2013-05-20
21:03:00
L
Självklart kunde jag känna min bästa väns oro för mig. Jag visste inte ens själv vad jag skulle ta mig till. Under ett år hade jag hållt mig undan kvinnor, det hade inte funnits en chans att jag skulle ta in någon av motsatt kön till gården igen. Inte efter vad som hände med Liza. Tanken på min mördade fästmö skapade tårar i ögonen. Det fanns så mycket jag ville säga till henne som jag aldrig hann med, så mycket vi skulle göra, så mycket att se. Men dem tog det ifrån mig. Min far tog det ifrån mig. Ilskan växte sig så stor inom mig vid åtanken av min egen pappa att jag behövde spänna min knötnäve. Det var oacceptabelt av honom att göra det här. Han hade nte ens beodrat mordet utan utfört det med sina egna händer, sina egna. Tillsammans med min knutna näve kom nu mina spända käkar, inte skulle jag fälla en tår i närheten av henne.
Vid tanken på Janell kunde jag inte undgå att kasta en blick mot hennes håll där jag mötte en skrattretande vy. All frustation rann av mig och istället prydde ett leende mina läppar. Ett litet skratt slank ur min mun och till slut bara brast det. I ett gapskratt vek jag mig dubbel och pekade på henne, oförmögen att säga ett ord.
"Youh... Yoo.. HAHA" skrattade jag fram och var tvungen att torka bort en liten irriterande tår som började komma. Det var svårt att förstå vad jag kände i den stunden, men vad det än var, kunde jag inte undvika det.
Kommentera inlägget här:
