade även jag musiksalen.
2014-06-22
18:00:58
L
"oh.. Well that explains it, I've never really listened to the radio" När Adam gjorde ett tappert försök sjunga blev det som om alla mina känslor samlades i ett skratt, ett så genomhärligt skratt som fick tårarna att rinna.
"I'm so sorry, I never ment to laugh at you, it sounded... well... Okaay" Log jag och efter att alla känslor lämnat min kropp kände jag mig lugn, nästan harmonisk och det kändes som jag kunde tänka resonabelt igen. Kanske hade jag haft fel om Snape hela tiden och kanske ville rektorn något särskillt med oss? Med mina nya insikter kunde jag ta ett beslut.
"Adam.. I've had a really nice time, but I have to go! Will you pardon me?" ursäktande slog jag ned blicken och gick raskt ut ur salen, lätt vinkande innan jag försvann ur syn. Jag var på väg till rektorns kontor igen, och mina ben tog mig dit innan jag själv märkte.
Med en lätt hand knackade jag på dörren och så var det bara att vänta.
2014-06-22
17:39:32
S
Adam
Jag såg nöjt upp på henne och hennes komplimang fick det att skutta till i mitt hjärta, men att hon inte visste vilken låt det var lite konstigt, jag som hade hoppats på att det var en lätt hon skulle kunna gissa. "Really? You don´t know? Because it is a quite popular. It´s "Let her go" by Passenger? Perhaps you don´t listen to the radio very often? But it´s one of my favorit songs actually." Sa jag med ett vänligt leende. Sedan så släppte jag lös min falska stämma "But you only need the light when it's burning low, only miss the sun when it starts to snow, only know you love her when you let her go. Only know you've been high when you're feeling low, only hate the road when you're missin' home, only know you love her when you let her go!" Först försökte jag spela seriös men sedan kunde knappt avsluta sista meningen då jag började skratta åt mig själv. "Haha! Sorry that you had to hear that." Sa jag och log skämtsamt mot henne medans en liten röt i huvudet sa att jag kanske hade kommit på för starkt.
2014-06-22
16:58:46
L
Jag höll precis på att svälja när jag fick höra att det var Eugene som hade lärt Adam att spela och eftersom jag är lika klumpig som vanligt lyckades jag sätta i halsen. Med mitt eget saliv. Sätta i halsen.
"He taught you to play?" Frågade jag hest under tiden som jag försökte komma underfund med hostan. Den snape som jag hade interagerat med under alla mina år på skolan verkade inte som en hjälpsam människa. Han misshandlade människor och hotade dem, han ljög och manipulerade sina klasskamrater till att göra saker som de inte ville, det lät inte som en människa man skulle vilja kalla snäll. Kunde det vara så att jag haft fel om honom?
Låten som Adam spelade var vacker och det var lugnande att se hur hans fingrar förflyttade sig över stålsträngarna samtidigt som vibrationerna förstärktes i resonanslådan. Det blev en sådan harmoni.
"I'm sorry, you did play marvelous, but I've never heard this song before! Is it famous?" Det var nästan genant att erkänna att jag inte visste vilken låt det var, på adam verkade det som svaret var en självklarhet.
2014-06-22
16:27:00
S
När jag var klar med att gå på löpbandet så gick jag till väggen där jag satt upp olika träningsscheman, Kellan skrev dem så att man kunde få lite hjälp med hur man skulle planera ett pass och den här veckan kör jag på 4-dagarssplit med styrkebas. Jag gillar att börja på söndagar med ett nytt pass så blir man klar för att vila på fredag och lördag. Jag läste för att se vad jag skulle göra här näst:
Dag 1:
Uppvärmning: Löpband 10-15 minuter rask promenadtakt
- Uppvärmning ben:
- Knäböj 20 kilo (tom stång) – 2 set, 10 reps
- knäböj 50 % av arbetsvikten – 1 set, 5 reps
- knäböj 70 % av arbetsvikten – 1 set, 3 reps
- knäböj 80-90 % av arbetsvikten – 1 set, 1-2 reps
- Knäböj – 5 set, 5 reps
- Knäböj deload – 1 set, 10-12 reps
- Lårcurl – 3 set, 10 reps
- (Vadpress – 3 set, 10 reps)
- Uppvärmning mage: Sit-ups – 2 set, 10 reps
- Hängande benlyft – 3 set, 10 reps
- Stående Russian Twist med stång – 3 set, 10 reps
Knäböj, okej. Jag gick för att hämta stången och sedan satte jag igång.
