2013-07-11
18:32:14
L
Smärta. Känslan av att brinna befann sig i min kropp och hotade med att kväva mig om jag inte började andas igen. Det spelade ingen roll att jag intalade mig att det var okej, att han bara var förvånad för varje cell i min kropp kände av den och jag visste inte vad som var värst. Den förlamande ilskan, eller chocken. Vad fick honom att tro att han hade privilegiet att säga vad som helst? Att han var bättre än alla andra? Snabbt konstaterade jag att det var mitt hat mot honom det som kokade inom mig. Den förbannade snobb som stod framför mig.
Dock rann ilskan av mig snabbare än vad jag förväntat mig. Den lämnade mig naken mot allt som pågick omkring mig, att rektorn stod nu upptryckt mot väggen med Snape däremellan. Benen vek sig av förvåning och synen blev suddig. Dem bråkade.. på grund av... mig.
"Please.. Stop.." snyftade jag. Förbarmade mig själv för att vara så mesig.. Om någon frågade kunde jag bara hävda att det var den tiden på månaden. Men i själva verket var det som att stå och återuppleva ett minne, fast utanför sin egen kropp.
Förvånat vände sig Kallebus Snape mot mig och tvingade sin son att be om ursäkt. Men jag bara skakade på huvudet och reste på mig. Jag behövde gå. Behövde komma bort ifrån det här nu. Att jag reagerade som jag gjorde, var bara ett bevis på att det Snape hade sagt var sant. Det var så sant att alla skulle få reda på det nu, om de inte redan visste det.
"I- I need to g-go.." mumlade jag och tittade ner i golvet innan jag vände på klacken och började gå.
Kommentera inlägget här:
