whenthewordsarewritten.blogg.se

"You just can't stop being such an idot, can you?" Jag stannade upp och vände mig tvärt om för att möta hennes ilskna ansikte. Jag kunde inte gömma min överaskade min först men ju mer hon fortsatte desto mer sammanbiten blev jag. Den självömkande delen hade hoppats att hon skulle vara på min sida mer efter att ha sett min far, men jag visste bättre. Folk är på de starkas sida och bryr sig inte om mig. Men sedan så vet jag samtidigt att allt hon säger är sant, men det är förargande att hon tror att jag inte redan vet det hon säger. Samtidigt, men mycket motvilligt så måste jag erkänna att jag fick respekt för henne hur sårad jag än blev. Ingen vågade gå i mot mig, men hon stod där och sa precis som hon tyckte, och som jag egentligen vet alla tycker. Jag kände att mitt hjärta började slå konstigt och jag andades tyngre, det var inte det minsta kul att höra det faktiskt sägas i mitt ansikte.

När hon var klar stod jag bara och stirrade på henne, jag visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle reagera.

Mitt huvud vändes till matsalen och jag hörde röster närma sig. Ingen fick se oss, mig, så här så jag grabbade tag i hennes handled och drog med henne bort och in till tjejernas toalett som var tom turligt nog. Sedan släppte jag henne snabbt och vände mig mot henne.

"Well great then." Sa jag med en låg och lugn röst och ett fejkat leende. "Then it´s decided, you don´t like me, I don´t like you so let´s go our separat ways and forget everything, then I may forgive you for what you just said."