whenthewordsarewritten.blogg.se

Hur mycket jag är kippade så ville luften inte  tränga sig in i lungorna, enhörningen gnäggade och blev tydligt skrämmd av mig. Jag ville ta mig där ifrån och inte störa den men jag var fastfrusen av panik. Tålde jag inte luften på detta stället? Det började dansa svarta fläckar över mina ögon och huvudet surrade, tillslut så föll jag ner på knä. Men så fort jag nuddade den mossiga stenen så halkade jag och innan jag viste ordet av så omslöts jag av vatten. Jag försökte sprattla för att komma upp till ytan men rörelserna blev svaga och ynkliga, jag kännde hur mitt medvetande började dras bort medands jag stutsade på iväg på botten av floden. Vattnet virvlade förrädiskt runt mig och strök min kind. Så det var detta som var slutet. Slutet. Plöttsligt blev vattnet kallt som is när jag insåg meningen av det. Nej! Jag vill inte dö! Inte här! Inte än! Med en sista krafransträngning lyckades jag köra fötterna i bottnen och skuta upp mig, luft. Jag lyckades ta ett smärtsammt stort andetag innan jag åter igen plumsade i vattnet, men nu var det inte så farligt och jag hade kontroll över mina rörelser igen. Så jag spännde musklerna för att ta mig upp till ytan igen.  Men då, ur ögonvrån kunde jag skymta något stort och mörkt men innan jag han reagera så sjussade forsens styrka in mig i det och allt blev svart.