whenthewordsarewritten.blogg.se

Detta är ju helt stört, varför behandlas jag som en 'bad guy' här? Jag ryckte åt mig armen och såg argt på honom. "It's not like I wanted to be here. So you don't ned to threaten me to go away, I whas planing to do that all along." Han stannade och vände på sig och hans ansiktsikte sa att han inte brydde sig eller trodde mig ett dugg och det gjorde mig ännu mer frustrerad. "Well good for you then." Sa han med sin mörka stämma och tog ett hårt tag om min över arm och drog mig in igenom dörren, jag stretade i mot så mycket jag kunnde och funderade på om jag skulle börja använda våld. Vi kom fram till en nästan osynilg dörr som satt under en av de majestätiska trapporna och den öppnade han och slängde in mig i med en större kraft än han behövt. Jag tumlade in i väggen i det lilla förådet och föll till marken tillsammans med soppkvastar och moppar. "Stay here." Sa han och jag vände chockat blicken mot honom och så smälldes dörren igen och låset vreds om. "What the...?" Mumlade jag, han hade låst in mig in en skrubb.."FUCK!" Jag reste mig hastigt upp och trasslade ur mig från allt bröte. "HEY!! GET ME OUT OF HERE!" Ropade jag och bankade på dörren med mina nävar. Helvete heller att jag tänker sitta i den här lilla skrubben och vänta på min dom. Jag tog ett djupt andetag och ställde mig i possition sedan sparkade jag till dörren med en kraftig stöt. Dörren flög upp och jag rusade mot dörren, tur för mig att låset på skrubben var gammalt. Jag var framme vid dörren och ryckte tag i de stora handtagen men de förblev stängda. "Shit.." Jag skakade om dem några gånger till men var tvungen att acceptera at de inte skulle öppnas för mig. Gah! Vart skulle jag ta mig ut nu? Jag såg mig om i den stora hallen och uteslöt övervåningen, eftersom jag inte har några redskap som skulle kunna ta ner mig säkert från den höjden. Så jag satte av in mot huset för att försöka ta mig till baksidan.

Skamset tittade jag ned i golvet och innan jag hann be om ursäkt hörde jag hur han gick sin väg. Om det var för att han kände mig och visste att jag behövde lite tid för mig själv eller om han var sårad, visste jag inte.

"I'm sorry.." Sade jag tyst och började gå till matsalen där jag kunde ana att alla var samlade, i väntan på mitt nästa drag.

Sorlet som pågick i rummet hördes flera meter därifrån, det verkade som om alla hade delade åsikter om det här och diskuterade i varandras munnar.

"SHUT UP!" Skrek jag så att uppmärksamheten vändes till mig i stället. De sju små dvärjarna vände sig emot mig som om de inte ens kände mig.

"Why would you.." "Do you even know.." "This will ruin everyth..." "Who is she..?"

Alla röster blandades med varandra innan jag valde att ta till orda.

"I get that you're upset, and wants answers that you think I'm in hold with..  But I don't know much more than you guys, but I'll tell you what I do know...." De tystnade och alla, det vill säga Kellan, Simon, Trent, Heith, Clark, Max och Xander satte sina blickar på mig.

"Somehow, we were both ordered to kill John Raley and I think that Grey's hired us to kill each other, even though, she haven't told me anything about her self, so I don't know if she can even be trusted. But according to her, she broke free a couple years ago, just like us.."  

.... Okej, em.. Jag svalde nervöst och såg chockat på Eugene, vad i...? Det var en väldigt obekväm känsla att ha någon skrika åt mig, det har inte hänt sedan jag var i träning... Den där sugande känslan i magen och hemska skammen som väller upp, den kom nu även om jag inte gjort något fel. Eller hur, jag har väll inte gjort fel på något sätt? Jag menar hur skulle jag tro på något som var omöjligt i mitt fall, jag har varit under radan sedan jag lämnade företaget. Så hur skulle jag kunna bli lurad in i en fälla av Grey's? Om inte...

