whenthewordsarewritten.blogg.se

Jag kände hur jag kom till sans igen efter några lugnande andetag och spänningen kom tillbaka till min kropp, jag kunde inte släppa vaksamheten och jag var tvungen att vara beredd på att åt minstånde slåss för min frihet om de skulle behövas. Blä. Den här situationen suger. Inte nog med att jag känner mig patetisk så kan jag inte lita på något de säger, och den fulla innebörden av det har jag inte kommit på förens nu..? Visst jag var upptagen med att dingla på en främlings axel mitt i tomma luften efter att vi försökt döda varandra, så lite upptagen kanske min hjärna hade varigt. Och sedan förstås försöka bortse från att Eugene var nästan, lixom typ den snyggaste killen jag sätt. Med sina snälla men samtidigt sexiga gyllenbruna ögon, tjocka bruna hår och underbara ansiktsdrag..Hmm.. Mitt i prick för att trycka på all mina knappar... eller vad man nu brukar säga...?

Ooooch tillbaka till ämnet så jag måste hålla ögonen öppna och skanna av omgivningen för bästa väg ut senare, för även om de här killarna... Hum... Två killar som bor ensamma tillsammans..Host, strunt samma. Men även om de visar sig vara de snällaste personerna i världen så tänker jag inte stanna här. Den saken var säker.

När Eugene började gå så följde den som höll i mig efter utan att släppa mig, det här var konstigt... "Hey! You! And what if I don't want you're help? Ore you're trouth talk." Ropade jag efter honom med en vaksam men samtidigt lite stöddig röst. Vad skulle han ens hjälpa mig med?

Jag guppade upp och ner i främlingens famn och tog ett fastare grepp om hans armar som var lite för hårt spända om mig. Jag öppnade munnen och frågade med låg röst till killen vars ansikte jag ännu inte sett. "Could you put me down now?"