whenthewordsarewritten.blogg.se

Efter en lång stund av tänkande på varesig jag skulle sända det brevet till min far eller ej, bestämde jag mig för att inte göra det. Han fick skylla sig själv om hans jobb var viktigare än sin egen dotter, för då var min tid viktigare än honom nu. På grund av all tanke jag lagt ner i min igen värld hade jag tyvärr missat när mrs Higg gått förbi med godisvagnen, men det var kanske tur det. Om mina föräldrar skulle få reda på att jag spenderar mina pengar på godis skulle de inte bli glada, något de inte ville att jag skulle bli var överviktig och sötsaksberoende. 

 

"I saved you some.." mumlade Simon som fortfarande satt vid min sida. Med ett leende tog jag emot en chokladgroda och lät den hoppa ett hopp på det lilla bordet bredvid mig. "They can only jump once in their life, if you didn't know that.." sade jag och pausade. "That's why I always let them jump before I'll eat it. So they'd feel that great feeling before they will die and give us a pleasure.." Lite ledsamt tog jag tag i den och stoppade den i munnen för att känna hur mjukt tänderna sjönk igenom kakaon och hur det smälte på tungan. "Thanks by the way!" Log jag och satte en hand på hans axel, "and I'm severely sorry for being all unsocial and stuff, you really are a good friend of mine, and you're still sitting by my side, unlike the others!" Förra året hade inte alla varit så snälla mot mig, det var uppenbart att de inte gillade när en elev flyttade upp en klass och speciellt inte när man tillhörde ett av de bättre husen. Andra elever hade viskat om mig i korridorerna även om mitt elevhus kände sig stolta och som tur var hade rektorn fått viskandet och pekandet att sluta, så om allt går som det ska, är allt som vanligt i år igen. Så normalt det någonsin kan bli på Hogwarts.