__
Adam:
"Haha! He is not particularly fond of anyone, so please don´t take it personally. He is just.." Jag stoppade mig själv och funderade på vad jag kunde säga. "..well I guess he's just a bit complicated sometimes ." Sa jag med ett leende. "He is a really nice guy, believe it or not, he's actually the one who taught me to play." Jag gick och hämtade min gitarr som var bredvid Eugenes och tog ut den ur facket, sedan satte jag mig på en stol framför henne och drog handen över strängarna med ett charmigt leende (jag hoppas det såg ut som det) riktat i mot henne. "Okay, let´s do like this. After I have played the song, you guess witch one it is." Sa jag glatt och jag tror inte jag lyckades så bra med att dölja hur glad jag var över att äntligen få prata och umgås med henne. Men när de första ackorden hade lämnat mina fingrar så blev jag mer indragen i musiken och tillslut var allt mitt focus där.
Låten:
https://www.youtube.com/watch?v=-Vk0y55hJjo&list=RDXzykMz2PNks&index=2
2014-06-22
12:50:00
L
Jag ångrade mig verkligen. Hur mycket jag än ville tro att detta var bra, att jag ändå pratade med någon, - ja, någon som inte var Simon - så kunde jag inte känna mig glad. Detta var inte vad jag ville, jag ville inte sitta i musiksalen med mina splittrade känslor i ett desperat försök att dölja dem. Men jag kunde inte förmå mig att säga nej, inte när han såg så lycklig ut.
"why not?" började jag och log ett prövande leende. "But only for a little while"
Jag satte mig ner igen och placerade händerna i knäet framför mig. "so.. are you sure that this is okay with.." En kort sekund övervägde jag vad jag skulle kalla honom, Snape? Eugene? Men egentligen spelade det ingen roll vad han fick för benämning, det skulle ändå inte förändra det faktum att han var han.. "...Snape? he does not seem to be that fond of me" Min slutliga lösning blev att kalla honom Snape. Det som hände inne hos rektorn, gjorde sig nog bäst att stanna där.
2014-02-22
12:37:00
S
Adam
....Skit... Jag vet ingen perfekt låt för piano och gitarr. Jag svalde nervöst och kliade mig i bakhuvudet med handen som hållit om Lauralies vrist. "Hehe...Em, you know the- the song that, it's really famous you know..." Jag harklade mig i slutet och flackade lite med blicken, lysande Adam, lysande. Nu har du gjort bort dig totalt, jag släppte ut en suck och såg ursäktande på henne. "Okay, so I don't really know a good song for both piano and guitar. But maybe you would let me play for you, since i heard your song?" Sa jag i ett försök att rädda situationen och hoppades att hon skulle vilja höra mig spela, jag har faktiskt blivit ganska bra efter Eugenes lektioner. Innan kunde jag bara baserna men han lärde mig lite nya metoder och Accord, och nu är jag extra glad för det så att jag kanske kan imponera på Lauralie.
2014-02-21
22:06:56
L
En låt..? Ville han spela en låt med mig? NEJNEJNEJ. Mentalt kände jag mig tvungen att slå mig själv i huvudet så fort jag kände hur min vilja började vända mig ryggen. *Du vill sova. Du vill inte spela. SOOOOOOVA. SOV* Mumlade jag till mig själv men det var lönlöst att ens försöka.
"What song?" Frågade jag med ett busigt leende och försökte se glad ut. Det här var bra, jag pratade med verkliga personer, jag socialiserade mig, jag borde känna mig lycklig. Men varför kändes allt bara misserärt? Jag älskade att spela och att sjunga, men mina känslor var blanka och mina misstankar fanns kvar. Tänk om Adam inte hade litat på det jag använt för att dölja mina tårar. Tänk om han skulle berätta för Snape? Då skulle allt vara förstört. Mer förstört än det redan är förstås. Kunde jag lita på honom?
2013-12-07
21:49:00
S
Efter att ha legat i sängen en stund beslöt jag mig för att packa upp och göra mig hemmastad så att Adam och jag inte behövde trängas omkring senare. Allt gick hyfsat snabbt då jag har kvar många saker från åren innan, så jag hade inte behövt packa så mycket mer än kläder och andra småprylar. När jag var klar så ställde jag mig mitt i rummet, vad ska jag göra nu då? Adam var väll upptagen med att spela och jag ville inte störa honom, och de andra... Ne, jag skulle nog hellre vara ensam just nu än att vara med dem. Jag kanske kan lyssna på musik, eller träna, eller både och. Jag har fyra timmar på mig innan vi ska ha samling för kvällsmat och inviga våra nya elever, så att ta ett rejält pass verkade inte så dumt. Så jag bytte om till shorts och T-shirt och gick sedan för att leta reda på den hemliga lyan som jag och Kent skapade för två år sedan. Det hela var min idé att skapa ett rum fullt med moderna saker som tv- spel, datorer och så vidare, och Kent var den som kom på den väldigt bra idéen om att fixa ett gym. För om man ville lyckas hålla formen under tiden som man var här innan så var man tvungen att vara uppfinningsrik, och i år är jag speciellt glad för den idéen då jag under sommaren har arbetat riktigt hårt med att träna upp mig.
Det är bara några få som vet om rummet och det är bara när man vet om rummets existens och har trollformlen som låser upp dörren som man kan komma in. Sedan så blir det extra svårt att hitta det då rummet jämt flyttas omkring, men om man uttalar tre små ord så kommer det upp en linje som bara är synlig för en själv som man kan följa till dörren. Och det faktum att min far eller någon annan inte har hittat den utan att jag visat den för dem få mig att känna mig ganska stolt.
När jag låst upp dörren och klivit in efter att ha kollat mig omkring så satte jag på hög musik och satte igång med uppvärmningen.
-------------
Adam:
Jag såg hennes förtvivlade min och det var något över det hela som påminde mig om Eugene, sedan kom jag och tänka på det Jack sagt tidigare på tåget. Tänk om det var sant? Jag blev genast orolig och ville prata med henne om det och se hur det var, men det är inte min plats att göra det. Och med Eugene så tog det nästan tre år innan han berättade och pratade om det med mig, även om jag misstänkt att det var något som pågick ett ganska långt tag innan dess. Så när hon sa en förklaring var det svårt för mig att tro den då det hela var så likt de Eugene brukade göra, men jag lät det glida hur mycket det än stred i mot mig. Jag vet hur känsligt det här ämnet är och för mig att hjälpa henne nu skulle nog bara vara värdelöst, då hon skulle neka och komma med bortförklaringar. Så jag blir helt enkelt tvungen att lära känna henne nu så att jag kan hjälpa henne så snart som möjligt.
Men sedan var jag tvingen att stoppa mig själv. Tänk om jag bara fattade allt fel nu och hon värkligen är så nära sin familj som hon vill få mig att tro? Men något sa mig att mina instinkter hade rätt.
Hon började gå mot dörren och utan att riktigt tänka grabbade jag tag i henne. Först var jag tyst och visste inte vad jag skulle säga men tillslut så fick jag ur mig något. "Stay? Maby we could play together? I know a perfect song fore a piano and a guittar." Inte illa sa jag till mig själv och fick ett svagt leende på läpparna.
2013-12-01
11:13:54
L
Hur länge hade han stått där? Hade han hört allt? Vad ska jag göra nu? Frågorna for igenom mitt huvud som pilar och jag bad för att den panik jag kände inte skulle speglas i mina ögon. Det jag fasade för, hade inträffat. Någon hade hört och nu skulle frågorna komma, frågor som skulle leda till misstänksamhet. Som i sin tur skulle leda till att någon får reda på sanningen.
Jag behövde komma på en plan och det var nu.
"Erm.." Började jag, tveksam över vad jag skulle hitta på. Ingenting jag tänkte på lät trovärdigt nog, men det var bråttom nu.
"You know.. It's just that when I hear this song, I always seem to come to think of my parents. A long time ago, whe went to this consert, and it is one of my best memories I have.." Bra jobbat dummer. Nu kommer han ju verkligen inte misstänka något. Att jag aldrig skulle kunna komma på något bra att säga! Och så är jag ju verkligen i mitt esse just nu. INTE. Med tårfyllda ögon som aldrig ville sluta fälla tårar, och en rinnande näsa. Vackert Lauralie. Vackert.
"I'm sorry, Adam.. I should go and leave you alone so you could play for a bit." Mumlade jag, reste på mig och gick med bestämda steg mot dörren innan jag blev stoppad av att någon tog tag i min arm.
2013-11-30
19:27:00
S
När jag kom till mitt rum så öppnade jag det stora fönstret och visslade efter Black , han kom nästan direkt och kraxade glatt. När jag tog fram hans ganska stora bur så skakade han ovilligt på huvudet. "Black, come on... Jump in now." Som tur var så gjorde han som jag bad honom utan att kruxa, sedan stängde jag hans dörr och ställde buren på mitt ena nattduksbord. Jag orkade inte packa upp mina saker utan slängde mig på sängen och släppte ut en suck. "So what do you say Black? This year we're seniors. And this is our last year at Hogwarts..." Sa jag och han tittade på mig med sina svarta runda ögon utan att göra ett ljud. Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att få stå på mina egna ben och få en chans att bryta mig fri från min familj. Min dröm är att få resa, upptäcka världen och hitta alla gömda vrår här i världen. Pengar är ju inger problem då jag har massor av sparningar, men min pappa skulle nog göra allt i sin makt för att få mig studera vidare och göra någon vettigt av mig. Jag menar, tänk vilken skam det skulle bli enligt honom att hans son var ute och "svindlade omkring" medans alla andras söner studerade för att bli advokater eller hålla på med politik. Jag fick ett lite buttert ansiktsuttryck och mina tankar gick tillbaka tills vårat senaste bråk om min framtid. Då hade jag bara sagt att jag kanske inte ville gå på collige, tänk hur han skulle reagera om jag sa att jag ville resa. Men sedan så vill jag självklart göra något mer än resa, men vad det är har jag inte kommit på än. Förhoppningsvis så kommer jag upptäcka det när jag är ute i världen...
-------
Adam:
När jag öppnade dörren så stannade jag överraskat upp då jag hörde mjuka vackra toner från pianot, dörrarna är väldigt tjocka så det blir att man inte kan höra något utifrån. Först tänkte jag gå och komma tillbaka senare så att hon eller han fick vara ifred men när en svag röst började sjunga så ångrade jag mig. Jag var tvungen att se vem det var som var ägaren till den rösten, så jag slank in och stängde försiktigt dörren. Lauralie... Mitt hjärta tog ett skutt som det alltid gör när jag ser henne. Jag visste inte att hon spelade, eller sjöng för den delen. Det som slog mig väldigt fort var hur smärtsamt ärligt hon förmedlade låten och det fick mig att nästan bli trollbunden om det inte vore för den ständiga nervositeten som kom upp när jag var nära henne.
En bit in i låten så la jag märke till att hon fällde en tår som glimmade till av solljuset från fönstret och jag tog ett oroligt steg fram. Jag ville inte att hon skulle vara ledsen. När låten var slut så föll ytterligare några och jag beslöt mig för att ge mig till känna så jag skulle bespara henne pinsamheten av att gråta framför någon annan. Hon torkade snabbt sina tårar och sedan mötte hon min blick. Vad ska jag göra nu då?? Jag borde gjort upp en plan, eh jag får väll bara gå med min vanliga taktik, ärlighet. "I'm sorry, I didn't want to interrupt your song. It was very beautiful you know." Sa jag med ett försiktigt mjukt leende och gick fram till henne.
2013-11-24
20:55:50
L
Redan efter de första tonerna, förvreds lyckan till en smärta som högg mig i magen. För andra, vilka som helst. Var det bara en låt. Bara ord utan någon vidare betydelse, men för mig. För mig betydde de allt. De var allt jag ville säga och allt jag kunde förmå mig att förmedla om min livssituation. Jag vågade inte skriva om värre saker jag upplevt. Om någon skulle lista ut vad jag verkligen skrev om, skulle jag inte få bo kvar hos min familj. De skulle ta ifrån mig de enda som betydde något och jag kunde inte tillåta det att hända. Bara genom denna låt, riskerade jag allt. Allt de kämpat för, endast för att jag skulle få en bra framtid.
