2013-05-01
18:40:45
S
Jag hade inte märkt att Eugene följt efter förens han fick upp mig på benen för att sedan slänga upp mig på hans axel. Ett förvånat ljud kom ur min mun och jag öppnade mina tårfyllda ögon, vad i..? Men då registrerade mina öron springande fotsteg och jag kände mig klarvaken, men Eugene började springa upp för trapporna med mig dinglande på axeln innan jag han hoppa ner. Vi var snabbt uppe på taket och jag hörde helikoptern precis ovanför, jag vred på mig i försök att komma ner men han tog ett fastare grepp om mitt ben och sedan var vi uppe i luften. När vi kommigt ca två meter upp så kom vakterna ut på taket och jag tryckte in mitt ansikte i hans rygg så de inte skulle se det. Vi höjdes sakta upp medans helikoptern styrde bort från taket och vakterna hade inte en chans att få tag på oss nu.
Det pirrade lite i magen för det kändes inte riktigt säkert att hänga på någons axel i luften och jag kunde känna hur vindtrycket fick repet att skaka lite. Sedan kunde jag inte låta bli att känna hur pinsamt de var att hänga på hans axel när han kramade om mina ben, han tycker säkert att jag är tung och har mulliga ben..! Sedan så hade han sett mig gråta, ingen har sett mig gråta! Han trodde säkert att jag var galen eller något, och att sätta mig ner och böla när jag var på väg från vad som skulle ha varigt en brottsplats?! Gud, jag måste verkligen kunna kontrollera mina känslor mer när det gäller mitt förflutna.
Sedan slog det mig att Eugene både hade skonat mig och räddat mig, och nu när jag inte såg hans ansikte så kände jag att jag kunde klara av att säga det. ”Thank you..” Mumlade jag tyst men ändå tillräckligt högt för att han skulle kunna höra.
