whenthewordsarewritten.blogg.se

NEJ. Ne, nej. Han började inte just skratta åt mig!? Jag vände huvudet åt honom och gapade chokat. Men sedan krullades mina läppar lite, skit. Jag kommer börja skratta, hans skratt var så glatt och klingande och de smittade av sig direkt. Nej, jag vill inte skratta, jag spände mina ansiktsdrag och tvingade mig att skärpa mig. De va inte snällt att skratta åt en främling, ett leende kom till mina läppar igen. Nej...Ett lite bubblande skratt slank ut ur min mun och så sa jag med ett leende på läpparna: "Stop laughing at me!" Åh, gud va pinsamt. Skit samma om detta är enda gången vi ses, de är inte mindre pinsamt för de! Varför gjorde jag så där!? Dumma, dumma mig. Mitt ansikte formades till en blandning av ilska, skam, och osäkerhet. Precis som de känslor som virvlade om i mig, jag slängde en blick åt föraren och han såg till baka på mig. Jag ryckte överraskat till och slöt snabbt in mina känslor bakom en mask och fnös stött, sedan lutade mig mot fönstret igen och förbannade den lilla rodnad som stigit upp på mina kinder.