whenthewordsarewritten.blogg.se

Jag passerade en grupp yngre elever från Ravenclaw och jag märkte att de som vanligt blev tysta och slokade lite i hållningen när de hastigt gick förbi. Är jag verkligen så skräckinjagande? Jag brukar faktiskt inte tracka på de som är unga men då Terry och Jack är så patetiska så är det ofta dem de trackar på och deras ryckte smittas över till mig då jag är gruppens "ledare".  Om min far bara kunde skaffa sig ett hjärta och om han bara visat den minsta kärlek till mig så hade jag inte blivit sådan här. Min stolthet är något jag måste kämpa för att hålla vid liv varige dag och det ända sätt jag visste att få respekt fort av är att ta den från andra med våld både verbalt och fysiskt. Jag vet att det är fel men jag är fast i ett mönster och jag kan bara inte kontrollera mig ibland. Och jag måste erkänna att en del av mig faktiskt mår bättre av att trycka ner på andra, att manipulera dem. Det är inte rätt och Adam måste hjälpa mig att påminna mig om det hela tiden så att jag inte glömmer mig i hat bubblan jag har omkring mig. Jag känner att jag skulle behöva parata ut med honom om allt som hänt idag. Det får jag göra sen ikväll.

Jag nådde trappan som ledde upp till Shadowsnakes rum igen och hastade mig upp för den, det skulle bli skönt med en dusch nu så jag kunde lugna ner mig. Men först var jag tvungen att hämta mina grejer i rummet så jag kunde fylla mitt bås med schampo och lite handdukar.

Det varma vattnet smattrade på mitt huvud och ryggen och rann ner längs med min kropp. jag kände hur mina muskler slappnade av. Det var ingen annan i killarnas stora badrum så det var tyst och lugnt så jag kunde tänka och slappna av. Hur skulle jag lyckas undvika att vara med Lauralie? För jag har definitivt inte planerat att låta henne komma in i mitt liv mer än hon redan har, och vad i hela friden är det för fel på henne? Vad för galenskap fick henne att tacka ja till min fars förslag, det var ju inte precis som han hotade henne, speciellt inte då han verkade tycka hon var perfekt. En ofrivillig ilska sköt upp inom mig, han kunde vara så vänlig mot en främling men inte ens mot sin egna son. Bitterheten smakade illa i munnen och jag drog frustrerat handen genom håret. Jag tror inte hon gjorde det för min skull precis, jag har tydligt märkt att hon inte är så imponerad av mig och nu så tycker hon väl bara att jag är patetisk. Gud! Om hon börjar sprida detta... Men det känns ändå inte som hon skulle, för då skulle hon gå i mot min far och skämma ut vår familj och det skulle inte få trevliga eftereffekter. Men sedan har hon ju en far med mycket hög position så pappa skulle inte kunna vinna på något sätt. Samtidigt som tanken på min fars undergång gav mig nöje så slog det ändå skräck i mig. För han skulle dra ner mig med och då skulle allt säkert bli ännu värre. Jag gjorde en grimas, jag ville inte behöva tänka på allt det här. Det är bara första dagen på skolan och mitt huvud hållet redan på att explodera, jag behöver verkligen rådslaga med Adam. Just de! Skit! Han gillar ju Lauralie! Då kanske de får mer tid tillsammans genom mig vilket är bra men om jag behandlar henne illa skulle han bli rasande. AH!! Varför måste livet vara så komplicerat!? Jag suckade irriterat, den här situationen känns bara hopplös. Jag snurrade på handtaget och vattenflödet minskades och stängdes av. Rysningar spred sig då det var kyligare utanför dusch- båset, jag tog en handduk och virade den runt höften innan jag klev ut ur badrummet.  När jag klev ut så råkade jag stöta i mot någon och lill killen ramlade ner bakåt. Instinktivt greppade jag tag i hanns överarm innan han ramlade på marken  och drog upp honom på fötter. Sedan kom jag på vem jag var och harklade mig.

"Ey! Don´t stand in my way, filth." Sa jag men fick inte fram en lika vass röst som vanligt och han väjde undan med en överraskad min när jag passerade honom och gick vidare. Den här dagen går så bra..