Killen som höll i mig släpte äntligen taget när Eugene gått in i huset och jag tog avstånd från honom och vände mig om. Wow. Jag såg upp på honom, gud han måste vara nästan två meter... Två meter lång muskelbomb. Hans ansikte var ganska kantigt och hela han utstrålade hotfullhet men han lyckades ändå vara väldigt snygg på sitt sätt.  Han tog ett steg närmre och böjde sig över mig och jag kände att jag ville krypa ihop till en boll, att säga att jag kände mig liten var en enorm underdrift.

"You shouldn't be here. Do you know what happend to the last girl who came here?" Han pausade en stund och jag skakade skrämmt på huvudet, en smäll från honom skulle kunna slå ut mig direkt... "Well, she died. And if you even try to stay here you will surely suffer the same fate." Han grabbade tag i min vrist och gick med långa kliv mot dörren och jag stumlade chockat efter honom. Varför händer det här mig..?

Nu var det nog. Tvärt stannade jag för att invänta Kellan som bar på Janell.

"HAVEN'T IT EVER CROSSED YOUR LITTLE BRAIN THAT WE WERE SET UP?" Röt jag irriterat mot henne. "That the company we both left set us up to this mission so we could kill each other?" Fortsatte jag med samma arga ton innan jag vände på klacken, klampade in genom dubbeldörrarna som löpte från mark till tak och slängde igen dem efter mig.

Sebastian stod innanför och väntade på mig, som alltid efter ett uppdrag, men nu ännu mer angelägen att kolla hur jag mådde.

"Sir..?" sade han frågande men tystnade när han insåg att jag bara gick förbi utan att säga något.

"Ethan..? Is it that girl?" försökte han igen, och jag visste att han följde efter mig, även om jag vägrade ge efter och titta på honom.

"You know that was a bad....."

Jag kände hur jag kom till sans igen efter några lugnande andetag och spänningen kom tillbaka till min kropp, jag kunde inte släppa vaksamheten och jag var tvungen att vara beredd på att åt minstånde slåss för min frihet om de skulle behövas. Blä. Den här situationen suger. Inte nog med att jag känner mig patetisk så kan jag inte lita på något de säger, och den fulla innebörden av det har jag inte kommit på förens nu..? Visst jag var upptagen med att dingla på en främlings axel mitt i tomma luften efter att vi försökt döda varandra, så lite upptagen kanske min hjärna hade varigt. Och sedan förstås försöka bortse från att Eugene var nästan, lixom typ den snyggaste killen jag sätt. Med sina snälla men samtidigt sexiga gyllenbruna ögon, tjocka bruna hår och underbara ansiktsdrag..Hmm.. Mitt i prick för att trycka på all mina knappar... eller vad man nu brukar säga...?

Ooooch tillbaka till ämnet så jag måste hålla ögonen öppna och skanna av omgivningen för bästa väg ut senare, för även om de här killarna... Hum... Två killar som bor ensamma tillsammans..Host, strunt samma. Men även om de visar sig vara de snällaste personerna i världen så tänker jag inte stanna här. Den saken var säker.

När Eugene började gå så följde den som höll i mig efter utan att släppa mig, det här var konstigt... "Hey! You! And what if I don't want you're help? Ore you're trouth talk." Ropade jag efter honom med en vaksam men samtidigt lite stöddig röst. Vad skulle han ens hjälpa mig med?

Jag guppade upp och ner i främlingens famn och tog ett fastare grepp om hans armar som var lite för hårt spända om mig. Jag öppnade munnen och frågade med låg röst till killen vars ansikte jag ännu inte sett. "Could you put me down now?"

Ha ha, en liten skrytmåns. Jag fuktade läpparna och höjde ögonbrynen, men tillslut nickade jag med ett litet leende. Han förtjänade det om han lyckats tjäna ihop till en sådan här kåk.

"But i would like an answer to my question." Sa han och mina mungipor sloknade, jag kastade en lite tjurig blick på honom. Varför vill han snoka i mitt förflutna så himla mycket? Visst han litar inte på mig och bla bla bla, men du ser inte mig fråga en massa...

