whenthewordsarewritten.blogg.se

Jag kastade honom en blick när han kom fram till mig. De han hade och säga skapade djupa rynkor i min panna. Men just som jag skulle grubbla närmre på det så ryckte han ner mig på marken, jag tog snabbt imot fallet och la mig sedan lite försiktig på marken. Jag vände frågande blicken mot honom men förstog snart, vi hade varigt väldigt nära kanten och fullt synliga för de nedan. Han var verkligen mer erfaren.

Jag var inte säker på om jag ville ge honom mitt namn när jag inte visste hans men öppnade min mun ändå. "I'm Janell, Janell McLarens." Jag gav honom ett litet leende men det släcktes när jag kom in i vad han nämnt innan. Hur komer det sig att mina vägar aldrig korsats med någon annans, eller att jag inte blivigt jagad av Gey's män? Och jag har ju varigt ute ensam lika länge som han, har jag bara haft väldig tur? Men jag hade svårt att tro det, visst jag har levt isolerat undet en falsk identitet, men Grey's män är inte precis amatörer. De borde ha hittat mig någon gång under den här tiden. Tanken gjorde mig rädd och jag kunde inte förstå hur dessa frågor aldrig poppat upp i mitt huvud. Jag antar att jag bara hade accepterat det som det var och koncentrerat mig på massa annat. Men hur... Nu när de här frågorna uppkom så var de så uppenbara, jag förstår inte varför jag aldrig tänkt på detta? Och om han fått massor efrer sig, varför hade jag inte fått en enda? Jag kunnde känna hur det började gnaga sig djupare och djupare och jag visste här och nu att jag inte skulle få någon sömn ikväll.