whenthewordsarewritten.blogg.se

Två små röda lampor började snurra vid sidorna av mig och jag fick en uppsyn av rummet, det var ungefär fyra kvadratmeter stort och var som en järnlåda. Jag ryckte till och lyfte blicken när jag hörde en manlig robot röst från taket. O,oh... Vad fan har jag hamnat i nu..? Som svar på tanken så sköts en dörr åt sidan och in i väggen, sedan surrade det till och ett svagt, kallt, blått ljus flimrade upp i taket framför mig. Jag stod helt blixtstilla och väntade spänt på att en till lampa skulle tändas, för jag kunde känna att det fanns mer att avslöjas framför mig. Men inget hände och jag bara stod där i tystnaden. Min blick vändes skarpt mot en av de gömda högtalarna i taket när en röst hördes i dem. "Eugene..." Jag mumlade bittert till svar även om jag inte visste vare sig han skulle höra det eller inte. Vad var de här? En fängelsehåla? För det hade snabbt blivit tydligt för mig att det inte fanns någon vapen förvaring här.

Han fortsatte tala och jag rynkade besvärat på ögonbrynen, hinder? Vilka farliga hinder snackar han om? Jag kisade mot mörkret bakom den upplysta plätten men kunde inte se något. Hans bekymrade röst oroade mig och jag bytte nervöst ställning med fötterna. "Ore what?" Sa jag med en stadig röst även om det inte var riktigt så jag kände mig. "Fuck this.." Mumlade jag och vände mig om, de röda ljusen hade slutat blinka och lös nu upp vad som såg ut som en vägg. Om det inte var för de svarta sträcket skulle jag trott att dörren bara försvunnit. Jag pressade mina händer mot det kalla järnet och spände mina muskler medans jag pushade på. Orubblig. Jag pustade ut och slog nävarna i väggen. "Aaaah!" Skrek jag förbannat. Vad var det med den här killen och stängda dörrar? Nå, han får väll ha det på sitt sätt. Dags för en hinderbana.