Plöttsligt fick jag ett hugg i magen, tänk om detta bara är en fälla, tänk om han för mig rakt till Grey's. Rakt till min död. Han sa något och jag kastade en lite förtvivlad blick på honom, sedan så såg jag honom plocka upp sin väska och göra sig redo för att hoppa av. Jag tvivlade men sedan kollade jag efter min väska, jag stannade upp och rätade på mig. Åh nej.

Jag öppnade upp min dörr och hoppade de sista två metarna. "Fuckfuckfuckfcuk..!!" Mumlade jag och grabbade tag om mitt huvud i nästan panik. Jag ville slita och dra i mitt hår med det var uppsatt i en hård knut, jag spände mina armar och visste inte riktigt vad jag skulle göra av dem.

Eugene. Jag stegade runt helikoptern och nålade fast honom med en ursinnig blick, när jag kom fram grabbade jag tag i hans skjorta och drog upp honom med ett ryck till min ansiktsnivå. "My fuckig bag is still back there. Do you know what whas in there? My little baby whas in there!" Sa jag och skakade om honom och sedan tvingades jag släppa taget. "I bet this whas you're plan all along, to kidnap me whithout any gun ore anything to defend myself with. Hu!? So? What happens next? Hu!? Answer me!" Sa jag argt och knuffade honom för varige 'hu!?'. Mina ögon fylldes med tårar av frustration, fan vad jag suger på det här! Jag visste att ilskan jag kände inte var mot honom utan mot mig, hur kunde jag komma i den här situationen?!

Jag tjöt överraskat till när jag kände två enorma, muskliga armar om min mage och jag lyftes upp från marken. Jag sprattlade och frustade men kunde inte komma loss. Faktiskt så röde jag mig inte ens en centimeter, jag kände mig som en liten docka i den här stora främlingens famn. Jag suckade uppgivet och slappnade av...

Hum.... hur konstig är jag om jag säger att jag fann det lite mysigt och avslappnande i den här killens famn..?

ÅH GUD!!? Vad är det för fel på mig??!!

Jag kastade en skeptisk blick på Eugene och hans tumme, att jag har ett sött skratt, de va något nytt. Min ena mungipa log och jag skakade på huvudet åt honom innan jag vände min blick utåt igen. Jag kunde inte riktigt se om han menade det eller inte vilket gjorde mig väldigt frustrerad då jag blev pirrande glad av orden.

Det händer ganska ofta att jag får komplimanger från andra, speciellt om mitt utseende. Men jag förstår inte riktig varför, för mitt utseende är ganska vanligt tycker jag. Mörkbrunt hår, ljusblå/ grå ögon, hjärtformat ansikte med ljus hy och en vad jag antar man skulle kalla "vanlig" kropp. Men visst blir jag glad av komplimangerna och jag tänker absolut inte klaga. (Fast när killar ger en komplimang med hopp om något i gengäld så är de inte så smickrande, de räknas som en förolämpning tycker jag.)

Jag släpper ut en suck, undrar om de skulle ge mig komplimanger och flörta om de visste vad jag gjort och vad mitt yrke är? ...Självkart inte...de skulle avsky mig... Sedan slog det mig, om Eugene menade de han sa så betydde de att... ja, att han inte avskydde mig. Men så vet han ju i och för sig inte min historia...

"Why did you leave? If it's true that you're inpedendent..?" Jag ryckte överraskat och spärrade skärrat upp mina ögon när jag hörde hans fråga. Mina ögon blev fuktiga och jag svalde hårt. Inte en gång till! Jag kämpade i mot mina minnen och förblev tyst utan att ge ett svar.

Min blick vändes från mina knutna nävar och ut genom fönstret, då fick jag syn på ett enormt hus, eller snarare ett slott. På framsidan var det en enormt lång rektangulär gräsmatta med en rund fontän i mitten som man säkert skulle kunna hoppa i och bada i. På baksidan så fanns de alla möjliga planer där man kunde sporta och träna, men närmast huset så fanns det tre olika pooler med olika storlekar och runt om så var det väldigt mysigt dekorerat och jag kunde bara föreställa mig hur det såg ut där på kvällen. När vi kom närmre så jag också att poolområnet var avskärmat från träningsbanorna. Slottet, som jag beslutar mig för att kalla de. va enormt och fick mig att dra efter andan. De var så otroligt vackert. Hela stället va omringat av en skog och baksidaområdet var ganska nära ett stup som gick ner i det vackra havet. Ett "wow" slank ur min mun, sådana här ställen finns bara inte i Miami, eller någonstans för den delen...

"No no, don't stop! It's cute" log jag och gjorde tummen upp med en busig blick så hon skulle ta det som ett skämt.. Dock visste jag inte om hon skulle gå på det, inte var det lätt att övertyga en annan varelse om något när man själv inte var säker. Och jag var inte säker på att jag skämtade, jag var inte säker på något jag kände över Janell. 

När jag mötte Liza kände jag något så äkta, något ärligt och förstående. Vi behövde inte uttala ord för att förstå varandras tankar och känslor. Hon gjorde aldrig något för att skada en annan människa och allt var perfekt, min Liza.... 

Inget jag kände i Janells sällskap liknade den kärlek jag kände för min avlidne fästmö, men jag visste inte vad det var. Allt jag visste var att Janell var speciell och att jag inte var redo att släppa den okända känslan outforskad. 

"Why did you leave? If it's true that you're inpedendent..?" Frågade jag seriöst. Det kändes konstigt att bryta den lätta stämningen, men efter alla de tankar som förut genom mitt huvud var humöret inte lika glatt, jag ville bara få ett svar på en fråga vi båda ville ställa. 

NEJ. Ne, nej. Han började inte just skratta åt mig!? Jag vände huvudet åt honom och gapade chokat. Men sedan krullades mina läppar lite, skit. Jag kommer börja skratta, hans skratt var så glatt och klingande och de smittade av sig direkt. Nej, jag vill inte skratta, jag spände mina ansiktsdrag och tvingade mig att skärpa mig. De va inte snällt att skratta åt en främling, ett leende kom till mina läppar igen. Nej...Ett lite bubblande skratt slank ut ur min mun och så sa jag med ett leende på läpparna: "Stop laughing at me!" Åh, gud va pinsamt. Skit samma om detta är enda gången vi ses, de är inte mindre pinsamt för de! Varför gjorde jag så där!? Dumma, dumma mig. Mitt ansikte formades till en blandning av ilska, skam, och osäkerhet. Precis som de känslor som virvlade om i mig, jag slängde en blick åt föraren och han såg till baka på mig. Jag ryckte överraskat till och slöt snabbt in mina känslor bakom en mask och fnös stött, sedan lutade mig mot fönstret igen och förbannade den lilla rodnad som stigit upp på mina kinder.

Vid tanken på Janell kunde jag inte undgå att kasta en blick mot hennes håll där jag mötte en skrattretande vy. All frustation rann av mig och istället prydde ett leende mina läppar. Ett litet skratt slank ur min mun och till slut bara brast det. I ett gapskratt vek jag mig dubbel och pekade på henne, oförmögen att säga ett ord.

"Youh... Yoo.. HAHA" skrattade jag fram och var tvungen att torka bort en liten irriterande tår som började komma. Det var svårt att förstå vad jag kände i den stunden, men vad det än var, kunde jag inte undvika det. 

 

Helikopterns propeller gjorde så att jag fick lock för öronen och det kändes som att min hjärna skulle explodera. Jag såg att Eugene sa något till mig men jag kunde inte höra vad. Han vände sig om och jag kunde se hur han spände sina muskler när han drog igen dörren. När den var stängd så dämpades det trummande ljudet men locket i öronen var kvar, jag skakade på huvudet men det gjorde mig bara yr så jag slutade. Eugene sträckte sig efter två hörlutar och räckte mig ett, jag nickade som tack. Det dunkade envist i mina öron så jag tog och höll om näsan medans jag blåste upp mina kinder och hoppades på att jag skulle kunna poppa ut locket. Jag fortsatte hålla andan medans jag lutade mig lite för att kunna se han som flög helikoptern. Han hade väldigt kort, snaggat hår,  tydliga käkar med lite skäggstubb på och vänliga blå ögon som var en trevlig kontrast till de hårda ansiktsdragen. Jag lyfte handen i en hälsning och han nickade lite tveksamt mot mig, jag såg nog lite konstig ut med rött, uppblåst ansikte och stora lurar på öronen. Men just nu bara orkade jag inte bry mig, och vi skulle säker aldrig se varandra igen efter detta. Tillslut så poppade det till i öronen och jag skakade lite på huvudet, sedan så lutade jag mig bakot igen och tittade ut genom fönstret med en suck.

