whenthewordsarewritten.blogg.se

Fokuserad på mitt arbete (det betydde att jag skulle klättra på ett rep, men ändå...) hade jag blicken fäst på helikopterns öppna sida och ville inget annat än att vara där inne nu. Att hänga i ett rep fritt i luften utan sele var tillräckligt riskabelt om man bara var en person, tänk dig då när man är två personer och en metallväska på 40 kg.. Lite överrumplad kunde jag inte låta bli att känna mig när ett tyst "tack" hördes, samtidigt svängde Sebastian där uppe så att hela linan vi balanserade gjorde en kraftig sving åt sidan. "WOAH!" utbrast jag och grabbade tag hårdare om tjejen på mina axlar. Normalt sett skulle jag inte bli generad över att krama om en kvinnans ben, men kanske var det vad vi precis hade varit med om, eller att jag hade hennes rumpa väldigt nära mitt ansikte och jag kände mig lite förnedrad, eller var det kanske bara att hon verkade annorlunda på något sett. Inte som alla de andra tjejer jag hjälpt, de hade alltid bara varit som mina systrar precis som alla killar blivit mina bröder. 

 

Några minuter senare började linan viras upp och var tillräckligt nära dörren för att jag skulle kunna först kasta upp min pilbåge och sedan säga till 'Janell' att hon skulle behöva resa sig upp för att sätta sig på mina axlar. "..Carefully, turn around, I won't let you go okay? Then just slowly reach for the rail and step on the helicopter. Sebastian will help you and I'll be right after you!" Genom en tyst bön hoppades jag att hon skulle klara av mellanrummet och att hon inte skulle rulla ned i avgrunden så fort jag slöppte taget om hennes ben. "One..Two...Three.." viskade jag och släppte lite på taget om hennes ben, men bara så hon skulle klara av att vrida på sig.