whenthewordsarewritten.blogg.se

Okej... Så paniken började komma krypandes så fort hennes armar krampaktigt hölls om min hals. Men nu skulle jag inte ljuga.. Paniken kom inte krypandes, den attackerade mig som ett skott i magen och jag visste inte vad jag skulle göra om hon föll. Jag avskydde tanken på att jag var orsaken till att hon dog (om hon nu skulle göra det, men jag vill inte tänka på sådant för då skulle jag bara bli ännu mer nervös och säkert förstöra allt aka DÖDA HENNE) så jag var lättad när hon lyckades nå räcket och göra en snygg volt upp i helikoptern. "Are you all right?" Ropade jag i väntan på svar. Men innan det hann komma drog jag mig uppåt på linan som man lärde sig på redskapen i skolan, ända tills jag kunde hoppa upp jag med. Endast för att finna tjejen som kallade sig själv Janell sitta ihop krupen i ett hörn. "ARE YOU OKAY?" Skrek jag och höll mig försiktigt över öronen då ljudet av vingarna slog kraftigt och orsakade ett trummande ljud i hela huvudet. Innan jag kunde sträcka mig efter ett par skyddshörlurar med mikrofon till oss båda var jag tvungen att skuta igän dörren så att ingen av oss skulle kunna falla ut ifall en till hastig sväng uppenbarande sig. Som tur var gick det lätt att skjuta den svarta metallbiten på plats och jag kunde sätta mig till rätta med skydd för öronen. "Here you are.." sade jag högt och räckte henne ett par till exemplar. "Thank's Sebastian." sade jag till honom och han tittade på mig i en spegel med en blick som jag enkelt kunde tyda "Vad har du tagit dig an nu?".