Okej... Så paniken började komma krypandes så fort hennes armar krampaktigt hölls om min hals. Men nu skulle jag inte ljuga.. Paniken kom inte krypandes, den attackerade mig som ett skott i magen och jag visste inte vad jag skulle göra om hon föll. Jag avskydde tanken på att jag var orsaken till att hon dog (om hon nu skulle göra det, men jag vill inte tänka på sådant för då skulle jag bara bli ännu mer nervös och säkert förstöra allt aka DÖDA HENNE) så jag var lättad när hon lyckades nå räcket och göra en snygg volt upp i helikoptern. "Are you all right?" Ropade jag i väntan på svar. Men innan det hann komma drog jag mig uppåt på linan som man lärde sig på redskapen i skolan, ända tills jag kunde hoppa upp jag med. Endast för att finna tjejen som kallade sig själv Janell sitta ihop krupen i ett hörn. "ARE YOU OKAY?" Skrek jag och höll mig försiktigt över öronen då ljudet av vingarna slog kraftigt och orsakade ett trummande ljud i hela huvudet. Innan jag kunde sträcka mig efter ett par skyddshörlurar med mikrofon till oss båda var jag tvungen att skuta igän dörren så att ingen av oss skulle kunna falla ut ifall en till hastig sväng uppenbarande sig. Som tur var gick det lätt att skjuta den svarta metallbiten på plats och jag kunde sätta mig till rätta med skydd för öronen. "Here you are.." sade jag högt och räckte henne ett par till exemplar. "Thank's Sebastian." sade jag till honom och han tittade på mig i en spegel med en blick som jag enkelt kunde tyda "Vad har du tagit dig an nu?".

Precis efter jag viskat mitt tack så svingades vi i en kraftig sväng och det sög till i magen. Eugene grabbade ett hådare tag i mig och jag klamrade mig desperat fast i honom så gått det gick. "Oh my good..!" Viskade jag med darrig röst, hela min kropp skakade men jag försökte vara så stilla som det bara gick. Hjälp..Jag kommer dö! Jag öppnade mina ögon som varigt ihop knipna och mitt hjärta tog ett skutt. Gud, det kommer bli ett långt fall. Även om jag inte trodde det var möjligt så klämrade jag fast mig ännu hådare och även om vi nästan slutat gunga så darrade hela jag.

Efter en liten stund så slutade vi röra på oss och han slängde upp sin väska in i helekoptern, sedan gav han mig instuktioner om vad jag skulle göra. Det känndes som att jag lungnat mig och skulle klara av det, men när han släppte taget och jag försökte vända mig om så föll jag ner. Mina reflexer reagerade direkt och jag grabbade tag om hans hals och kramade om hans midja i ett fast grepp. Herre gud, den sekunden av tyngdlöshet hade fått mitt hjärta o stanna. Jag andades snabbt mot hans bröst och kunde inte hjälpa att krama om lite hådare även om jag visste att jag var tvungen att röra på mig och sluta belasta honom. Efter ett darrigt andetag så tog jag lite avstånd från honom och mötte hans blick för en seckund innan jag sneglade bakåt för att se vart räcket var. De va hyfsat nära så med en skakig hand så sträckte jag mig efter det, när jag grabbat tag med en så var det dags för nästa. Sedan så slutade jag tänka och släppte taget om Eugene med mina ben, efter det så förflyttade jag mig lite åt höger för att sedan börja svinga fram och tillbaka. När jag hade tillräckligt med fart så svingade jag mig in i helikopter gluggen. Jag landade med en kullerbytta och efter det så blev allt stilla. Jag tog några dupa andetag och sedan kröp jag med darriga ben och satte mig i hörnet lägst bort från öppningen, där kröp jag ihop och kramade om mina ben tills jag hade lugnat mig helt. 

Fokuserad på mitt arbete (det betydde att jag skulle klättra på ett rep, men ändå...) hade jag blicken fäst på helikopterns öppna sida och ville inget annat än att vara där inne nu. Att hänga i ett rep fritt i luften utan sele var tillräckligt riskabelt om man bara var en person, tänk dig då när man är två personer och en metallväska på 40 kg.. Lite överrumplad kunde jag inte låta bli att känna mig när ett tyst "tack" hördes, samtidigt svängde Sebastian där uppe så att hela linan vi balanserade gjorde en kraftig sving åt sidan. "WOAH!" utbrast jag och grabbade tag hårdare om tjejen på mina axlar. Normalt sett skulle jag inte bli generad över att krama om en kvinnans ben, men kanske var det vad vi precis hade varit med om, eller att jag hade hennes rumpa väldigt nära mitt ansikte och jag kände mig lite förnedrad, eller var det kanske bara att hon verkade annorlunda på något sett. Inte som alla de andra tjejer jag hjälpt, de hade alltid bara varit som mina systrar precis som alla killar blivit mina bröder. 

 

Några minuter senare började linan viras upp och var tillräckligt nära dörren för att jag skulle kunna först kasta upp min pilbåge och sedan säga till 'Janell' att hon skulle behöva resa sig upp för att sätta sig på mina axlar. "..Carefully, turn around, I won't let you go okay? Then just slowly reach for the rail and step on the helicopter. Sebastian will help you and I'll be right after you!" Genom en tyst bön hoppades jag att hon skulle klara av mellanrummet och att hon inte skulle rulla ned i avgrunden så fort jag slöppte taget om hennes ben. "One..Two...Three.." viskade jag och släppte lite på taget om hennes ben, men bara så hon skulle klara av att vrida på sig.

Jag hade inte märkt att Eugene följt efter förens han fick upp mig på benen för att sedan slänga upp mig på hans axel. Ett förvånat ljud kom ur min mun och jag öppnade mina tårfyllda ögon, vad i..? Men då registrerade mina öron springande fotsteg och jag kände mig klarvaken, men Eugene började springa upp för trapporna med mig dinglande på axeln innan jag han hoppa ner. Vi var snabbt uppe på taket och jag hörde helikoptern precis ovanför, jag vred på mig i försök att komma ner men han tog ett fastare grepp om mitt ben och sedan var vi uppe i luften. När vi kommigt ca två meter upp så kom vakterna ut på taket och jag tryckte in mitt ansikte i hans rygg så de inte skulle se det.  Vi höjdes sakta upp medans helikoptern styrde bort från taket och vakterna hade inte en chans att få tag på oss nu.

Det pirrade lite i magen för det kändes inte riktigt säkert att hänga på någons axel i luften och jag kunde känna hur vindtrycket fick repet att skaka lite. Sedan kunde jag inte låta bli att känna hur pinsamt de var att hänga på hans axel när han kramade om mina ben, han tycker säkert att jag är tung och har mulliga ben..! Sedan så hade han sett mig gråta, ingen har sett mig gråta! Han trodde säkert att jag var galen eller något, och att sätta mig ner och böla när jag var på väg från vad som skulle ha varigt en brottsplats?! Gud, jag måste verkligen kunna kontrollera mina känslor mer när det gäller mitt förflutna.

Sedan slog det mig att Eugene både hade skonat mig och räddat mig, och nu när jag inte såg hans ansikte så kände jag att jag kunde klara av att säga det. ”Thank you..” Mumlade jag tyst men ändå tillräckligt högt för att han skulle kunna höra.  

"What the fuck do you think your doing?" Väste jag när hon förflyttade sig till trappan men ramlade. Snabbt for jag fram dit för att finna henne med tårarna rinnandes ner på kinderna. Kanske hade hon någon psykiatrisk störning? frågade jag mig själv, då Janell som hon kallade sig, satt och gungade med händerna mot öronen, i ett desperat behov att stänga något ute. Hur som helst kunde jag dock inte lämna henne där med vakter springandes upp för trappgången hon var placerad i, inte ens jag hade hjärta att göra det. 