Under tiden som ljudet av de sista tonerna försvann torkade jag mina tårar. Det var ofrånkomligt att inte visa mina känslor. Minnen genom musiken omfamnade mig på ett sätt som de annars inte kunde och det var samtidigt ett sätt för mig att gå vidare. Att släppa taget.
En låg harkling väckte mig från mina tankar och förde mig tillbaka till verkligheten. Snabbt torkade jag bort de envisa tårarna och tittade upp för att fästa min blick i.. Adams?
2013-09-16
19:57:00
S
"Eugene, what the hell?!" Viskade Adam fullt rasande efter vi kommit tillräckligt långt ifrån massan, han var den enda som visste mitt riktiga namn som hade tillåtelse att använda det. För det var bara i hanns mun det inte lät som ett hån eller som han pratade med en barnunge. Han såg på mig som en jämnlike och han hade snabbt stigit i mina ögon med sina personlighetsdrag och jag gillar inte alls när jag gör honom besviken. Så jag drog besvärat på munnen och ryckte ursäktande på axlarna medans jag bad om förlåtelse med mina ögon. Han skakade på huvudet men jag såg att han mjuknade upp lite. "Seriously, it's The first day of school. Did you not say you'd stop jumping on others because of your father?" Sa han och tittade irriterat och besviket på mig och jag vek undan blicken. "Yeah I know but .. Today, it was just.." Jag fick inte ut mer och började frustrerat vifta på armarna, fan vad det här suger. Känslorna bubblade upp inom mig men nu var det skammen som hade överhanden och jag spände käkarna. "Dam it, I´m sorry man. I know it´s hard for you, I just wan´t you to start doing whats best for you." Sa han och kramade om min axel. Jag sneglade upp på honom och log svagt. "I know, thanks. And I´m sorry." Sa jag och ökade takten som signal på att jag ville vara ensam för en stund och han fattade vinken. "You should be saying that to Mark!" Ropade han efter mig med ett flin och jag sneglade bakåt och log mot honom innan jag gick vidare mot vårat rum. Jag hörde hur en grupp med elever närmade sig och det lät som tjejer, jag sneglade bakåt igen och fick då se Veronica med sitt gäng runda kröken. Våra ögon möttes och hon log sexigt med sina fylliga läppar, mums. Jag snurrade om och log roat och lite farligt mot henne, hon är en av de tjejer som dras till såna som mig, ´bad guy's´. Jag undrar varför jag inte stött ihop med henne än? Hum, det kanske vi kan göra en ändring på..?
När jag vände mig om för att gå framåt igen så la jag märke till att Adam klev in i musikrumet, antagligen för att lira på gitarren. Vi spelar båda och jag har till och med gjort några egna låtar, med det vet ingen om även om de inte direkt är något som skulle kunna skada mig. De är bara det att jag inte vill dela med mig om allt jag gör och när jag spelar gitarr så känner jag mig alltid så... fri? Lycklig och som att allt det där dåliga bara rinner av, och något som får mig att känna så vill jag inte fläcka ner med att lägga till den i min image.
2013-08-13
18:41:00
L
Med en stor gäspning lämnade jag Simon för att gå in till mitt nya rum, nyfiken på vem som skulle bli min nya rumskamrat.
"Hi.." sade en liten kort brunett som satt på sin säng med ögonen fästa på mig.
"H i, I'm Lauralie" svarade jag med ett leende och sträckte ut handen i väntan på att hon skulle skaka den.
"oh.. I know, the whole school knows who you are" hon skrattade elakt och vände sig om, utan att ge min utsträckta hand mer än en nedlåtande blick. Menmen, hon hade väl antagligen bara en dålig dag.
"What classes are you taking?" Frågade jag, lika glad som innan, varför skulle jag bli nedstämd bara för att min rumskamrat hade tappat bort sin väska, bråkat med sin pojkvän, eller helt enkelt bara saknade sin familj? Vad det än var skulle hon säkert bli snällare i morgon. Dock svarade hon inte, så jag ville inte heller störa henne eller slösa min egen tid, som jag snart skulle få ont av.
"I'll be going to the music department now, but we will probably se each other another time" Log jag och skrattade lite lätt innan jag gick ut genom dörren och började låta mina fötter leda mig rätt som de gjort så många andra gånger. Det gick så naturligt att jag inte ens behövde ha ögonen öppna. Dock stannade jag plötsligt när jag kunde höra hur Adam började diskutera häftigt med någon, och vem det var, behövde jag inte ens ha öppna ögon för att avgöra.
Tydligen hade Snape startat ett bråk med en annan kille, men jag brydde mig inte, han var inte mitt problem även om jag kunde förstå att rektorn ville ha hjälp med honom, det här var bara vardagsmat för alla eleverna.
Tyst började jag nynna på en ny låt jag hade lärt mig under sommarlovet, den var vacker och jag kunde inte undvika att längta efter att låta mina fingrar dansa över tangenterna. Att känna den lyckliga känslan av att kunna skapa musik med sina bara händer.
Några minuter senare när jag hade gått igenom den, lyckligtvis, öppna dörren till musikavdelningen, började jag spela och fylla rummet med ord från mitt hjärta.
Det lyckorus som for igenom mig för varje nytt stycke skapade ett stort leende på mina läppar. Det här var livet.
2013-08-12
20:31:00
S
Mark stapplade bakåt in i en tjock ek och innan han kom till sans igen avfyrade jag ännu ett slag. Han stönade smärtsamt och gled ner till marken. Mina ögon brann och det rusade i min kropp av adrenalin. Varför kämpar han inte i mot? Jag grabbade tag i hans krage och drog upp honom. "FIGHT BACK!! What's youre problem you fucking weackling!?" Jag började skaka om honom men sedan stannade jag plötsligt upp. Minnet från det pappa gjorde alldeles nyss... Jag gjorde samma sak nu.. Mina händer släppte Mark som jag fått en stöt, jag såg ner på dem med avsky och shock.
En näve träffade min kind och jag tog ett överraskat steg bakåt, det dunkade och spände på benet. Jag såg upp och såg Mark grina med ett fult leende. Fan heller, jag tänker se till så att det försvinner för gott. Jag kom snabbt med ett gensvar och sedan ett till, sedan grabbade jag tag om hans axlar för att hålla fast honom medans jag knäade honom en, två och tre gånger. Jag hörde honom kippa efter andan och jag kastade honom åt sidan, att han ens haft tanken att han skulle kunna ta mig. Jag höjde näven igen med mening att skrämma honom och han ryckte fegt till precis som jag önskat. Jag hånlog åt honom och sparkade till hanns fot på vägen tillbaka till skolan, när jag såg upp stod Adam där. Skit. Jag fortsatte gå men med en bitter uppsyn. En vänskaplig uppläxning på väg. Jippie..!
2013-08-03
14:32:17
L
"LAURA LAURA LAURA!!" Simon stod och hoppade upp och ned i dörröppningen när han såg mig komma.
"How did it go? What did the headmaster say to you??" Frågade han nyfiket. Jag hade gått direkt upp till sällskapsrummet efter att Snape hade pratat med mig. Skulle jag våga berätta för honom vad rektorn hade sagt? Nu när jag hade sagt nej, borde det ju inte vara några problem.. Eller?
"Well.. Really, it was really nothing.. He wanted to congratulate me for upgrading and he wished for me to send the best greetings to my father.. Now that he's the new minister of magic.." Jag gillade inte tanken på att ljuga för Simon, som alltid var så öppen mot mig och inte höll det minsta hemligt. Dessutom kändes det inte som mig, att ljuga och offra en vänskap för någon jag inte ens kände.. Men kanske var det precis vem jag var, en ynklig tjej, som offrade allt för andra, av ren rädsla..? Jag skakade bort tanken, jag kunde inte se ledsen ut när jag sagt att inget var fel.
"You know, now that the school's started.. That we wont get to spend that much time with each other.." Sade han ledsamt, när vi gick för att sätta oss ner.
"No.. Especially when the rules forbid us to even sit within 15 inches from each other.. I can't even give you a hug when you're sad.." Tyst suckade jag uppgivet.. Det sög att inte kunna göra som man ville, även om jag inte precis ville ha någon kontakt med den motsatta könet, förutom med Simon. Men det var annorlunda för han var min vän, som jag skulle vilja hjälpa när han blir utsatt, eller får ett dåligt resultat på ett läxförhör..
2013-08-01
00:17:03
S
När Lauralie försvann från min närhet så lös mina ögon av ilska. Hur vågar hon? De den jävla ungen! Hur vågar hon vägra mig när jag bad henne som en vanlig jävla människa. Och speciellt när jag inte kan ta risken att straffa henne, hon var på ett ställe jag inte kunde nå och det drev mig till vansinne, Jag är en Snape! Jag är inte någon som ska känna sig så här fastbunden.
Mina fötter började röra på sig och hela jag var vibrerade, jag behövde smocka till någon nu. Jag la knappt märke till hur alla skrämt flyttade på sig, jag antar de kunde känna av min ursinnighet som strålade ur mig. Allt jag kunde tänka va att hitta någon att ta ut min ilska på. Jag kom ut på gräsplanen och skannade av området, mål i sikte. Där, lite avsides stod Mark och pratade med ett charmerande leende med någon tjej. Vilket gav mig en hyfsat bra anledning att ge mig på honom, de var ju i mot min älskade lilla pappas regler att umgås med det motsatta könet. OCH ENDÅ VILL HAN ATT LAURELIE OCH JAG SKA LOSSAS VA IHOPP!! Bara för att förbättra min "rykte". Här skulle han få se på förbättring.
Jag kom fram till dem och Mark såg stöddigt på mig, han har alltid haft lite problem med att förstå vem det ä som bestämmer. Min blick vändes mot tjejen som inte ens var speciellt söt och hon tyckte till när mina ögon stack igenom henne. Jag gjorde en nickning mot skolan för att säga att det var dags för henne att sticka och hon löd utan tvekan, precis som det var meningen att de skulle va. "Ey, what's the problem man." Sa han och såg lite trotsigt på mig. "My problem is that you are breaking the school rules, and I am not your man." Sa jag med ett en lugn och hotfullt leende och innan den lilla rösten där inne han hindra mig så svingade jag armen i ett hårt slag som träffade honom rätt på käken.
2013-07-24
21:41:00
L
Snabbt försökte jag slingra mig mellan alla elever på väg till sina nya rum för att komma på långt bort från rektorns kontor som möjligt. Dock hann jag inte långt innan någon grabbade tag i min arm och vände tvingade mig att vända. Eugene. Var han verkligen så rädd för vad alla andra skulle tycka att han sprang efter mig? Dummer, han borde verkligen sluta bry sig..
"Look Eugene.. I don't know you, I don't want to know you, and I don't want any part of this so you need to leave me alone. I don't care if your as called reputation gets smushed in to pieces cause I don't care about you."
Med de orden sagda ryckte jag tag åt mig min arm och vände mig om för att gå, utan att ge honom ett direkt svar på hans fråga. Jag borde ha vetat bättre än att dra till mig bråk med skolans bråkstake. Hur kunde jag hamna i en situation där hela min familj kunde förstöras? Om Eugene/snape misstolkade mitt 'svar' skulle han berätta om mina föräldrar, vilket skulle orsaka att hela skolan snabbt skulle få reda på det, tillsammans med rektorn, som antagligen (jag kunde inte veta eftersom han inte har ryktet till sig att vara rättvis) skulle ta kontakt med mina föräldrar, som definitivt skulle döda mig om dem fick veta. Varför lovade jag bara inte att jag skulle bevara hans hemlighet och stå ut med tanken att aldrig få skratta tillsammans med Simon åt hans fåniga namn, utan istället skulle jag riskera min familj, och min fars ställning i ministeriet. Men jag kunde inte ångra vad jag sade, det var sant. Jag ville inte lära känna honom och jag ville inte ha något att göra med hela lögnen hans pappa ville att vi skulle spela efter.
Snabbt tittade jag på klockan för att veta vilken lektion jag hade nu, men så kom jag på att vi alla var lediga den första dagen för att kunna plocka upp våra saker och installera oss i de nya rummen eller elevhemmen. Det kunde jag behöva nu när jag flyttat upp en klass..
