whenthewordsarewritten.blogg.se

Helikopterns propeller gjorde så att jag fick lock för öronen och det kändes som att min hjärna skulle explodera. Jag såg att Eugene sa något till mig men jag kunde inte höra vad. Han vände sig om och jag kunde se hur han spände sina muskler när han drog igen dörren. När den var stängd så dämpades det trummande ljudet men locket i öronen var kvar, jag skakade på huvudet men det gjorde mig bara yr så jag slutade. Eugene sträckte sig efter två hörlutar och räckte mig ett, jag nickade som tack. Det dunkade envist i mina öron så jag tog och höll om näsan medans jag blåste upp mina kinder och hoppades på att jag skulle kunna poppa ut locket. Jag fortsatte hålla andan medans jag lutade mig lite för att kunna se han som flög helikoptern. Han hade väldigt kort, snaggat hår,  tydliga käkar med lite skäggstubb på och vänliga blå ögon som var en trevlig kontrast till de hårda ansiktsdragen. Jag lyfte handen i en hälsning och han nickade lite tveksamt mot mig, jag såg nog lite konstig ut med rött, uppblåst ansikte och stora lurar på öronen. Men just nu bara orkade jag inte bry mig, och vi skulle säker aldrig se varandra igen efter detta. Tillslut så poppade det till i öronen och jag skakade lite på huvudet, sedan så lutade jag mig bakot igen och tittade ut genom fönstret med en suck.