 

"Come on.." försökte jag prövande, men när hon inte reagerade tog jag försiktigt tag i henne så hon stod upp på benen så jag kunde svinga upp henne på min axel. "I'm severely sorry, but othervise are you going to get killed, and then what was the point of me to spair your life?" Frågade jag henne med ett snett leende, och lättat kunde jag höra hur Sebastian kom med helikoptern. 

 

Med min ena hand var virad runt hennes ben så hon inte skulle kunna komma loss eller ramla av misstag, greppade jag tag om min tunga metallväska med den andra började ett snöre med en ögla i botten komma nedvirat från helikoptern. Försiktigt stoppade jag i min fot i öglan och virade handen med väskan runt om så att jag inte skulle tappa taget. "Please, be still for a moment.. " mumlade jag till 'Janell' så hon inte skulle försöka komma loss, vilket kunde leda till döden för båda två.

Jag ryckte till lite när han öppnade munnen då jag varigt borta i mina egna tankar.

Åh, han måste skoja! Jag såg frustrerat på honom, varför skulle jag ge honom mitt 'riktiga' namn? För min egen del så heter jag till och med Janell, jag är inte den jag var innan och tänker därför inte bära samma namn. När jag tänker på Rae Louisson så ser jag på henne som en annan person som tillhör mitt förflutna, och genom att ha Rae som mitt mellan namn så var det ett försök att minnas och acceptera henne. Men än så länge så har det bara gett mig skuld, smärta och hat.

Jag sneglade på honom igen och kände frustrationen komma upp, han kunde inte begära mitt 'riktiga' namn när han säkert inte gav sitt.

"It whas nice meeting you, but I think this is goodbye for us." Sa jag och reste mig upp och joggade där ifrån, när jag kom till dörren plockade jag upp min väska och började sedan rusa ner för trappan. De välbekanta namnen började flimmra upp i huvudet som alltid när jag tog upp Rae Louisson, Richard Collins, Bianca Rosavelt, Elija Wood, Tom Andersson... Det bara fortsatte och fortsatte, men helt plöttsligt så trampade jag för långt ut på ett trappsteget och tappade balansen. Jag försökte ta i händerna för att göra en volt så jag skulle landa på fötterna men landade inte riktigt rätt så en skarp smärta sköt upp i armen. Jag landade klumpigt och på rumpan och de gjorde lite ont men det var värre med handen.  Jag lyfte upp den och försökte röra fingrana så gott det gick men det var smärtsammt, men jag var ganska säker på att den inte var bruten.

Bruten... Jag hade slängt Mary Lee ner för en trappa, hennes skrik innan hennes nacke bröts hade varigt så hämskt. Bara att tänka på det fick mig att skävla, hon hade en dotter fick jag reda på senare också.

Åh gud, minnerna, jag kan komma ihåg varenda mord jag gjort, speciellt de som var oskyldiga. Kanske hade mitt hjärta vetat att de var oskyldiga från början så det tvingade min hjärna att registrera dem extra tydligt... Minnerna och namnen fortsatte och jag kände hur mitt hjärta kramades åt. "Fuck... Stop it, stop it, stop it..."

 Försiktigt började jag fippla med min klocka som satt runt min arm, för det fanns en knapp på den som gjorde att ett alarm skickades till Sebastian, och jag kunde verkligen behöva en helikopter just nu. "Don't lie. I want your real name.." sade jag utan att ens titta upp på henne, visst var hon inte den proffsigaste jag träffat men även 'Janell' borde vara tillräckligt smart att inte ge ut sitt riktiga namn till en komplett främling. Ur min ficka tog jag upp en liten handdator och tittade in på konstitutionens övervakningskameror, om hon hade tur, var hon inte med på någon av dem, och hade hon otur kunde de personerna på väg upp för trappan just nu, spåra henne till vilken resident hon nu än hade som gömt henne i två år.  "I'm Eugene by the way.." mumlade jag intränat, fortfarande utan att ge henne en blick, upptagen med att kolla runt på datorn. Men till och med då, var jag noga med att inte ge ut mitt riktiga namn till henne.